Categories
Hat

Det är genant att erkänna att mitt morgonmantra är “Ångest, ångest är min arvedel” men min intuition säger mig att det är det pinsamma som ska sägas och jag vet inte om det är i mig eller er eller mellan oss som friktionen uppstår

Jag vill sträcka ut min kropp och forma den till en trumpet ljuda jag hatar världen genom dess krökningar.

Inte ett enda sandkorn i mina skor kommer nära tyngden av att ha sig själv ovanpå sig själv ovanpå allt det vanliga.

Sitter och skriker ner i ritblocket på stranden varför kan de inte bara hålla käften, provocerad av vågornas oregelbundenhet (att de inte kan hålla takten).

Ingen mänsklig tillvaro utan lidande.

Kanske kan avpersonifiera (heter det dehumanisera) mig själv genom distans och mediciner. Knapra piller och resa bort.

En eremitkrabba med salt kött som vandrar över det blottade landskapet när havet dragit sig tillbaka.

Googlar författares dödar som vanligt, borde fattat att det inte är ett bra samtal att föra med sig själv när man äter middag.

Så grädde och ris och sötman som inte är kväljande utan kväljer. En stesolid och den där känslan av att kroppen ska krypa ut ur sig själv och att det inte är döden men något vitt och vasst som ska födas ur alla porerna.

Det kanske blir ett självporträtt i svart och rött. Tänkte att världen behöver fler sådana.

Fel.

Det finns en anledning att människor gör det de tror sig behöva och ibland är det ett uttryck för något högre och viktigare.

Ibland får man bara erkänna sin kropp i en svart hoodie, grå mjukisbyxor, smutsig hy, HBO-serier och tänka att någon kanske kommer efterkonstruera.

Jag tröstar mig mycket med det.

Att göra våld på eller helt enkelt ta hand om.

Att skänka bort delar av sig, genomskuren som en hög tårta,

ni ser insidan på mig,

jag är skiktad.

Categories
Hat

om du kan gissa hur många gånger jag behövde googla ord för att kontrollera stavning eller betydelse så får du ett hedersomnämnande på Hatet

En vän  ifrågasätter orden jag fick höra i höstas: in the end you have to decide if you want to build or destroy. Han kallade det en syravisdom. Den självklara frågan, spelar det någon roll?

När jag föreställer mig min person i ögonen på en älskande ser jag en klump modellera alternativt något trubbigt alternativt något vasst. Inte en människa.

Går omkring i spegelsalar och över ordet vilar tre bilder. Ekorrhjulet, rådbråkning och da Vincis teckning av den vitruvianske mannen.

Klossar av mig som ska in i hålen som är jag.

Klart jag bestämmer mig för att resa när det är som minst pk att göra det. Har redan föreställt mig instagram-klipp då jag filmar något landskap ut ur en tågvagn, funderat på vilken musik att lägga på spåret.

Representationen och jag kommer gnaga oss ner till benen.

Viktiga beslut kan vara som blixtnedslag på en svart himmel. Eller hoandet jag hörde i en villa. Jag bad om det. Ett hoande som kunde möta mitt.

Drömmer om att bli jagad av och döda djur varje natt. Googlar “farliga djur i Medelhavet”.

Fantiserar om ett salt hav som flyter in i mina ådror.

En människa som är uppbyggd av skira lager.

Emanerande smörpappersideal.

Kan inte använda ordet “emanera” utan att associera till Kristian Lundberg.

Pär Lagerkvist skrev i Antecknat om den “skapande falskheten” (kan vara parafras eller felcitat).

Minns när jag läste Yarden och det var som att trycket över bröstet lättade.

Sen läste jag hans tankar om kärlek. Kärleksbudskapen som syftade mer till att övertyga honom, förlåta sig själv, för att ha varit ett as och en förrädare, en kärleksförklaring till nåden, förlåtelsen och den betalade skulden.

Fadd smak i munnen.

Läser Nina Bouraois Onda tankar och hon skriver det jag själv vill skriva som jag skrev med en mening innan jag började läsa boken.

Känner skuld till ett djur som jag skulle känna till ett barn.

Hon skriver mer. Hon berättar det. Känslospröten som krockar in i varandra.

Pollenexplosioner av associationsbanor.

Litteratur utan smärta är som…

Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till katharsis.

Skulden och jag är gamla i gejmet.

Hur skulle en disassociativ text vara uppbyggd?

Förbehållen robotar.

Känner mig som en äcklig kvinna när jag tvingas smörja in torra lemmar.

Känner mig som en gammal kvinna när jag måste stiga upp på natten för att urinera.

Bilder som ständigt recycle:as.

Frank som slits i stycken av köttkrokar.

Ourobouros.

Kristian Lundberg som genomgått en sann katharsis alternativt kommer fram till att det inte finns någon. Något säger mig att hans resa är min och att han gärna får återkomma och revidera tidigare utsagor.

Trappan utanför fönstret där jag sover liknar trappan utanför Regans rum i Exorcisten.

Det finns en grå katt i huset som heter Kisen och jag försöker vinna den skygga kattens förtroende genom att demonstrativt sätta mig i vägen för hundarna som vill fram och nosa, leka eller jaga henne.

Man får knappt klappa henne, då jamar hon, som att hon har ont. Kanske i själen eller huden.

Jag lutar mig fram så att hon kan stryka sitt huvud mot mitt.

Har träffat en ny vän som älskar låten Rulla fram med Fronda.

Försöker förhålla mig till mina egna rörelser.

Spela ditt klipp baklänges med baklängesfunktionen på Instagram.

Dikter som skrivs i huvudet om hav, öar, ankare och vågor.

Skyll på platsen, själens obotliga ensamhet eller pastellkritorna.

Categories
Hat

stopp

Min gratis ordbehandlare har börjat lagga. Tekniken gör uppror. Stopp! För helvete. Kondensera eller koncentrera. Inget där emellan. Ikväll har jag umgåtts med en kvinna som inte tar med sig telefon när hon reser. Hon frågar sig fram och i sin sårbarhet är hon otroligt säker.

Semester för mig är att försöka stänga av förväntningarna människor “där hemma” har. Dvs. Jag åker på semester men blir ändå inte kvitt er. Lyckligtvis kryllar det ju inte direkt av wi-fi här och jag kommer ju tillbaka varje kväll. Som en liten gatuhund. Lite vatten och en klapp på huvudet, sen nöjer jag mig. Fattar ni hur lätt det är att göra mig nöjd?

Är det så att en person som jag bara fungerar när någon försöker dominera mig? Det gör ont i baksidan av mina lår när jag skriver det här, men det kan bero på yogan jag gjorde tillsammans med de andra två kvinnorna idag. Jag måste hela tiden bita mig i läppen för att inte nedvärdera situationerna och sällskapet. Chick flicks är en tacksam referens, och de kan ta det. Kan jag ta att jag är aset som tänker på människor och kvinnor som jag gör? Tveksamt.

Utblottad existens. Privilegium kan ta sig i fittan. Jag förstår inte hur en sådan som jag kan existera. Jag ser er och ser att ni som jag har liknande egenskaper. Jag glömmer bort att jag skrämmer er. Med min förtvivlan och mitt sökande. Efter ett uttryck och en dräglig existens. Jag kan dela med mig av en sak. Det är svårt att börja äta igen när skönheten växer i relation till tappade kilon.

Ärligt talat. Min hjärna ligger i en burk med formalin. Om det är så här jag reagerar på SSRI så väljer jag hellre en framtid som är djupt osäker, full av dåliga beslut och skräckinjagande känslouttryck. Det är ett rent helvete att vara så enkel som jag är nu. Utblottad existens. Ingen vinner  på om jag blir en tråkigare människa. Det är inte därför ni blir förälskade eller väljer att bjuda mig till platser jag aldrig sett innan. Inte därför ni delar med er av era hemligheter. Galenskap och kreativitet finns det inte nödvändigtvis ett kausalt samband mellan. Vi behöver inte nedlåta oss till att generalisera så om världen. Det är däremot tydligt att det finns ett samband i mig. Jag utsätter mig för skit för att reagera. Jag har skurit mig dagligen för att det finns en spänning i att känna sårskorpor fastna i tröjan, och när de släpper, hur det rinner innanför tröjärmarna. Och att allt detta händer medan ni ser på. “Det är inte därför ni blir förälskade”. Ja. Jag uttryckte mig så. Vad betyder det egentligen att skriva? Varför dricker jag? Jag är i en konstant försvarsposition. I april ska jag få vård på riktigt. Lobotomi, tystnad och döden har alltid varit centrala punkter i mitt liv. Någonting att förhålla sig till, ett anti-uttryck. Att längta efter utplåning och uppskatta de som åstadkommer det är i relation till det jag försöker göra ohållbart. Jag fantiserar ibland om att stå på Värnhemstorget och basunera ut, det här är dikter jag skrivit, och nu ska jag bränna upp dem!

Man måste ju förtjäna det privilegiet. Att presentera monument som rivs.

Categories
Hat

kort tal från en av hjärnhalvorna oklart vilken

Det stör mig att en hjärna kan vara närvarande som ett spöke som tittar ner på en och stör en i att vara närvarande.

Vad gör en sådan hjärna i en solig, sydlig stad vid Medelhavet?

Den studerar (lite). Sätter på kaffekokaren. Somnar sittande i väntan på att kaffekokaren ska göra färdigt sitt arbete. Går och äter lunch. Äter små friterade ansjovis följt av musslor med en öl. Blir inga fler ansjovis. Den promenerar längs strandpromenaden, (kan man inte ta en genväg här, strandpromenerar? Problemet är att det syftar till att promenera på stranden, inte längs den) med en hund och dens kusin. Tänker. Det är bra mot både finnar och depression med solsken. Försöker dra in den buktande magen, inte lägga märke till att håret spretar och att det syns tydligt i skuggan på den ljusa asfalten. Kommer in och lägger sig i fosterställning. Tar lugnande och betablockerare, själen och kroppen hör ihop, läser nästan klart Lagerkvist. Somnar, väcks, läser klart. Vänder sig om och sover i två timmar. Hjärnan vaknar, lite klarare än innan. Den känns inte för trång i skålen. Den tar en promenad till med hunden, låter den springa lös i stranden, plockar upp bajset noggrannt. Föredrar sandknastret runt bajskorvarna omslutet av plastet, för att lägga en större distans mellan huden och bajset. Går in i thairestaurangen, beställer en röd curry, låter den korta thailändska kvinnan ta ett kort av honom och sedan bli vält av hans framfusighet.

En timme av kluckande innan vågorna börjar rasa in genom alla sprickor. Hjärnan som ett mantra varje dag försöker påminna sig om orden dens vän skrev på en Instagram-post som lyder there’s a crack in everything/ that’s how the light gets in som hjärnan visserligen för mer än ett år sedan förstod tillhörde Leonord Cohen men det är ändå hennes starka händer, bruna ögon och milda eftertänksamma ord eller styrkan, ni hör ju, det är hennes röst den hör, hjärnan. Men hjärnan tolkar sig inte som sådan. Det är rasande och som när den fick simmärket som tillhör bedriften klädsim.

Fuktskadat land. Hur uppehåller sig en hjärna till synes överaktiv till synes lam av passivitet?

Den följer konturerna i ansiktena i karaktärerna i The Wire och börjar associera pastellkritornas smetande med Stringer Bells längtan efter att bli något större än the game. Den läser boken vännen skrivit (Emma Asp, Du är nog speciell men närmare än såhär kommer vi inte) i ett sträck från midnatt till alldeles nyss och hjärnan bläddrar i associationsbanken. Lemmar in boken i magisk realism och suger på scener. Om det levande äckliga och det älskande döda. Hjärnan vet faktiskt inget om den implicita författarens intentioner med boken och tar med sig vad den vill därifrån. Vare sig hjärnan vill eller inte.

Det handlar om kontroll, fasta rutiner. Lagerkvist å andra sidan ville inte skriva när det inte fanns lust till det. De här två meningarna har ingenting att göra med att Emma Asp släppt en bok men inte hjärnan bakom denna blogg (hatar obestämd form, det gör den). Syftar mer till att bli riden av livet som en mara. Och allt den maran ställer till. Såg två duvor sitta på räcket utanför tidigare idag, de lade inte märke till den sjuka i fåtöljen. Hunden lade sig bredvid kroppen i bäddsoffan, huvudet på höften. Tror Asps första novell handlar om att offra sig för konsten. Meningslösheten i handlingen. Att orka titta på sina flytningar för att visa världen. Tavlan av August Strindberg säger förlåt till henne. Kanske handlar det om att han inte dög som motiv, inte till avbildning.

Således har hjärnan studerat, ritat, läst, skrivit, ätit fisk och skaldjur och kokosmjölk och kyckling med vitt ris den har fått solsken och försökt dra bak axlarna. Tänka på hållningen. Hur ska en hjärna som måste samexistera med sig själv egentligen fördela ansvaret? När och var är den ena delen tyst och passiv, och måste den jämt lägga märke till skönhet till exempel? Även när halvorna vägrar kommunicera, skönheten inte tränger in. Crack in everything. Om sprickan går helt genom då?

Categories
Hat

Några påståenden

Två påståenden. Det är mänskligt att förvänta sig ett slut. Det är mänskligt att tänka säsongsbetonat. Cykliskt.

Ett påstående. Återuppståndelsen.

Katharsis.

Ingmar Bergman sade att man var tvungen att tugga sina knäckebröd. Idisslar.

Drömmer att en svart undulat i människostorlek jagar mig genom mittengången i kyrkan.

Jag gnyr i natten, halvt sovande, halvt vaken. Det är tydligt för mig att jag är i limbo och vill att någon ska höra mig.

Medelhavet är precis utanför dörren och jag skulle kunna gå ut och känna “sanden mellan tårna” och leta efter bitar av slipat glas.

“Skulle kunna”, en depressions-fras som man blir LESS av att läsa och LESS att lyssna till.

GÖR. GÖR DET. Vill alla säga.

Jag har samlat på mig fem stycken bitar nu, de slätslipade glasbitarna. Vissa av dem är vitprickiga, grumliga, inte klara.

Kanske ska vira in dem i en kökshanduk och slå sönder dem med en hammar och baka bröd.

Ett fröknäcke som knastrar gott i munnen och “rensar magen”.

Ur alla kroppar ska det komma blod och slem och du kan alltid gissa dig till att kärlekens färg är röd eller vit.

En nyfunnen vän spelar Plura eller Mauro Scocco, jag bara förhåller mig. Den eller den hakar i Bob Dylan-traditionen, Bukowski and the likes of them, Ramble on som Robert Plant sjunger.

Passar man inte in någonstans, hos människor, är det ju direkt masochism att stanna där.

Men likt en masochist är jag beroende, torsk på bekräftelse, att meddela mig om tillstånden.

Såren varar över min kropp. Undrar om det är värmen.

Läser Pär Lagerkvists Antecknat som innehåller utdrag ur dagböcker och anteckningar från den spröda åldern fjorton och framåt. Det där allvaret som hippa läsare inte tänker ta på allvar (det är pinsamt att gilla Lagerkvist, sånt man läser på gymnasiet när man KÄNNER ANGST LOLZ) var synligt och tydligt redan då. Men även den goda uppfostran.

Det är det skämmigaste man kan vara. Av god uppfostran och allvarlig.

Utbrytningsförsöken kan falla inom ramarna för hysteri etc.

Så man kan fly, flyga. Låta människor titta på en genom bild och text som i en hetluftsballong som stiger.

Ikaros kanske återuppstår och störtar ner i Medelhavet.

Categories
Hat

och i ljusskenet över sumpmarken plötsligt en saltstod

Du (börjar alltid med du, redigera här, ersätt du:et med ett jag) visar alltid upp dig från din sista sida (skrev fel, menade bästa!).

It runs in the family.

Krokar på väggen. Hållningen kroknar när du ätit för mycket chips. Den feta duvan sitter på räcket varje dag.

Jag sitter i en fåtölj och tittar på tv-serier och målar. Ritar. Undrar vad det betyder för min kropp och vattnet i den att få höra vågorna dagarna in och nätterna ut.

Jag sover och äter mer än RDI. Jag är deprimerad.

Tycker om att slarva som grundprincip i livet. Minns en man från tonåren som spelade fotboll, var intelligent men utan lyster. Han påstod att man var tvungen att ha sådana, principer.

Principer är betydligt mer värda än moralen, moralen är det som håller dig kvar på marken. Ilningen i ryggraden när du inte hanterat i enlighet med din moral. Det är den som andra kan peka ut åt dig, säga, du skäms för att du inte vet bättre.

Vill hitta artfränder. Ho-ho, ho-ho, ugglan i natten som vrider huvudet och letar efter er med gula ögon.

Det vackra rovdjuret som klöser sig själv inifrån ut på sitt köttfängelse.

Ho-ho, ho-ho.

Därför man läser, I guess. Därför man skriver, I guess.

Allt ter sig bara så otillfredsställande. Njutning är något övergående. Framgångar och popularitet är irrsken, (synonym: irrbloss, synonym bland annat: ljussken över sumpmark, där har vi den fuckers, sumpmark), att såkallat viga sitt liv åt något de flesta betraktar utifrån, aldrig inifrån mig, relevansen som tangerar det farliga i att tro för mycket, tro för mycket om sig själv.

Läser Mara Lees senaste. När jag beställer den saltbakade fisken kommer de först ut och visar den i sitt döda, fortfarande orörda skick, beroende på var man drar gränsen.
Det vita vinet är surt och inget speciellt.

Havet här och havet till vänster i min ögonglobs periferi och kylan i vinet, havet och litteraturen de rör sig ihop men sammanblandas som det bräckta jag såg spegla sig igår när jag stod och tittade på balkongen.

Mara Lee ger mig vatten på kvarnen, den återkommande symbolen med havet stör läsningen, det vilda som ska hota, störa, invallat som bassänger och som genomgått en rensning. Smaken av klor i dricksvattnet i kranen. En kvinna här som säger att “vårt vatten går att dricka, vi har ett filter”, det duger fint med det klorsmakande, vattnet i Malmö smakar knappast bättre.

Vet inte hur jag smakar, om jag går att dricka. Om du förstör din kropp som när du dricker saltvatten.

Vänder mig om i ögonblicken och försöker registrera något med mina uggleögon, ho-ho, ho-ho

helt plötsligt en saltstod.

Categories
Hat

gillar inte enkla lösningar och floskler kan användas bara de inte används när du tilltalar mig

Jag plockar upp redskapet, förbereder, när hunden bredvid mig börjar slicka sig runt munnen och jag vet att det inte är på grund av en osynlig ostbåge som jag håller i handen; det är ett tecken på stress. Det har min syster lärt mig. Jag tackar honom för hans tydlighet och omtanke. Vi tar en promenad på den 11 kilometer långa strandremsan som är grötig av regn och han rullar flera varv så hans sele hamnar snett.

Jag målar med akryl och kol och när ångesten eskalerar vet jag att det kvittar vad som kommer på pappret och kladdet jag får känna på fingertopparna. Eller kolets avtryck ända upp till armbågen på vänster arm. Jag ser en fet duva på balkongen bredvid lägenheten jag är i. Hen sitter där hela dagen (ärligt talat, är inte alla duvor en hon?). Upptagen i sitt burrande. Jag vänder mig om i det lilla vardagsrummet och när jag tänker på duvan och tv-serien jag valt att chromecasta på tvn tänker jag igen på ångesten och dess ursprung. Varför det gör så ont i varseblivningen eller tillblivandet just i att jag faktiskt MÅSTE existera i ögonblicket då jag vänder mig om, möter rutan och minns duvan och ser allt det här hända och tänker.

Det där skriver vi om lite senare. MEN SMÄRTAN DÅ! Den finns kvar och yttrar sig i åtta tio timmar (no skryt) av målande parallellt med att binge-kolla The Wire, golgotavandringar genom den spanska mataffären och fråga mig själv ja vad i helvete vill jag egentligen äta till middag och borde jag planera för den personen som äter popcorn och frukt eller den som vill äta ostbågar smaksatta med ketchup igen. Det blev en slags kompromiss som resulterade i mer, inte mindre. En typ av ärtig frasig halvmåne med smak av någon fårost, ett bubbligt choklad från Nestlé och en micropopcornförpackning. Thaimat.

Det spelar roll vad som hamnar på pappret på samma sätt som det spelar roll vad jag skriver och säger. Att ta kontroll över situationen. Skrivandet är ett självskadebeteende bland många. Det är inte särskilt kul att leva varje minut av varje dag när ångesten inte kan resultera i produktiv kreativitet. Undrar ibland när jag blir galen och varför det är så svårt att vila. Och vem är hon som faktiskt spatserar längs en strandpromenad och tittar på de fula föremål som ställs ut till försäljning i var och varannan mini market eller supermercado. Det är vilan i böljan. Uttröttningsmetoden. Jag nöter mig själv ner till en pennstump varje dygn och när jag vaknar är jag trubbig för att peaka som en vass giftig spets för att ligga uppvärmd, snurrad och nyvässad (vet inte om jag vässas innan jag somnar, när jag sover eller när jag vaknar eller om det eskalerar under dagen för att brytas mot ett papper i en ful klump, en penna, i alla fall). Jag tycker inte om människor som föreslår enkla lösningar. Fråga mig om jag äter mina fem frukter eller gröna om dagen och om jag motionerar regelbundet samt får tillräckligt mycket sömn och dricker alkohol i måttliga mängder.

Det händer.

Har du rutiner?

Vi förutsätter att jag är kapabel till föreslagna handlingar och att jag lyckas upprätthålla dem under en längre period och att jag till följd av mina nyttiga vanor i alla fall inte går upp och ner i vikt eller blir full och säger saker jag ångrar.

Mardrömmarna då. Och tomheten. Den existentiella urångesten. Magierna som möts som trollstavarna mellan gott och ont som i Harry Potter de vita och svarta slöjorna som kämpar för att övervinna men de dör båda två. Frågan är vad som återuppstår eller om allt blandas i magen.

Categories
Hat

but I ain’t got wings

Du kokas ner eller späds ut eller distraherar dig själv med grimascher i spegeln. Tony Soprano jr lider av valen, inte av att inte ha fått välja som farsan. En brittisk pundare rör vid mitt käkben och frågar when did you get that tattoo love? Och om jag vill kyssas. Frågan som besvarar sig själv i en smutsig röd hoodie med frugan sovande innanför altandörren av glas.

Ett B&B man går vilse i. Som vilsna barn driver vi iväg när vi druckit bort förnuftet. Jag lyser med min ficklampa i mobilen och skriver till min vän att jag sett tillräckligt många skräckfilmer. Jag vet inte varför kroppen är tung när den vaknar på morgonen av att se en stor gul sol stiga upp över Medelhavet.

Jag läser historia och min kusin berättar om Gibraltar och apor som klättrar på en och som ett London fast här. Wiki och jag har läst tillräckligt om den Iberiska halvön och vill helst gå tillbaka till när Iberiska bara var associerat till grisen som är populär att äta i Spanien.

En rescue dog som heter Molly ligger och sover mot mitt bröst när jag studerar. Hon bajsar och kissar inomhus men hon är vacker när hon sover. Jag är bland människor och till slut fäster jag blicken någonstans bakom dem. Försöker lyssna men vill helst bara höra min egen röst. Jag kommer sist på minigolf och tar det med bravur, har redan siktet inställt någon annanstans.

En person på Instagram frågar mig efter att jag skrivit om Stig Dagerman och hans kommentarer om urångesten vad vi hade gjort om vi varit som andra djur. Jag svarade att man stått ut, som nu,

nej, levt.

Jag lever i högsta grad och jag försöker konkretisera smärtan och glädjen, överhuvudtaget lägga ner något på ett papper och pränta ner det. JAG LEVER JAG LEVER JAG LEVER JAG LEVER JAG LEVER.

Det är en strävan från att fly – flyta

jag vill berätta att jag skriver meningar men det är precis som att alla ord utanför kontexten jag är konstruktioner. Jag skrev

Alla människans vandringar ner i jorden kan kopplas till deras strävan uppåt. Vi har inte vingar men flyger.

Så nu skrev jag att jag skrev det. Jag är tryggare här i kontexten återberättande. Om du sett en människa få en panikångestattack så förstår du varför man behöver orden och parenteserna.

Min kusin skulle beskriva en person och han sa att hon var någonstans mellan nittio och döden.

Fint, bra, kul. Vi äter små grillade bläckfiskar och fårost med olivolja och dricker en alldeles för söt sangria och träffar en 37-årig man som gärna berättade hur det var då när han hade tillgång till platsen, before your time. Vi masar oss hemåt efter att ha fått höra hans urlöjliga cover av en av Tom Pettys sämre låtar, Learning to fly, som han med kisande blick smäktar fram inte utan raspet, det gör ont att välja, med en Strongbow och några shottar whiskey.