Jag ritar elefanter och skriver att det inte finns några tjuvskyttar i himlen.
Inget showmanship i det.
Vi tycker inte om att få veta hur det började och hur det slutade.
Ibland när man läser märker man att någon har skrivit från början till slut.
Den kreativa kraften bara öppnar det svarta hålet och dränker det.
Vid avbildningen av ett föremål spelar det egentligen ingen roll om du börjar i det ena eller andra hörnet.
Den tazmanska djävulen (jag)
Elefanterna
Alla utrotningshotade
Bögsköldpaddan George
Det finns så många djur som är dikter i sig själva (ANOHNI – 4 DEGREES).
Mitt vita granatsplitter.
Han lägger sig över mig, en kropp att klä kroppen i.
Jag är en svart sjöborre i soffan.
Skit på allt, ja – tyst
även stilla, låt kolonen ta plats
metafysik, system kan finnas, men är underordnad både intuitionen och stilen.
Ett blad man vänder och vrider på.
Vad poesi inte är för mig:
Radbrytningen är SIC! alltså.
Till exempel min skräppost är full av mejl från porrsidor med personnamn och erbjudanden, vad jag skulle vilja definiera som typen män skriver till andra män.
Alla går omkring med poesi i sig, det handlar bara om att lura dikten att komma fram.
Låta kroppsdelarna bli till sten en och en, eller bara fast materia.
Jag har i alla fall sen jag var liten (kanske skulle man kunna använda ordet coping-strategi här, älskar inte ni också tvåspråkiga dubbelord som luktar kontorsmöbler, fnasiga näsor och torra tårkanaler?) använt det som en strategi.
Om munken ljuger alltså.
Givetvis tänker jag inte bort medvetandet, ingen kan väl tänka bort medvetandet, kanske någon munk som mediterar, men det kan vi ju aldrig få veta.
Brukar roa mig med att föreställa mig min kropp när den är död, det är lätt ibland när man ska sova.
Idealmänniskan är ingen människa, vi består av bakterier, tarmar och vatten.
Lösa skott och våta tårar, knuffa inte ut mig i den ordkarga poesin, det är så jävla torrt där.
Och vem fan bryr sig om din jävla radbrytning?
Visa med det inomtextuella
“Att få våldta en ny rad” är en fånig sak att skriva.
Jag måste flytta tillbaka markören med pil upp och sedan trycka enter för att få våldta en ny rad.
Att börja texter bakifrån är vårt språk inte designat för.
Nöj dig med inget mindre än skaparglädje som du vore den första människan.
Är det inte i tystnaden i poesin man skymtar det privata, är det där vi ska fylla i era jag, personor (horor) och intentioner?
Jag är ett stjärnvittne som testar de fabrikssydda sömmarna.