Categories
Hat

Ni kan lyssna på en NIN-låt istället för att läsa

En får fundera över vad det betyder att berätta saker. Varför, snarare än vad. Vad det betyder är lika med varför. Vet inte vad jag tjafsar om. Eller. Kritikerns uppgift är kritikerns uppgift. Recensentens uppgift är recensentens uppgift. Läsarens uppgift är läsarens uppgift. Författarens uppgift är författarens uppgift. Recensenten och kritikern sammanfaller i nästan alla fall (jag tittar på dig Lundberg) med att vara en läsare. När jag var liten mötte jag en äldre man (en av många, era jävla pedokukar) som insisterade på att han var speciell, det han skrev var speciellt, för att han inte läste några böcker. Dock har jag fortfarande kvar pocketböckerna han gav mig av J.M Coetzee med understrykningar dedikerade till mig. Och hans tjocka brev han skrev från Grekland. För ung för att ge mitt samtycke men en hungrig liten flicksnärt kan man väl inte skuldbelägga honom för?

Författarens uppgift är författarens uppgift. Har haft låten Jeg faller med Burzum på huvudet hela dagen när människor runt omkring mig insisterar på att det som inte dödar en gör en starkare. En flyttkartong från Biltema står på golvet i gästrummet där jag sover. Handtaget, halvt slutet, och lådan med en rosavit trasmatta liggande ovanpå, ser ut som något som tröstar mig.

Sitter och ritar döden i olika skepnader det var längesen jag lyssnade på Black metal men all musik har sina faser snart är den svenska våren här och det är då vi ska lyssna på Pink Floyds album The Wall. Ännu vinter och jag skojar egentligen. Döden eller musiken eller litteraturen har inga preskiberingstider. Fast allt handlar ju om var jag kilar in min tolkning, spräcker träet, jag har verktyg på hjärnan jag vet inte varifrån de kommer. Men det är flisor som vill och ska in någonstans.

Ångesten är som ett virus som anpassar sig. Den tar sin tid och sen tar den dig i besittning. Den lär sig vilka droger som fungerar och distraktionsmetoder och FUCK YOU om du tycker att min blogg som heter Hatet börjar bli tjatig när den är centrerad kring ångest. Jag påstår mig inte vara något annat än jag är men jag vet vad som är viktigt och det är livet, döden och kärleken. CLUSTERFUCK av askänslor CLUSTERFUCK av kroppslig längtan efter att gå i ide.

Kanske bara skulle döda om bloggen till “Rop på hjälp” och sitta som ett slimemonster i ett rum och känna äcklet nå mig som självlysande pilar i mörkret. Min ångest tar sig drastiska och kraftiga uttryck. Beroende på vad man jämför med. Jag pysslar inte med extremsporter. Är på andra sidan dödsföraktande. Att vara deprimerad är att känna sig alienerad är meningen som yttras, godkänns och signeras. Att vara deprimerad är att vara alienerad är inte en mening ni går med på. Var hör jag hemma då? Ingenstans era jävlar.

Frågade en nyfunnen person om han brukar bli kränkt och han svarade nej. Tror inte det kom åt honom liksom. Jag minns inte om jag skrev om min själ som ett blåmärke i förra inlägget men och, upprepningar. Jag bryr mig om mycket och bara om fel saker. Varje dag börjar en sorgeprocess för något nytt eller gammalt och lösningen är alltid att lugna sig. Lugna sig. Lugna sig. Att bara göra motsatsen, slitas i köttstycken som FRANK och lära sig dyrka lära sig dyrka SMÄRTAN. Att ge världen mitt jävla SAMTYCKE till att bara omvandla mig till något som består enbart av kött, njutning och begär. Perspektiv och distans. Allt i relation till något annat. Om sanningarna är generella och fula floskler, vad ska man då hålla på för?