Categories
Hat

reaching out somewhere from inside your tv

Marken är sur och klockorna vrider sig. En klippdocka, en pappfigur en Burger King-påse ligger på stigen som hunden luktar på. Två hästar gnäggar och biter efter varann. Kärleksbett, kärlek börjar med bråk. Den enda mannen som kan trösta mig ligger nerpackad i min ryggsäck. Bloggprosan är så provocerande för den vet inte vad den vill. Vill den berätta? Att kommunicera. Vad man vill kommunicera. Jag vill kommunicera att det är smärta. Att jag är kapabel. Att jag har initiativ som i ett rollspel – det är jag som slår först. Drar eldkappan runt mig och flammar liksom upp, trots det inflammerade i uttrycket och att jag luktar bränt kött. Det är där nu, i medvetandet, en expert som ödmjukar sig inför hennes trubbiga vetenskap och säger att hon misslyckats. Den sura trasan och den uppvridna klockan. Så fler tabletter. Ett löfte om att inte ge upp med mig. Äntligen någon som vågar erkänna att de inte förstår eller vet. Ni vet fan ingenting. Mina mardrömmar är som groteska iscensättningar som man skulle hittat i en tavla av Goya eller svenskt barnprogram, typ Bert, när hans rum töms på människor och det dansar in två halvnakna kvinnor och hans föräldrar ger honom allt eller inget. GLASÖGONORM!

På måndag börjar jag läsa en kurs i ekonomihistoria. En vän frågade mig varför jag pluggar igen, och pluggar historia. Svaret är detsamma som det oftast varit: för att köpa tid och bilda mig. Så det där med att kommunicera. Är det det jag gör nu? En statusuppdatering? En glorifierad statusuppdatering? Att vara svävande, specifik men framför allt inte prata om något som betyder något. Och vad som betyder något är oftast svävande, beroende på kontext. Jag vet inte vem som är läsaren i de flesta fall. Jag vet att mina bästa vänner skyr Hatet. De blir alltid lika förvånade när jag refererar hit. De vet inte att den här personen rumsterar. Sociala medier-frestelser. Starta ett nytt konto. Ge illusionen av en början och ett slut. Människor gillar det. Nya kroppar, nya partners och nya perspektiv. Gud förbjude om du är dig lik. Särskilt om du är störd. Min läkare gav mig två alternativa sätt att se på mig själv när jag testar vingarna utanför psykiatrin (SPÄRRA IN ERA BARN DE SLÄPPER APAN LÖS!): en personlighetsstörning är att ha/vara en personlighet som stör (sig själv och andra)/ en funktionsnedsättning av att vara sig själv. Så ska allt bli aska igen! Fenix flyger med panikångest och har ni sett hur äckligt allt ser ut som precis fötts? Det är snart februari och jag har nästan ett helt år att lägga mig till rätta i marken, gräva, återuppstå. Carol Anne och mina spökfingrar tvinnar sig runt varandras och jag drar in henne i bruset.

Categories
Hat

KSMB – Sex Noll Två

Jag ligger hemma i min säng en helt vanlig dag. Runtomkring är tusentals människor här finns bara jag. Kroppen skriker efter sömn men hjärnan säger nej. Jag tänker att jag aldrig mer ska träffa nån som dig. Du visade mig nånting som jag inte trodde fanns. Någonting som gjorde att det obehagliga försvann. Du skakade om mitt huvud och förstorade min pupill, och tog mig till ett ställe där man gör vad fan man vill.*

Quetiapin och ett ösande ett ösande ett ösande ur kroppen ur energin ut i världen i ett litet pentry där kranen är felmonterad så alla diskberg som skapas är ett diskberg för högt. Separationer och ett obehagligt mönster i taket. Som transparent sprickbildning. Det svarta kaffet som gul galla och de gula fläckarna i taket går att tvätta bort, en i taget. Och risken att de skulle droppa på mig är väl visserligen inte trolig men eftersom de går att tvätta bort antar jag att taket om det börjar andas eller svettas kan täcka mig i det där gula som fläckvis spridit sig i taket.

Du ska leva i enlighet med dina värderingar även om du förlorar. Det är gengångaren JOB som spökar i all modern psykologi som de tror är så förbannat banbrytande. Vi är experter på att förklara och systematisera saker vi redan vet, vi behöver uppfinna hjulet för att veta att vi har uppfunnit det. Jag hatar alla poetiska förebilder. Jag hatar språket på samma sätt som jag ser det sviktande förtroendet i alla relationer. Emotionell instabilitet är ett eko som följer mig. Läs inte dina journaler särskilt inte i ett sårbart läge.

Jag bär en katt som heter Sigge tillsammans med min vän den blonda skönheten. Han hade precis varit hos veterinären och fått en termometer uppkörd i röven. När vi gick såg han sig omkring som han inte visste hur han skulle ta in allt det rörliga (vackra i en katts ögon?). Knäpptyst som i förundran. Sigge mådde bra men hade kräkt hela natten. Han kanske bara ville skolka från kattlivet en dag och tyckte det var skönt att någon ojade sig över honom. Vara en liten kattunge igen.

Du ska leva i enlighet med dina värderingar även om du förlorar allt (jag påstår inte att jag förlorat allt men för uttryckets skull, ja men tänk själva om det hade stått: Du ska leva i enlighet med dina värderingar även om du förlorar proportioneligt mycket i förhållande till uppoffringen: det jag menar, kom inte hit och säg att man kan skriva om smärta på ett sunt sätt. Det är fucking weltschmerz om det är schmerz och är det inte i nivå med smärta så kanske du kan beskriva det som tja, jag vet inte, då kan du ju faktiskt hålla käften. Skriv inte. Håll käften. Jag menar det.) och du ska sonas för dina synder men om portalerna sluts på ett sätt där någon säger du är du och du ska ut ur mitt liv så ligger det till slut på en själv att förlåta sig sina synder.

Jag ser en kvinna i framtiden som inte är rädd för ensamheten tvärtemot trivs i den. Som aldrig underkastar sig sina impulser och drifter på bekostnad av hennes värdighet. Sårbarhet är ett fruktansvärt vapen om du inte är perfekt. Antar det är därför så många man träffar ler rätt och försöker tysta ner sina mindre smickrande drag och sen å andra sidan vad fan vet jag. Jag föreställer mig samma kvinna som en onåbar staty i marmor som stirrar tillbaka med döda ögon som tiden och tystnaden stelnat. Jag vill inte vara en medelålders kvinna som skrattar för högt på café. Värdighet är en konstruktion och det är också en egen sanning. Men du får bara gilla läget och skapa dig en sådan. Ofrihet är den sämsta känslan jag vet.

Categories
Hat

Bil-bo

Går in på café beställer frukostbuffé till höger om mig sitter en hes äldre kvinna som harklar sig högt för ofta och pratar om sitt band och att hon tar den sidan av ståndet. Det finns för många vackra leenden i Malmö. Jag tittar ner i tallriken och ljuden amplifieras och när tårarna föregår kepsen och den stora svarta sjalen från Designtorget lyfter jag kläderna i min famn, ursäktar mig till min vän och lämnar lokalen.

Offentliga panikångestattacker följs av en privat cigg ut ur lägenhetsfönstret. Ett beslut behöver fattas om den mentala hälsan som skär händerna genom luften och färgar maggropen röd himmel uppbrott i natten. Tårar och te när klockan snart slår fem brukar kännas lika högtidligt som natten innan julafton. Vad jag vill? Att vara ett kasett som går att repa upp repa in och spela upp som en envis koltrast i träden som männen älskar.

Ett väsande från sängen bort till soffan en sån här helg då jag vill skära kuken (hade tasken varit mitt hade jag använt det men ni vet hur det är med genuinitet görasigintetillighet) av alla män och kastrera de unga så de lär sig. Domesticeras. Den blonda skönheten sitter i min blekrosa soffa i trosor och GG Allin-tisha och tuggar på pingvinstänger. Vi sätter på den tredelade punkdokumentären som ligger ute på SVT play och hon säger att banden är bortglömda av en anledning och frågar mig (antagligen inte för hon likt jag jobbar sällan med frågor så mycket som gliringar, sarkasm och kommentarer) om det inte är pinsamt med människor som är nostalgiska.

De ä de. Jag vill vara mindre än mina minnen och större än mitt då. Den blonda skönheten ligger bredvid mig i sängen och jag är övertygad om att hon inte tar illa upp av att jag objektifierar henne. Varje steg jag tar ur taxin är fel och när jag får vända tillbaka och välja en ny väg andas jag likt en meditationsövning i takt med mina steg orden kuk hora kuk hora. Vägen till 10 nyanser av grönt och en man med en blödande hand som han inte vill tvätta och en annan man med abstinensbesvär jag däckar helt enkelt på deras soffa igen. Får frågan. Förstår jag dig rätt om du vill leva?

Mitt blodtryck är lågt och min puls är hög och jag får betablockerare. Det känns som ni vet när någon i sin stora generositet masserar en eller lyfter upp en av dina lemmar och någon annan tar över tyngden av din lem eller vidrör dina sega knutar i syfte att avhjälpa situationen. Kroppen och huvudet sitter ihop säger min blonda (kloka men kloka vänner är de så många och på något sätt får de ju skaffa sig signalement) vän som ligger bredvid mig i sängen och säger att det är mysigt att sova bredvid någon igen.

Jag vill öppna mina lådor packa min koffert ringa nödvändiga samtal tvätta gula fläckar i taket sortera de böcker jag behöver en jacka för det varma och en för det kalla och om det inte är jag som är galen kan det mycket väl vara världen. Ingen av oss bär väl egentligen på hela skulden. Nåväl, jag behöver en break från kvinnan som hoppar över stängsel med för tunga väskor och sätter sig i en taxi tillbaka till Värnhem. There and back again. Fylke finns kvar men gör Bilbo det?

Categories
Hat

Nya året eller kukar och horor och kukhoror

Vad jag tänker om människorna. Jag stiger upp i en stad i Östergötland, dricker smoothie med ärtprotein, rostar Rasker brer på min egengjorda ruccolapesto. Pratar om låten Blåvita flingor av Doktor Kosmos. Att prata om den är att ta i. Jag undrar var märket blåvitt tog vägen och förklarar för mina två vänner som sitter vid köksbordet med mig att det typ var som Eldorado. Det är bara att tolerera det. Klassbakgrunden, skammen, de inlärda manéren om att ta för sig.

Spola fram spolat ned (sex digestivekex två blandfärsbiffar två knäckebröd en halv påse ostbågar 100 gram choklad 2 stycken coca-cola-burkar en macka med ägg och kalles randiga) ser när Tony Soprano läker själen. En av mina vänner berättar att fullmånen “stod i Kräftans tecken”. Vi matar elden med bitar av papper och målar varandras ansikte med svart och en av vännerna tvättar håret med snö och den andra dansar till ett band som låter som Talking Heads fast inte är det. Jag sätter på mig en lösmustasch och betraktar mig själv som en betraktare.

Ortsnamn. Lord of the Rings-medley i Linköpings domkyrka på nyårsafton. Människor som inte skrattar när ljudsättningen av Frodos tappra kamp stegrar i intensitet och knäpper händerna när prästen ber. När klockan slagit tre det nya året ser jag att det är slut och det är dags att gå och lägga sig. Jag duschar och huden är inte hudfärgad utan flerfärgad och min vän masserar mig när jag klivit ur och övertygar mig om att lägga mig på golvet hos dem. Intimitet. Våra bröst när ryggen masserar foam rollern.

Vi promenerar. Vi pratar om ursprung, misogyna män och kulturrevolutionen. Jag berättar att jag återfunnit den socialistiska barnboken jag läste när jag var liten om en blond flicka som flyttar till Kina med sin familj. När jag slår upp den ser jag henne sitta på axlarna på sin pappa och fira första maj. Minns en arbetarklass som ett kollektiv men skriv sedan å andra sidan en barnbok om en liten blond tjej som åker till landet där den store ledaren bor.

Står i köket klockan 02.15 och brer små spröda digestivekex och svär ut över alla som kan höra mig ringa från mitt klocktorn. Odjuret som klöser och välter, skriker försvinn! jag fick alltid spela odjuret när jag var liten. Det handlar om att vara liten, att göra sig liten, att bete sig litet, tänka litet, agera litet även små barn kan ju skrika så man hör dem på andra sidan affären. När jag stod på bussen på väg hem från centralen skriker ett barn i samma tonart som jazzlåten i mina hörlurar. Världens skönhet och världens fulhet.

Resignationen i uttrycket en jobbedag. Eller så är det jag som inte förstår. Upp som en sol, ner som en pannkaka. Mina planer för livet, inte döden, snårar, växer, kommer till liv. HALT. Ska du inte skaffa Instagram igen? Skrytigram. I duschen en så bra idé men det handlar om att lita på att sociala medier är pesten och gör mig svagare. Anstormning. En sann underklassbakgrund bottnar i att frossa. Frossa i sin egen skönhet, ekonomi och talang. Du portionerar inte ut någonting för du har inte lärt dig att vara människa i den bemärkelse vi uppskattar människan är att lägga band.

Sitter böjd i mitt pentry, en gånger en meter. FUCK vad tomatsås stänker. Som en köksa skurar jag luckor och väggar. Det tar inte särskilt lång tid att skura ett litet utrymme. Lilla grevinnan vänder ryggen till August Strindberg, på rymmen. Vykort från drömfabriken. Går upp mitt i natten och är som Tony Soprano gör* som Tony Soprano jag står och äter kött och dricker mjölk.

Vad jag hatar. Interpersonella relationer. Utblottandet, såren, det neurotiska och de som är starka eller fittiga nog att fucking bara inte visa dem. Himlen är andra magsäckar. Cappiola, Madeleinekakor poststrukturalism 147 miljarder kronor tonfiskceviche friterad gris i kålblad undvikande upprepande köttsligt fängelse. Jag är bara lycklig när jag tröstäter. Dra åt helvete hälsningar mina limpmackor. Lilla Torg underbetalda taxichaufförer dryckespaket röda bord med stänk av grå aska. En lägenhet som drar kallt. Hudprodukter som skulle rädda en sunkig margherita.