Jag möter mina egna ögon. Inte i något spegelblankt. Mest troligt i det av smuts strimmade bussfönstret, där det känns som jag spenderar all min vakna tid, trots att jag är folkbokförd på en adress. Jag krånglar till det, jag hör det. Det är något jag inte vill berätta.
Det känns som att jag redan är död. Eller, som att jag slutat existera för mig själv. Ghosting den engelska termen. Det har alltid bara funnits det som möter mig i spegeln. Inte tredimensionellt. Det görs vissa antagelser om mig. Som om att jag skulle hittas självstympad bakom en låst dörr. Inte bara som att jag skulle sluta existera. Tonerna av Brian Eno ringer in natten i ytterligare ett opersonligt rum, det klär mig. Ingenstans kan jaget få fäste och klibba av sig och verka självbekräftande.
Mitt liv on hold. Det går inte att komma förbi Laurie Andersons röst vissa kvällar, som en tät dimma ligger den, som en osalig ande som flätar in fingrarna i min rytm. Det kanske verkar som att musiken är viktig för mig. Den är essentiell när jag låtsas bli mig själv. Jag har skrivit en bra rad i den här dikten. Sen lurar jag mig själv till att det räcker.
Vet ni att det är både fult och skamligt att vara upptagen av sin egen dödlighet när det dör små barn i havet på flykt. Jag föreställer mig en kväll då jag är oemotståndlig. Vackert tras, en kombination av Courtney Love och Edie Sedgewick. Jag lägger inte märke till att jag blir lagd märke till. Jag kanske blundar en sekund när jag dansar. Då lägger ni märke till perfekta smokey eyes. Dundrande dundrande hjärta. Jag saknar tiden då jag trodde att man skulle gå sönder av smärta.
I toaletten bräckt vatten. Visste ni att inte allting blandas i magen utan lägger sig i lager. Små kaksmetar som staplas inuti en. Så om någon av en händelse skulle först frysa och sen skära i kroppen hade man kanske sett ut som en tårta i tvärsnitt.
När jag är vaken om nätterna tar jag självporträtt. Jag låter människor spela boll i mitt undermedvetna. Jag fantiserar om det ofullbordade självmordet som performance. Du tar ett rep en penna och lägger på någon i luren och sen sätter du dig någonstans och väntar, på en pall t.ex. Det var inte det här jag försökte berätta egentligen. Jag ligger och röker e-cigg i sängen och är trött på mig själv igen. Jag har lidit men inte levt för konsten.
Gillar du inte tanken på att dikten om dig redan är skriven.