självironins urholkande magiker sjunger
små vaggvisor till dem utan kulturell status
poesin gör sig inte gällande och poesin gör sig inte märkvärdig
poesin är inte nödvändig och poesin är inte träd med grenar som kan sträcka sig ut i världen
det största allvaret är utbytt mot ett carpe diem och att sträcka nacken och hitta andhål utanför etern är inget alternativ
jag menar allvar
det är inget alternativ
vi är många som skriver poesi, vi är legion så att säga
poesins genvägar är många och hellre en konceptuell trygghet än en trevande känsla
andas in världen med näsan och ut ur munnen är ett gammalt knep
ett lite nyare kan vara att
slita tag i orden som figurerar i vår vardag och slakta dem med din käft
pussla om ansiktet på den som behöver prata om livspusslet
spotta på snäll poesi och knuffa ner väna poeter från scener där de står och tar plats med sina ljusa röster och sitt goda samvete
riv riktningar i ansiktet och ta aldrig debatten
pimpa ut den som horar ut sig till kultursidorna och doppa fingrarna i trycksvärtan och måla din krigsmålning
skjut ner dem som undviker språket
och försöker hitta andhål utanför världen
självironikern refererar till själv in absurdum och utbrister
löjligt va
allt är bara så jävla banalt och löjligt