Categories
Hat

nyårskrönika tänkte jag den skulle heta men det är som citrusskal i munnen

Läser ut Klas Östergrens I en skog av Sumak, kletar på den effektiva men illaluktande ansiktsmasken, som en doft av bränt gummi eller bränt plast, och tänker. Det här är tiden jag avsätter till att jag skriver. Kletar den bruna lena sörjan och följer dragen, noterar de blålila ringarna under ögonen och tänker att det är som att ha hittat något som ingen jävel förstör. Följer /r/writing på Reddit och ofta dyker frågor upp som rör vad som är tillräckligt, hur ofta, hur mycket? Driven allt mer av en drift att göra något bra än att göra något som hörs, skulle kunna vara ett resonemang jag skulle kunna intala mig själv.

Det går inte att skriva här utan att förhålla sig. Hatet är att förhålla sig. Som andar svävar ni ovanför mig. Att skriva litteratur är att skänka subjekt ett överdrivet agentskap, tillivblåsningens fula tvillingsyster. Jag ville skriva mig fram till en nollpunkt där allt skulle explodera som det mätta trollet i solen. Istället en antidepressiv likgiltighet. Som en mullvad rör jag mig under jord och letar efter darrningar, efter det som kan vara av värde.

Att skriva litteratur är att avkläda konstruktionen dess plagg. Du känner till sömmarna, färgerna och texturen. Du är Gud, om du har otur. Det är en på samma gång myndig och självförintande ton jag lägger anspråk på och om orden har en faktisk vikt, är de något som kan gå förlorade då?

Don efter person. Så kallade sanningssägare drivs som boskap mot klippslutet, det är till slut bara språket de rår över. Jag vill sätta mig grensle över er och peka ut det viktiga i texten, och om det är budskap eller spetsfundigheter är ibland svårt att skilja på. Minns en gång när jag hörde Horace Engdahl besvara någon om uppenbara referenser till andra verk i litteraturen och han menade att man inte skulle syssla med det, det är tillgjort. Undrar om man kan höra Östergrens språk i mig på samma sätt som Östergren vill förmedla 70-talet i Sverige. Som ett minne, inte som en rekonstruktion.

Om jag föreställer mig att Hatet är gåvan som ges utan att förvänta sig något tillbaka skulle det kunna vara ett angreppssätt. Jag lägger märke till saker hos mig själv. Som att jag berättar det allra fulaste om människor som ett förtroende när jag egentligen ålägger en börda. Snälla, befria mig från beslutet och skydda mig från mig själv. Hur du slutar hata din familj och börjar krama tillbaka. En svart komedi, en pastisch över självhjälpskulturen, en ärlig reflektion om mitt liv.

I Wikipedia-artikeln om Stiger Dagerman lyder en av rubrikerna “Skrivkramp och död”. Det enda man behöver göra är att identifiera en ljuskälla. Sen vet man hur skuggorna faller.

Categories
Hat

So it goes

Hundar ylar i kanon på Värnhem. Preppar mig själv med zombiefierande medicin och det utspelar sig en ovärdig scen på Malmö C 23.59. Socker och transfetter med en touch av sötningsmedel. Koffein, nikotin och benzodiazepin. Läser tråden Your best “f**k” off outfit! på Reddit. Förbereder mig för julhandel, äter kakor till frukost. Sover med en strumpa och en prilla som förflyttar sig till täcket under natten. Det här är frihet tänker jag när jag slänger den i locket och somnar om fem på morgonen. På min gata ser jag i de stora rutorna en sned julgran med kall belysning. Gör upp planer för livet och slänger ut dem. Scrapbooking och brainstorming. Tänk vad människan är påhittig. Min vän kallar min latte inferno för ghettolatte. Julhandeln brings people 2gether. Att upptäcka Burzum sent som att börja kamma tuppkam i samma ålder.

Min pappa blåser upp en pruttkudde och riktar den mot hunden som tittar mot sin bak för att den undrar om den råkat göra bort sig. Jag sitter nedsjunken i en soffa med en öl och tittar på böner på tv-apparaten och tänker på separationen av kyrkan från staten. Sjunker ner i en soffa på Hollandia med en kanna varm choklad och rom och läser klart Ormen av Stig Dagerman. Kommentarerna i slutet av boken gör mig avtänd på personen som sammanställt dem. Om det är den eller den mannen som minns att Dagerman inte blev förvånad eller upphausad över sitt ögonblickliga genombrott och obestridliga status som värdig författare. Det står på internet att det såg ut som att han hade försökt ta sig ur bilen som han begick självmord i, att han var på väg att ångra sig (hade ångrat sig? Det gör all skillnad eller ingen). Det står på internet om en man som hoppat från The Bridge och överlevt att han insåg på vägen ner att han kunde fixa allt i livet förutom just det han nu höll på med.

Jag drömmer att jag får välja en del på en annan människas kropp att sy fast i min. Jag väljer ett stort stycke hud från ryggen och syr på min egen. När det var dags att somna in, vaknar jag av att jag säger högt nej, jag vill inte dö. Tar den här kunskapen med mig in i dygnet som börjar vanka in i skymningen. Öppnar lucka 24 i min chokladkalender och den kolafyllda pralinen har krossats och fastnat i plastväggen. Tänker inte att jag ska göra poesi av det där med men så sätter jag den i kontexten texten. Så är det nu här och du måste förhålla dig.

Det var julafton och byxorna spände åt i byxlinningen.  Om du googlar “byxlinning” för att förvissa dig om att det är den delen av byxan som sitter i midjan och inte vid fotknölarna kommer förslag med sådana här fina exempelmeningar:

“Winter kände hur kolven drogs ur hans byxlinning./ Hon lade händerna om honom och lirkade ned fingrarna under hans byxlinning./ Således lever Stig och hans byxlinning för närvarande i ett spänt förhållande som han vill motverka./ Det skrapar från Sagas byxlinning, hennes ljusa andetag hörs tillsammans med dunsarna från löpbandet och tevens malande.

Så enkelt skriver man in sig i en slags litterär kanon. Således lever Hatet och hennes byxlinning för närvarande i ett spänt förhållande som hon vill motverka.

Categories
Hat

jajajulkalenderngickåthelveteiårigenvipratarinteomdet

Snön ligger fortfarande kvar. Någon här i rummet har satt igång Miles Davis (Some kind of blue, såklart). Jag överträffar mig själv i oboystyrka och stretchar ut. Ställer mig över vasken och slevar i mig det mörkt bruna i botten (rädd för att bli påkommen). Det finns antaganden jag gjort om världen. Saker som ska sägas men tiden är inte mogen. När jag drar linjer längs pappret förstår jag, intentionen ist egal, intentionen är allt.

Texten skulle landa i att tankar om stil är tankarna som stänger ute bruset (sus och dus). Ett språk som lösgör en från verkligheten. I det som är upptaget av sig själv (Ourobouros biter sig i svansen) kan inget av det klibbiga, mänskliga och ofullkomliga slingra sig in. Men så kom något, en situation som utlöser

Känslor. Och huggen i hjärnans nervbanor parerar lusten att få skallar att bukta inåt. Konkava kluster, svarta små jävla pissmyrehögar som jag riktar min nytända cigg mot och kokar till döds. Ilskan, vreden, käftarna, våldsamma smekningar av tändernas ovansidor mot tändernas undersidor. Golgatavandringen du gör när huvudet måste luta sig mot axeln men du måste resa dig upp. Hur många gånger kan jag likna mig själv vid Jesus under ett år?

Ingen bryr sig om Jesus längre så vad spelar det för jävla roll. Kanske det varit idag som jag skrivit en text utan svordomar. Människorna, jag är Guds son om det fanns någon. Nå. Jag har kommit fram till att ilska inte kan vara en stil, om så ett motiv. Jag är inte en tillräckligt duktig författare för att veta hur man förmedlar den känslan utan att svära eller pysa i passivaggressiva pustar. Och kanske är ilskan det, pendlingen mellan de här två polerna. Ilskan är inte en särskilt lukrativ känsla när man vill författa något utanför sig själv.

Jag är fast i människornas känslohelvete. Alla bilder av en som ska få plats och räcka till, presentera progressiv människa (INGENTING STÅR FUCKING STILL) det är bättre nu, det var bättre då, det blir bättre sen. Jag kanske driver med mig själv när jag skriver att det är en självhjälpsblogg men ärligt talat hittar jag ingen bättre förklaring. En snuttefilt jag plockar ur munnen ibland för att spy galla över världen.

Min kropp är kalejdoskopisk, fingertarmar. Det enda agentskap du faktiskt kan komma nära är att säga det var meningen. Avsiktligt alltså, inte inneboende mening. Om det är meningen och det är meningen, vi själva då alltså? Läpparna rör sig bakåt som ett grimascherande utslätande mänskliggörande.  Stil är förvissningen om att det inte bara rör sig om lyckträffar. Omvänd psykologi, jag tror inte du vågar. Stil är skedmatandet och är den inte gjord av silver vill ni inte ha den.

Categories
Hat

17

Det kryper i kroppen på mig när en låt med Velvet Underground sätts igång som nämner en specifik veckodag. Jag föreställer mig en lycklig kropp som reser sig ur sängen och sträcker på sig. Ingen sol behövs för att göra bilden komplett.

Det är inte veckodagen nu i fråga men den ligger nära i tiden, om två dagar finns möjligheten att uppleva det här obehaget.

Jag ritar en tårta med många “fantasifulla” lager och jag ritar den för att jag skrev meningen Det är alltid ett lager till på den här jävla kakan någon försökt trycka in i min käft i evigheter.

Den här veckan ska jag UNDANRÖJA HINDER, yttre och

inre.

På min att göra-lista står det klart och tydligt: svara på sms. Jag har inga problem med att betala mina räkningar eller sköta om hygienen. Men när smsen börjar lägga sig på hög som böcker man tänkt läsa så finns det en del av hjärnan som upptar sig med osynlig kommunikation, ni vet ju inte att jag tänker på er.

Ett svar, ett.

I en secondhand-butik igår såg jag ett fyra volymer stort band där det på ryggen stod

LIVET 1 2 3 4

En catch phrase så god som någon.

Två, två.

En vän svarar att hon har “röven i svettet” och det kan sägas vara en seger över isolationen, vänskaper och språket berikar (ju).

Tre, tre!

Urskuldande, jag sitter hukad och skriver. Min vän pratar om min hållning och att den är böjd, tänk om man vore en krök och ingen förväntade sig något annat än det krumma.

Det är korrespondensen som sådan som är obehaglig.

Så lätt att parodisera ett sprött fröskal att det inte ens är roligt längre.

Roy Andersson är inte rolig. Det är bestämt från nu och för all framtid.

I ett konstnärskollektiv handlar det om att flyga ut ballongerna och vänta på att någon ska spräcka dem med sina klohänder.

Konst värt namnet bör kunna stå emot klösandet, det behövs friktion

en anstormning, labbarna i luften

en utmaning.

Egot när det spricker inte flisor kan vara sörja som rinner ner mellan utrymmen.

Flera svar på telefonen, japansk musik i bakgrunden, en dammsugare.

En vän som omger sig med skönhet som representerar henne väl.

Skriver på tårtan med många och fantasifulla lager

Asymmetri är djävulens språk

Det gör så ont att föda och den här kakan är så jävla mäktig.

Categories
Hat

18

Djuren på savannen är temat på min senaste tröja. Ordförföljelser och utdrivningar dagligen, som att koka sin hjärna långsamt och svettas ut ett års neuroser. Köper en bok, köper flera. Läser Leif Holmstrand och blir tvungen att släcka. Läser baksidetexten på Ormen och kan knappt vänta. Provsmakar kokos- och kakaotäckta dadlar på Ica. Läser på om saker jag redan förväntas veta. Går in i fel port och missar med nyckeln vid fel dörr (går ut igen). Hittar betydelser i former och färger jag inte tidigare tänkt på. Känslorna kluckar som ett adamsäpple och jag strålar ut ultravioletta strålar. Jag öppnar min chokladkalender, kola igen, sen äter jag ett äpple och borstar tänderna. Du börjar stretcha och får huvudvärk. Du gör ljusstudier med din kamera inställd på selfie och tittar på konturerna, den svarta mobilen mot den vita tröjan, och lägger knappt märke till läpparna och käkmuskulaturen. Min vän tänder minst tjugo ljus och stannar uppe längre. Jag slätar till kroppen som en duk. Tänk om man var ett rör som blänker och droppar av kondens. Ett iskallt rör under marken.