Categories
Hat

fredagshygge med hatet

ag drömmer att jag blir bortvald av alla jag älskar och beundrar.

Kan se dem skymta fram i fönster och dörrar.

Deras kläder är perfekta.

Jag drömmer att jag härjar fram i min mammas trädgård som en uppstånden från de döda i jakt på rostiga rakblad och vassa stickföremål.

Jag springer hela tiden i mina vita Reebook (undrar om jag ligger och sparkar som en valp som drömmer).

Jag vaknar av att jag måttar ett knytnävsslag i bröstet och tre i magen.

Jag upprepar processen en gång till innan jag stiger upp för dagen.

Värmer varm choklad.

Några timmar senare en tjeckisk lager i Rörsjöallén.

Löven skiftar färg framför mig.

Min vän beskriver min nya medicin som kemisk lobotomi.

Att alla som äter den blir personlighetsförändrade.

Beggar’s can’t be choosers och jag knaprar den två timmar innan sängliggande.

Det är ingen slump att jag sitter och läser på om hospitalens framväxt under de senaste hundra åren i Sverige.

Om de kedjor som fjättrade dem som inte kunde tas om hand om.

Jag går in i det högtravande nu.

Du är sjuk väser den osynliga mitt emot mig vid bordet.

En nyckelpiga utan lyster klättrar på min dator.

När den lyfter vingarna och flyger blottlägger den ännu mer av det kroppsliga fula.

Att hitta de ideal som är viktiga för en handlar om att synliggöra sitt självbedrägeri men också det som får blodet att koka i ådrorna.

Jag drömmer om en Malmöpoets releasefest.

I drömmen är det viktigt att förläggaren erkänner hans status som poet intet existerande, en klåpare, inget mer!

I nya Bladerunner heter Goslings karaktär K.

Jag tror inte regissören har läst Ingeborg Bachmanns tal om namn och logiskt sett är det inget nytt Bachmann talade om när hon talade om vikten av ett namn.

Jag tror mig veta att jag alltid älskat att ägna mig åt det onyttiga (litteratur).

Kommer emellanåt på mig själv med att önska att jag bar kläder i fladdrigt material, inte siden (något billigare), och gick på afterwork med mina kollegor.

I våras skrev jag en rad

om det inte hade funnits några arbeten hade det inte heller funnits någon afterwork.

En annan nyckelpiga klättrar nu över min telefon, i stark kontrast mot den förra har den här en svart rygg med djupt röda fläckar.

Jag har en mening i mig, en rytm.

Like sands through the hour glass, so are the days of our lives

Tror inte seriens skapare hade för avsikt att fånga ledan i aktiviteten eftermiddagstv-tittande, eller finns den där för att rättfärdiga just det?

Så kommer vi till att ibland inte veta vad som är världens fulhet eller skönhet.

Jag undrar hur långt gången hösten i Berlin är.

Den gula höstsolen får mig att tvivla på stunderna av att känna att allt är möjligt och det för mig vidare till frågan om vad som är möjligt.

Vad innebär det egentligen att utvecklas till sin fulla potential?

Hur skulle livet se ut om jag vågade släppa föreställningen om en människas potential?

Något säger mig att jag skulle varit en lyckligare människa om valet redan gjorts åt mig.

Det är de dumma som lider frihetens kval.

Resten når medelåldern och berättar om sig själva eller inte.

Försöker påminna mig själv om stunderna då livet ger mig en dags respit eller två.

Räkna dina välsignelser, namnge dem en och en.

Ölen tog slut nu.

En vän är på väg.

Categories
Hat

Söndagshaiku

Höstregn på Värnhem

solglasögon inomhus

rakade rövhål

Categories
Hat

brainpool

När jag öppnar luckorna på bokhyllans nederdel upptäcker jag att bokhyllan är tömd på sitt innehåll. Jag tittar i garderoben och på en krok hänger en trasig Ica-påse med mina sexleksaker.

Jag skrattar högt och rått när en rosa dildo trillar ur botten och tänker på de äcklade männen som fått röra vid mina innersta angelägenheter.

Kanske är den trasiga påsen ett meddelande?

Jag tvättar mellan 12-21 och lagar 2 maträtter och värmer en kopp varm choklad i min micro som står och tronar över mitt hem (jag ser den lilla rektangeln från sängen).

Spiller ut den varma chokladen i mina rena vita sängkläder men vill inte klaga.

Hängde med trevliga Möllanmänniskor igår [sic!] och fick läsa högt ur missfostret.

Jag snubblade på orden, lasade och avbröt mig själv med de genialiska anmärkningarna omg lol.

Ibland möter man sig själv.

Som när man lägger sig ner i en säng utan sängkläder och slukar kalla pizzarester.

Tar promenaden från Möllan till Värnhem sent på natten.

Väljer den breda gatan just to be safe.

Jag dricker Kopparbergs cider 7,0 jordgubb ur ett litet glas.

När vi lyssnar på Talking Heads så är det en cocktail.

Jag ser halva Leon och förstår plötsligt världen bättre.

Jag klär på mig min svarta höstjacka och sätter på mig solglasögon.

Så fin så man får skämmas och vara löjlig.

Att vara snygg och välklädd är lika med att vara löjlig.

Tyvärr har jag märkt att det är en god förutsättning för att stå ut med att se mig själv i den djupa brunnen.

Mjukisbyxor tenderar att få mig att flyta ut i kanterna ännu mer.

Jag behöver vara skarp,

ömma stunder i en haze ibland.

Jag sitter bredvid en blond skönhet i en tömd betongbarnpool och diskuterar livet.

Känner ett behov av att uttrycka att det är “skönt att sitta här och att jag nu börjar varva ner”.

Hon berättar att hon råkade pissa ner sina långkalsonger innan hon gick.

Sånt som händer.

Hon är en sån som påminner mig om att en stark vilja oftast bara är i vägen för sanna känslor.

Det avsiktslösa.

På samma sätt som mannen jag träffar nu aldrig säger att jag är duktig.

Det verkar inte som att han värderar det duktiga i människor på samma sätt som jag.

 

 

Här sätter sig texten visst på sig själv.

Humble brag visar HATET tendenser av numera.

Jag vågar inte vara lika elak riktigt än, riktigt än.

Jag spottar och fräser och dömer och gnisslar och svär irl.

Såg en film på en filmfestival och regissören berättade efteråt att han själv inte riktigt vet vad filmen handlar om.

It was all about the process you know?

Any artists in the audience?

Ah cool.

Mannen jag är kär i frågar hur många fmps the movie was shot in.

Jag säger något om häxor som regissören hävdade att han hädanefter ska använda som en bra efterkonstruktion.

Andra människor förvånar mig lika ofta som de inte gör det.

Jag förvånar sällan mig själv.

Det är lite upp mot det trädet jag försöker skälla nu.

Argh gör något nytt av dig själv gläfs

ett ömt ögonblick när jag lade mig på mitt nylagda golv innanför ytterdörren.

Res dig Frida, såja, in och tvätta av dig sminket och kräla sedan in i sängen.

Vyssjan lull.

Dagen efter. Är jag dålig nu eller?

Inte sämre än förut.

Skulle kunna fortsätta ljuga om att det är jobbigt att flytta in och ut ur mitt så kallade hem.

Mögellukten är borta och nu verkar det som att det kan bli en plats jag kan trivas på.

Det jag försöker komma till är att jag trivs bäst när rötterna är synligt uppdragna

stolsben som pekar upp mot taket.

Trivs bäst mellan nedslagen.

Innan man är framme.