Categories
Hat

HAT OCH HAT OCH HAT MEN VAD GÖR DU AV DIN KÄRLEK HAT OCH HAT OCH HAT

Ge mig bara lite fucking ro att älska och sova.

Jag vaknar mitt i natten av att jag yttrar orden jag hatar dig

vet ni hur det känns att väcka sig själv och mena varje stavelse i en sådan hemsk skapelse?

Mina bästa vänner befinner sig i Stockholm och jag ser bilder på dem och jag ser hur vackra de är.

Deras ansikten delvis dolda av ballonger fyllda med lustgas och deras ögon lätta dimridåer.

Jag har en återkommande känsla av att jag missar något viktigt och deras kväll som inte är min ger mig upplevelsen av att jag missar något viktigt men kvällen är ju inte min.

Jag drömmer att någon kallar hem en präst för att driva ut varenda rest av mig.

Försvinn inte bort från jordens yta

Jag nästan skriker till min psykolog att jag visst kan klara mig såhär i kanske fem, tio, femton tjugo år!

Men att det krävs en viss sorts människa att utföra en viss sorts kamp mot det här narrativet.

Jag har skaffat mig en soldat för att utkämpa mitt kärlekskrig och jag lyssnar nu, ja nu, på hans andhämtning och kroppen som rycker och tittar på hans knäppta händer hans rufsiga hår och långa fransar och känner nåd.

Ikväll satt jag i hans knä och doppade en chokladfylld cookie i hans kopp med mjölk.

Idag fick jag uppleva ett irl-kulturbråk och jag försökte blanda in pressen men pressen lade ner intresset.

En kuklös entrepenör som poserar som kulturfrämjare försökte ta min telefon ur handen på mig på vilket jag utbrast jag talar med en journalist här!

Det gladde mitt svedda hjärta att se att nämnda slimevarelse åldrats

håret tunnats ut

hans naiva uppsyn stelnat i stressrynkor

månne håller världen på att bryta ner honom?

Eller så tror han att viktiga människor är stressade och att stressen som sådan är något en ska bära som en medalj.

Han har aldrig varit särskilt duktig på språk eller självinsikt.

Jag har en tendens att hata män särskilt de som försöker sätta mig på plats.

En av vännerna i Stockholm försöker få mig att fokusera mindre på att erövra och återerövra.

Jag antar att hennes resonemang även inbegriper Quisling, Judas och nemesis.

En annan vän säger att jag har Nerokomplex och att jag ältar oförrätter mer än honom.

Att usla vänner inte är något man ska sakna

att indignationen är hoppets moder

Vi säger utanför Lilla Kafferosteriet att det vore förbannat skönt om tiggeriet förbjöds så man slapp gå omkring med dåligt samvete jämnt.

Vi menar inte det (eller?) och skänker ofta mer än vad vi har råd med.

 

Jag fångade en kuk idag och tipsade pressen

kuken gled ur näven

gladast är nog kuken

pressen skiter i vilket

 

Jag hatar Helsingborg på samma sätt som jag hatar alla människor som jag tillåtit korrumpera mig med sitt skitsnack och sina horvärderingar.

Det är lätt att lyfta stenar och kasta dem men de sitter där på sina ruttnande jävla fitthästar och sen är man en idiot för att man sjunger med när Manowar vrålar ut the hammer of fate seals our fate? och svinen märker inte att de sitter på något som RUTTNAR och LUKTAR ILLA

Eller varför inte när Amon Amarth dundrar orden ride to meet your fate

RAGNARÖK AWAITS!

Det finns vissa, många, några, inga, alla, någon, ingen? Som hoppas på att HATET är en fas på samma sätt som min pappa hoppades på att tatuerade döskallar skulle vara en sådan.

Tatueringar är permanenta på samma sätt som ett övergrepp.

Det krävs flera behandlingar och inte ens då är det säkert att de är borta.

Kroppen rensar ut skiten som satt i huden och har du tur är spåren av dem borta sen.

Jag vill bränna alla mina böcker och be många dra åt helvete och om du läser och undrar om jag tänker på dig ibland och hyser agg finns det en chans att jag gör det.

Jag vill inleda med att berätta att Hatet burit mig så här långt.

Det finns få som förtjänar att försöka ändra min åsikt om något.

Jag delar upp mig själv i kraft och svag. Lägg märke till orden och hur de skvallrar om mitt självhat.

Hon är inte där än.

 

 

Categories
Hat

tendenser

Mår du inte bra?

Krya på dig!

Puss puss!

Vad är mest osannolikt?

Ovanstående meningar yttrade av tre elvaåriga pojkar eller två hästar varav alla såg mig gråta.

En åldring (man) går in i mig i sidan och får mig att tappa min redan trasiga telefon i marken (igen).

Vad får man om man sätter 8 kvinnor med känslomässig problematik i ett rum?

Ett bifall när jag säger att våld är en impuls på ilska.

Gubben fick leva.

Något av det sista jag tänker på innan jag somnar är ett ramverk och ett försök att kommentera det.

Skriver inte längre i det sövda tillståndet.

Övar på att skrika istället.

Med zombiens motorik och vaksamhet rör jag mig över grusvägen, tillbaka till stugan.

Det sårade egot expanderar väggarna och vålnaden hasar genom salarna.

 

Jag vill inte vara kränkt, arg och känna mig sviken.

En vän säger att nästa steg innebär kemisk lobotomi, en annan att det inte är någon fara.

Lägger fem timmar i veckan på att förbättra mitt jag.

Säger uppgivet att alla i det här rummet är bättre på känslor än deras medmänniskor men att det är vi som står där i slutändan med slokande öron och skäms.

Ibland när jag tittar på människor på bussen undrar jag om de bär på ett garnnystan av vrede och om trådarna tagit grepp om deras tarmsystem och deras lungor.

Vitglödgad fasa.

Jag vill bära med mig grönskan, skogen fälten och korna, hästarna och gruset till min överfyllda etta.

När jag åker tåg tänker jag att det är fint att tåg finns.

Det vissnande gula gräset swishar förbi och postrocken eskalerar och mitt hjärta fladdrar till vid varje slag.

Solen håller mig i handen när jag följer skymningen.

 

 

 

 

 

 

Categories
Hat

bloggprosa

Om det finns ett narrativ om mitt liv kan det finnas flera.

Kroppen är tredimensionell och tankens kraft bara begränsad av sin egen förmåga.

Jag tänker mig min kropp som en bruksvara, något man behöver vårda men något som också går att lappa.

Framförallt polera mellan transaktionerna.

Narrativet om min kropp kan med andra ord kallas “jojobantad”. Ibland är den tjockare, ibland smalare.

När jag träffar någon jag inte träffat på länge, eller rättare sagt

när jag föreställer mig ett möte med en person jag inte träffat på länge tänker jag att jag måste se annorlunda ut

(läs smalare, bättre).

Jag tar en promenad med min systers hund i den “krispiga” höstluften. Solen på väg ner, kylan i gräset får luften att se sval ut.

Om jag istället utgår från stillastående kontra ständig förändring kanske mitt liv blir lite enklare.

Det är kanske inga händelser eller personer som behöver flytta plattorna under mig.

Om marken skälver är det för att jag går där

(fee-fi-fo-fum)

Jag föreställer mig att jag avundas personer som inte behöver uppleva själv för att förstå.

Som inte är fångar i sitt eget kött och kan flytta fram pjäserna utan att själva följa med.

Nu för tiden ibland leker jag med tanken på att ingen på bussen ser mig.

Försöker slappna av i käkarna, inte punktmarkera varenda finne i ansiktet och definitivt inte fundera över dubbelhakan.

Att det finns ett alternativ att vara osynlig-

nej

inte existera i blicken hos andra.

Hösten är enkel på det sättet.

Färgerna som säljs i affären är som kamouflage, jordfärgade.

Jag tänker ärligt oftare på kläder än döden.

Hjärnan säger att man bara ska hitta en plats man känner att det är ok att dö på och sen inser jag det naiva i det.

Tittar på bajskorvarna (sniglarna) på stigen. Hunden ser hästar och vi står stilla en stund tillsammans och tittar på en hare.

Haren är ett läskigt djur. Kan inte vänja mig vid att de är en naturlig del av vår fauna.

Hararna är inte domesticerade.

Om kaninerna är livet så är hararna döden.

Min kropp är på uppgång igen och jag tänker att jag borde förlika mig med att vara kurvig.

Grejen är att vissa ord ser ut att vara uppåtmungipor.

Kurvig ett sådant.

Fet är bättre, men fet är jag inte.

Sen börjar jag undra var gränsen för fet går men jag vet var gränsen går för fet ungefär.

Min syster har börjat släktforska och hon säger vid vår helgfrukost

det här kan nog vara något som muntrar upp dig, det finns dödsböcker!

Vi sitter en stund och letar efter August Strindbergs födelse i kyrkoböckerna men ack nej.

Det jag försöker komma fram till, det fanns egentligen ett tilltal i den här texten som jag missade att skriva i början.

Brudar med kroppskomplex. Heterobrudar med kroppskomplex*. Heterobrudar med kroppskomplex som drar mer åt det överviktiga hållet*. Heterobrudar med kroppskomplex som drar mer åt det överviktiga hållet och kanske har lätt att hitta män*. Se till att gå ner mellan gångerna. När du väl har honom på kroken kan du bli fet igen. När ert förhållande börjar dö dör fettcellerna med det. Du blir olycklig och dina gamla ätstörningar vaknar och VIPS så är du fit för marknaden igen. Du är nu några år äldre och kanske tittar du ibland på bilder av ditt unga jag och avundas den personen. Du kommer aldrig vara lika vacker.

Vis är bara ett paraplyord för cynisk och beräknande.

Sitter mittemot en vän en lördagkväll (igår) och dricker rödvin och spelar yatzy.

Struntar i fortsatta planer om “utgång” och skriver till två olika vänner

man är ju inte tjugo längre.

Om jag hade haft ett ansikte var det nu jag hade försökt rädda det.

 

 

Categories
Hat

pop! pop pop pop!

Jag hämnas genom att skriva.

Bättre än alternativen slå in rutor på eller bränna ner bilar.

Är i ett fuckat mindset.

Varje sovande människa är en möjlighet och varje vaken en Quisling.

Går på bio mitt på dagen och ser Det.

Jag kommer till insikten att alla “dumma” människor i skräckfilmer som följer ljudet, skuggan, bollen

är modiga för de följer spåren,

och de är modiga för att de söker efter något.

Sätter på mig ett par solglasögon som människor med ångest alltid gör i filmer.

Munnen är torr och när jag pratar så fastnar läpparna ovanför tandraden.

Jag håller mig från att blotta svalget

svart.

Jag och mitt sällskap går till en lekplats och han försöker gunga i takt och puttar sen fart

högt.

Benzodiazepinen och snusen gör mig yr och jag filmar honom i motljus.

 

Hur många algoritmer i världen ger mig mindervärdeskomplex?

Discover weekly på Spotify som när man var liten och jämförde påsarna man fått bakom skynket i fiskedammen.

En bra i alla fall.

Så mycket slump som jag tar personligt.

Smärta tycks vara en sådan.

Och död (fast ändå inte!)

Jag tror inte vi blir bättre människor av att säga jag förstår inte vad du går igenom.

Döden är för alla liksom.

 

Jag filar Gastons fötter och när jag vaknar på morgonen så tänker jag då var den dagen förstörd.

Mitt liv upplever inte många solnedgångar utan att ofrivilligt citera Las Palmas.

Gruppterapin tjänar bland annat syftet att få en att känna sig mindre ensam.

Vi får inte prata om brotten vi begår mot våra kroppar för att låta bli att trigga varandra, (våra kroppar?).

Vi dansar som katter runt het gröt och vissa saker hinner framgå ändå.

Om man är extro- eller introvert.

Det speglar ju ens självskadebeteende också.

Skär du dig i armarna eller på benen?

Kanske till och med på magen?

När jag blev inlagd på sjukhuset i år trodde läkaren att mina bristningar på magen var från ett rakblad.

Nej då mannen

det är livet som satt sina spår

(och popcorn).

 

Categories
Hat

Registreringsblad för självskador

Rangordna din impuls till självskada mellan 0-100 (skriv dagens datum).

Ångestens schematiska utformning kräka slå skära

Agerade du på impulsen?

ja ( ) nej (x)

Vad gjorde du istället?

Jag gick ut i skymningen, gick till skogen.

På tjugo meters kanske tio hade du inte vetat om jag var en pojke eller flicka.

Jag går ner i sänkan i skogen och på stigen femtio meter framför mig kommer det en svart smal gestalt och jag tänker

jag är öppen nu

för jag lyssnar på en smärtfylld cover av Pet Sematary.

Vampyren?

närmar sig.

En vacker nörd och jag vet inte vem som ser läskigast ut.

Jag, en pojke med attitydproblem.

Hon i sin svarta skinnjacka.

Stigarna som var glänsande av snigelspår för en vecka sedan är nästan tomma nu.

En och annan fet brun korv på väg bort från det upptrampade.

Jag går ner och sen går jag upp.

Jag går igenom en för alla som varit i Helsingborg bekant trollhasselallé

marken är sank och lerig

(Atreyus vita häst).

Jag tvingas gå sakta genom den mörka tunneln,

det har jag gjort förut.

Kommer ut till det gröna gräset framför Pålsjö slott och jag sjunger ut med Fred Åkerström till Glimmande nymf.

Vilka känslor förelåg impulserna?

Om jag försöker se det som växtvärk istället då?

Jag lägger händerna på ryggen och spatserar.

Bör utnyttja individens förlängda ungdom.

Bara en fas.

I början av en promenad känns alla avstånd långa.

De minskar.

Händerna på ryggen kan inte ligga kvar.

Ångest över att stugan står tänd i mörkret.

Förr eller senare måste man gå tillbaka hem.

Röken från de döda tar vägen.

En dikt av Geijerstam efter bron, till höger om krematoriet och det kusliga konstverket på gården bakom den låsta grinden som jag bara måste tolka som jagets upplösning men konstverkets utformning får en att tänka på det snarare som jagets splittring

Ska det verkligen göra så ont att dö?

Till vänster efter diktplakatet skogsminneslunden.

Jag kommer på mig själv med att vilja skriva om det som inte hänt än och det är kanske ett sätt att förstå det som redan hänt.

Torkar av den gröna bänken som står på plattor av betong med ett ljus tänt och snittblommor nedstuckna i blomlådor och sätter mig ner.

Jag spelar Elvis för de döda och gråter.

Utebelysningen tänds och jag reser mig (reser mig, som om det skulle vara ett kraftuttryck, det är i alla fall det jag gör).

Show no fear, or she may fade away

Konsekvenser av ditt val ( + och – )

Varje dag är inte lika vacker.

Min vän tillåter sig att få psykbryt i skogen och jag önskar att jag skulle kunna göra en indiefilm om henne.

Det skulle bli en helt okej om mig med.

Categories
Hat

det är viktigt att häckarna är klippta enligt reglementet när du bor i en kolonistuga

En vän sa tidigt i somras att vi måste bli bättre på att ha tråkigt.

Jag minns ett barn som stod och följde Billypizzans tvåminuterspiruett i mikrovågsugnen.

Har blivit med psykolog som istället för att plocka ner min existentiella ångest skruvar upp den.

En vän går till honom också. Det känns förbjudet.

Jag skrev i slutet av förra året att mitt enda nyårslöfte var att Frida Wahlberg skulle hålla käften.

Jag saknar bilder så jag förklarar.

Zappar förbi ett tvprogram.

Två vuxna människor står och hackar upp en bläckfisk.

De gör äcklade miner och det ser onekligen äckligt ut.

Ett stort dött slem som inte uppskattas för sin skönhet.

Bakar en morotskaka och minns personen som kom hem från skolan och ställde sig och lagade mat i ett svart kök.

Eller jag minns inte.

Förnimmer kanske.

Att söka efter svar bakåt i tiden kanske det finns en poäng att göra i historieskrivning men när du låter narrativet om ditt liv förlöpa kanske det är bättre att låta saker bero.

Har träffat någon som hanterar obehagliga känslor genom att svälja dem.

Jag är ingen expert på känslohantering, bevisligen, eftersom min gruppterapi börjar imorgon bitti.

När jag följer min vän vägen ner till hennes hus i skogen rynkar hon på näsan

liksvamp.

Jag tatuerar in en snara på vaden.

Är det livet som förklär sig som döden i mitt liv?

Livet, inte döden, som gör mig barnsligt förtjust?

Jag har aldrig varit bra på att sortera bilder.

Trots att min psykolog alltid ursäktar sig innan han använder en metafor så kokar han ner mycket till

till-från

signaler-brus

Varje dag är förberedelser inför situationer och möten.

Om jag skulle vara helt ensam skulle jag ändå inte vara helt lycklig.

En vän har börjat använda uttrycket switched on mycket, nästan som en tic.

Även om jag vill slå henne över munnen så säger det något om henne som jag inte tänker argumentera med.

Hon söker, är öppen och försöker se andra människor.

Vad jag går och längtar efter…

Lösgodis jag inte testat i år och tv-serier jag fastnar för utan att behöva övertygas i nästan tre timmar.

Jag vill bli medtagen som Ponyo i vågor.

Jag vill njuta av att läsa böcker fria från pretentioner men min hjärna är korrupt.

Märker ord och tänker det här är så gjort.

Vid ett tillfälle uttryckte jag mig ganska kaxigt att det Rowling gjort egentligen är riktigt skräp.

Mitt ex utmanade mig och ifrågasatte om jag skulle kunna göra det bättre.

Det skulle jag inte, givetvis.

Jag försöker komma fram till något. Vet inte om ni märker det.

Är det roligt att få vara delaktig i personlig-offentlig utveckling?

Jag gömmer mig bakom pretentioner för att hindra mig själv från att försöka saker jag kanske inte förstår mig på.

Jag låter mina ambitioner dränka mig och avfärdar dem som pretentioner, det är ju bara löjligt ändå.

Om hjärnan tystnar och jag är nöjd med tio nya sorters lösgodis och ett hem utan fuktskador, en tv-serie som har för avsikt att aldrig svika mig, så kanske jag kan släppa taget och låta saker bero.

Du ska inte spara jeans i en storlek du hoppas komma i igen.

Låt jeansen flyta med i floden Lethe.

Var nöjd med dig själv, din kropp och din vikt.

Carpe diem.

 

 

 

Categories
Hat

skruvmejseln och piskan

Man blir inte autodidakt genom att läsa grundkurser.

Att inte bry sig om vad andra tycker verkar vara förbehållet gamla människor och narcissister.

Mannen jag är förälskad i funderade över var i världen han skulle vilja vara om han var en sten.

Jag drömmer att jag berättar för min psykolog att jag drömde om honom och när jag träffar honom berättar jag att jag drömde att jag berättade för honom att jag drömde om honom.

Han tycker det låter stressigt att vara jag.

Vad svarade jag då?

Han svarade att han symboliserar ett verktyg i mitt liv.

Tänk på mig som en skruvmejsel.

Den blonda skönheten säger att det är nice att läsa Hatet, sköna vardagstankar.

Jag skulle på automatik vilja skriva att jag inte blev förolämpad men om sanningen ska fram så blev jag inte förolämpad. Och varför skulle jag?

Jag har försökt gilla Chelsea Wolfe men det går bara inte.

Hjärnans elasticitet förändras när man blir äldre.

Det blir svårare att lära sig nya språk t.ex.

Krisen är officiellt över.

En kris är fylld av klichéer och kommer med förväntningar på omvälvningar.

Det tysta dånet för att citera mig själv när jag approprierar Tranströmer.

Jag är bra på att observera mig själv utifrån och komma på vad jag tror är lämpliga epitet.

Mina drömmar är som lustiga huset på ett nöjesfält.

Är klarvaken när jag går genom rummen och ser mig själv förvrängd i speglarna.

Känner varje klumpigt steg.

Ordet hämmad har kommit upp två gånger under vårt samtal.

Ja, det är nog ett ord som överensstämmer med mig.

Svårt att erkänna bara, att vara hämmad är så osexigt.

Inte osexigt som i osexigt, existentiellt osexigt.

Jag har perfekt blodtryck, hög syreupptagning i lungorna och någorlunda god kondition (inga hudsjukdomar).

Det svarta fladdermusskinnet då?

Äter raggmunkar med fläsk och lingonsylt till lunch för sextio spänn.

Ler mot en bebis på tåget som ser nygråten ut.

Jag tänker.

Bara för att du ler mot en svart bebis är du inte inte rasist.

Jag ser två olika kvinnor som ser ut som Danny Devitos tolkning av Pingvinen.

En vän och jag promenerar i regnet på landsbygden och konstaterar att vi bygger upp vår egen kanon.

Om vi skulle bo ihop skulle vi skicka iväg citaten för att broderas av någon feministpysslare på Etsy.

Hon skriver:

Hört på tåget: Det närmaste jag kommer ett spa är när jag öppnar diskmaskinen”

Jag säger när jag vaknar på morgonen med mensvärk:

Jag förtjänar inte kärlek men jag förtjänar choklad.

Skillnaden mellan fjortispoesi och bekännelsepoesi är inte hårfin och jag balanserar inte utan stampar.

Allvar förväxlas med vördnad och jag behandlar stoffet (mig) med silkeshandskar.

Men om jag gillar att vara hämmad då?

Människan vill vara fri är en tavtologi.

Så varför har jag inte kommit längre.

Arbetshästen kusken och piskan vägen fram och den masochistiska herren undanstuvad på sin gård långt in i skogen.