Categories
Hat

Baby I’m your man

Varje gång någon skriver till mig på chattjänsten så pausar jag filmen.

Filmen varar en hel kväll och under varje paus känns det som att någon väntar på mig.

Jag söker ut filmer och tv-serier med triggervarningar i syfte att triggas.

Självskadebeteende kan vara en bisats i tonåren.

När du är vuxen en parentes.

Nu skriver jag här istället för där jag brukar.

Dokumentet som jag läst högt ur för väl utvalda själar.

Varför/varför/varför/varför/varför

skriver jag här nu istället för där

det måste finnas en baktanke.

Jag flyttar ut i familjens kolonistuga, sätter igång en av pappas actionfilmer, lägger märke till  basebollträet vid bäddsoffans ände och skriver till en vän med bifogad bild kategori paranoida pappor.

Jag dödar en husspindel. Benen drar ihop sig av elektriciteten (avada kedavra).

Min mor refererar allt oftare till det vi får ärva. Jag vet inte om det är hösten eller kärleken.

Jag vet att jag är expert på att ställa upp falska dikotomier.

Springer förbi krematoriet där min farmor brändes.

Skrev en dikt om henne när hon fortfarande levde som jag sedan gjorde om till att handla om mig.

Om framtiden och att hon vet att den inte tillhör henne.

Minneslunden skymtar mellan träden och jag joggar i maklig takt fram till smidesstaketet och tittar in.

En äldre kvinna går ut genom grinden och jag vänder tillbaka till stigen.

Återkommer alltid till frågan varför jag berättar saker och varför jag till exempel skriver  småsinta jävlar.

Som om ni (vilka är ni?) är en del av ett kollektivt medvetande enkom för att döma mig.

Som att era ord skadar mig och jag slår tillbaka.

Lönngångarna som urholkar vad som är skogens tak och skogens golv.

Det som tiden borde träta bort tatuerar jag in på min kropp.

Har alltid varit öppen för främmande element och deras inverkan.

Jag fantiserar om att stoppa min farmors löständer i min mun.

Tandavtrycket, intimitet, ni vet.

 

På mitt kylskåp hänger det en magnet från hennes kylskåpsmagnetssamling (underbara klumpiga ord) som föreställer ett par löständer.

Den vita färgen på tänderna är bortnött och käkarna går att öppna och stänga.

Ibland vet man inte vad som är världens fulhet eller skönhet.

Man får bara finna sig i det.

Categories
Hat

löss och människor

När jag blir inspirerad blir jag äcklad av mig själv.

När jag blir medveten om att jag blivit inspirerad, det är DÅ jag blir äcklad av mig själv.

Inspirationen infaller oftast någon gång då dag gått över till kväll, under det man brukar kalla skymning.

Jag glömmer bort att jag bor i Malmö tills jag ser en tjej omfamna ett stort paket toapapper på en busshållsplats på Bergsgatan.

Åker tåg på morgonen och följer rörelserna i ansiktet och kroppen på en aktiv lyssnare av arten blond man, självförtroende som en student som vet var alla salar ligger och antagligen är på en “tjena, läget?”-nivå med de som arbetar i skolkafeterian.

När en man jag träffar frågar mig vad jag tycker mest om med hans hem så säger jag att det är trädet utanför hans balkong-

han påminner mig en dag om trädet och att det sjunger för mig.

Varje gång jag sätter igång musik känns det som att jag sviker mitt riktiga jag.

Min psykolog ser ner i mitt liv som en luskam rör sig i en infesterad hårbotten.

Jag vet inte varför eller hur man får och behåller kärlek.

Blir inbjuden i ett kollektiv, blir bjuden på en öl, blir klättrad på av en nakenkatt som heter Frankie.

Det går förbi en rom och vill ha saker av mig jag ger honom en cigg och han ber om en femma till ciggen och jag säger något i stil med take it or leave it man det är  alltid intressant när man med så specifika uttryck parafraserar sig själv.

Jag säger till en blond skönhet att jag knappt vet skillnad på sympati och tycka synd om.

Efter en kort kväll ihop förstår jag att jag behöver bli bättre på att ta hand om mina pengar.

Min psykolog vill låna mitt uttryck problem har fått vingar och jag förstår att jag inte erbjuder er något utan kontext.

Så jag låter saker stå, klichéerna får liv.

Det är oroväckande att bli bekräftad i sin egocentriska världsbild.

Categories
Hat

köp varm korv, köp varm korv (varm korv boogie varm korv boogie)

En man säger över en öl från ett mikrobryggeri (ursprung okänt) att han inte har något emot att dyka ner i djupa saker och att det brukar landa på en existentiell nivå.

Jag svarar att det finns en tid och plats för allting, tar en klunk öl och kommenterar sedan att det går förbi en man med korv med bröd i vardera hand.

Smart.

En annan man masserar in tvåligt lödder i mina handflator, sköljer av min kropp och plockar sedan fram en glassbåt ut frysen till mig.

Jag läser en bok, en kärleksförklaring till katter (Doris Lessing), och sedan läser jag en kärleksförklaring till lättjan skriven av Karl Marx svärson.

Det går inte att skriva om proletariatet utan att håna det.

Man får vända sig till självbiografin och vända handflatorna utåt mot världen.

Det kanske verkar som att det är en öppnande gest men egentligen väntar man bara på spikarna, och hammaren.

En vän säger att det var risky business att bjuda in mig till hans gig.

Han säger att jag på en Henrik Berggren-skala landar på 2/10 (är siffran korrekt, J?).

Jag springer i jämn takt med en vältränad man genom skogen, mellan fälten och längs med havet.

Vi köper vars en påse chips (samma smak) och dippar i en gemensam dipskål

Jag visar honom en serie, borderlinebarnslig, när den är slut säger han det var det.

Sommaren är äntligen över och jag tar promenader i skymningen.

Sommaren kryper in i mina armhålor och får mig att svettas men i benen känner jag den välbekanta kylan.

Sommaren är som en trend.

Om du inte inser när den är över är du ute.

Categories
Hat

kampen mellan gott och ont

Njut av en bit mörk choklad tänker jag och sen biter jag en liten mörk chokladplätt i flera bitar och sväljer. Bitterheten sitter i länge.

Hatet lever säger en vän.

Jag börjar använda ord som donna och pingla oftare.

Har det att göra med en dominerande manlig kraft i mitt liv?

Jag skulle vilja låta som en tidningstarotkärring och det gör jag väl säkert när jag inte vill.

Det paranoida ersätts av ett sederat tillstånd.

Inom mig pågår det en kamp, att meddela sig till världen (skriva  om det), att skriva (och meddela sig till världen).

Skillnaden är hårfin.

När jag deaktiverar mitt sista sociala medier-konto på en paranoid impuls så frågar jag mig på vägen eller rättare sagt utsätter mig själv för det starka lampskenet och talar om att den här impulsen kommer från paranoia och det är inte nödvändigtvis bra att agera på.

En lättnadens pust när jag med ostbågekladdiga fingrar swipear över min spruckna skärm på min billiga androidtelefon.

En annan inre kamp jag lever med är om jag ska skriva företagsnamn med stora eller små bokstäver i början. Litegrann som Gud ni vet, ett namn kommer med stora anspråk (läste bra tankar av Ingeborg Bachmann (jag vet, precis som alla andra)) om namn, och om de själva ignorerar skrivregler och inte SJÄLVA börjar med stor bokstav så är saken biff och jag gör tvärtom.

Mitt rebelliska sinne har alltid tagit sig meningslösa uttryck.

Som när det helt plötsligt började ligga en tub med räkost i kylskåpet för att en tidigare person som jag delade kylskåp med inte uppskattade räkosten.

Räkost och räkostsätande var förkastliga beteenden, på festival kunde det tolereras, men sen fick det vara nog.

När jag stod själv i min kokvrå i början av sommaren och hade klämt ut det sista ur tuben på ett knäckebröd med avokado så förde jag sakta den hopknycklade tuben upp mot min mun och slöt läpparna om den.

Ut ur tuben kom det ljusa kletet med något grovhackat och lade sig i utrymmet mellan min tunga och gom.

I mörkret kunde det varit en snorkråka efter en kräftmiddag.