Categories
Hat

spöktimmen

Existera inte i pausknappen. Skapa dig ett eget liv. Är det ångesten som rumlar i magen eller vaniljglassen dränkt i chokladsås du vräkte i dig för en timme sedan. Pinsamt påverkbar seriekaraktärers bearbetningar av trauman väcker också mina om man nu ska kalla det så. Trauma är ett bättre ord som efterkonstruktion, genomleva trauma. Ord som någon annan helst ska klistra på dig. Godkänt så. Jag åker snålskjuts på sympatierna. En halsduk i cashmere behöver bara vara en halsduk i cashmere. En lampa tänd i enrumslägenheten bara ett uttryck för att spara på ström. Fryspizzorna bara ett uttryck för lathet nä just det depression ursäktar lathet till en viss gräns men vid någon tidpunkt måste det finnas en kontinuitet 500 gr grönt om dagen helst men framför allt handlar det om att göra de basala sakerna rätt. Spenat.

Jag deltog i Leif Holmstrands uppläsning ur sitt senaste verk Instruktioner förra veckan. Under läsningens senare del uppmanade hen publiken att delta genom att trä svarta sopsäckar över sina huvuden och ta 27 selfies med ögonen slutna och munnen öppen. Skillnaden mellan synkronicitet och konspiration är bara val av lins. Det här är ett sånt inlägg som kanske sparas som utkast och aldrig ser dagens ljus. En sak vet jag och det är att texten inte kommer publiceras nu. Inte strax efter midnatt. Inte med magen full. Inte med ryggen krökt och glasögonen vilande mot nästippen.

När jag läser saker jag skrivit som i stunden känts helt uppriktiga väller det mer ofta än sällan upp ett illamående. Känslornas diktator är en godtycklig fan. Det finns ingen kvalitetsstämpel för sällhet eller sorg. Skulle kunna avsluta nu, det skulle vara ok bloggprosa, med: det enda man kan göra är att våga/vara modig men framförallt låt stå. Ni hör, fyfan. Låt stå kan jag gå med på har säkert skrivit förr. Jag ber till Gud att det finns något mer fel på mig något de inte förstått. Jag är dessvärre jagsvag och självupptagen samt självförintande och underdånig på en och samma gång och det blåser kastvindar. Det handlar om. Det handlar om det här. Att skriva sig till ett icke-existerande. Jag vill att orden ska fånga mig och ge mig en flytväst eller låta mig sjunka till botten. Någonstans kommer det ändå synas spår efter mig.

Categories
Hat

åter i tjänst

Jag har sugit på karamellerna varje dag sedan vi hördes sist. Jag suger sällan får medges. Jag tuggar. Det knastrar. De tar slut fort, karamellerna. Varje dag har jag formulerat en inledning till Hatet och varje morgon har jag vaknat upp utan dem igen. Det är meningen förstår ni att det som händer här inte ska sparas på något annat sätt än i texten. Jag kan inte gå omkring och bära på det. Så jag tackar för orden min hjärna skänkt mig och lägger mig och sover i ibland 16 timmar. Sen är dagen ny sägs det.

En måste ju börja någonstans. Ett återupptagande. Och då kan det lika gärna handla om karameller. Självutlämnandet, mörkret och humorn är för er nya läsare något som jag fått associerat i ord till mig till mina öron när människor tänker på Hatet. Det är en balansgång för en sån här som vill vara till lags men hatar klichéer. Något som är centralt är tillåtandet av misstag och sårbarhet. Stavfel och grammatiska fel är att räkna med. Tonårs-angst om man så vill. Men det är bara jag själv och du om du vill som vet vad det finns värde i och jag vet att månaderna utan Hatet, ja nu kommer det en kliché, har varit som att leva utan en väsentlig del. Om ensamheten formulerad är ångest eller en kroppsdel så har jag känt den eller inte känt den.

Achtung achtung. Här är fyra år av spår av varierande kvalitet. Att värja sig. Hatar egentligen det där, att börja meningar med “att”. Jag hatar cyklister också. När det kommer till det hatet är jag åtminstone konsekvent. Jag hatar män men ni vet, can’t live with them osv.

Ikväll gjorde jag valkompassen. SD låg närmre mina värderingar än Moderaterna och Liberalerna. Det var spännande. Undrar vad som hände under de där 30 frågorna. Jag har resignerat för datainsamlingen och världspolitiken och miljön. Men jag fortsätter källsortera.

Ska jag berätta om hur deprimerad jag är? Äsch. Det kommer ändå. I torsdags påbörjade jag min psykologiska utredning med att med hjälp av nio stycken träklossar med mönster försöka återskapa mönster som min psykolog visade upp mig från sitt tjocka häfte. Jag har alltid vetat att jag har låg IQ, klart jag blev frustrerad. Jag fick räkna matte med Berit, Ronny m.fl. återuppståndna från skolmatten i mellanstadiet. Jag skulle också försöka berätta vad ett ankare och ett staket har gemensamt.

Sans depression är jag kanske någon annan. Skönhetssömnen är trots allt skönhetssömnen och det är väl i jämförelsen med andra handlingar som en värdefull diskussion om självskadelsebeteende äger rum? Jag vet inte. Vet ni. Allt handlar om verktyg. En ska lära sig verktyg. Hantera verktyg. Förstå hur verktygen kan hjälpa en. Det är fastställt bortom all rimlig tvivel att det är bra för mig med rutiner. Det finns en håv i mig som fiskar efter saker i djupet. Brb ska se om jag skrivit ner något tänkvärt i mobilen.

Det var mest välformulerad tacksamhet till min familj, vänner och välfärdssystemet. Hat där inklämt bland “att göra-listor” m.m. men fokuset har varit mycket på cyklister. Städer. Skyltfönster. Också sömnen som jag givit hundra år av mitt liv i år. Nu är jag tillbaka här, vi får se hur det går (rim), ((*fniss*)).