Categories
Hat

vänd i farstun eller kom in men skyll inte på mig om det stinker

Anslag. Tonsättning av Burzums album Hlidskjalf. Ni som inte känner till det behöver inte bry er. Det andas uppgivenhet och damm. Mitt stoff blir till stoft. Mitt språk får inte uttrycka vreden. Men världen får gärna lov att brinna. Allt kan brinna. Om du är en släkting eller lättriggad självskadeidiot kan du sluta läsa här för nu kan allt dra åt helvete.

En kvinna vars namn rimmar på Kitty drar upp tröjan i rökrummet klockan åtta på morgonen för att visa de fyra djupa ärr i hennes mage hon åsamkat sig genom att hugga den med en kniv. Hon har fyra barn. En hängde sig förra året. Det spelar inte så stor roll, jag har tre kvar. Jag parafraserar min vän när jag säger att borderline är slaskhinken av diagnoser. Du kan tycka att jag är en fitta, mes, martyr eller feg jävel men det kliniska språket bryter ner mig. Eftersom jag kan tänka och lyssna så är jag inte deprimerad. Med emotionell instabil personlighetsstörning är det vanligt att känna tomhet eller känslor av meningslöshet. Du är inte deprimerad, du känner dig deprimerad.

En och en halv meter läderrem fick jag lov att självmant lämna in till personalen för att det låg där i garderoben och kallade på mig. Jag sade till danskjäveln mitt emot mig i rummet att det vare sig är era säkerhetsrutiner eller försök till samtal som räddar livet på mig utan min självbevarelsedrift. Stumma. Pillemariska ögon på den där läkaren. Allting kan härledas från mina missriktade känslor och det jag upplever är inte verkligt. En sak som är verklig är att jag skrev ut mig själv och förklarade att min ropa varg-diagnos antingen visar sig leda till att jag är en av de personerna som faller under kategorin prognosen är god eller den överrepresentation av självmord i statistiken den här förbannade vidrigheten som de klistrat på mig.

Gör dig fri Frida. Bry dig inte så mycket om vad andra tycker. Varför bryr du dig om vad jag tycker? Varför söka hjälp när du uppenbarligen kunde hängt dig med läderremmen? Det är fel! Du behöver inte sjukhusvård om du hugger av din egen hand som vill strypa livet ur dig. Så ute i det fria igen. Minnet av den artiga psykostanten med löständerna på vasken. Tröttman.

Om du av någon anledning tror att jag ropar på hjälp här på Hatet så kan jag informera dig om att du har så jävla fel och är så jävla dum i huvudet. Jag får vård, jag har vänner och jag har en till viss del fungerande familjen om man bortser från den aldrig avklippta navelsträngen som förmultnat och nu hänger. Svart torkat kött ut i en trädgård där jag en gång blev planterad. Alla som bryr sig om mig i min omgivning vet att jag är på en plats där jag “vill ta livet av mig”. Blev det mindre verkligt nu när ni vet att jag självmant uppsökte akutvård och lämnade in läderremmen?

Jag ser grunda gravar och jag ser träd. Ser svarta sopsäckar och raderna ur en Asta Kask-låt jag orkar inte längre nä nu får det va slut. Om du blir rädd så hör inte av dig. Det finns faktiskt inget du kan göra. Handlingar > ord är bara sant i min verklighet om det är jag som står bakom dem. För människor är falska och fula. Ingen bryr sig om en till människa dör. Det kan bli en happening, ett sätt för människor att komma närmre varandra. Jag lyckas inte.

Vissa kan inte se nyanser i ord. Vissa kan inte göra skillnad på makaber fascination och självmordstankar. Vissa människor tycker inte en bör hävda sin rätt till en relation med döden om inte döden stått vid din dörr eller tagit något från dig. Den ska ta något från mig och från dig. Den ska ta allt. Universum bara ursäkta röran vi bygger om. Jag behöver inte uppmuntrande ord.

Jag skulle vilja bli övertygad om att jag är älskad. Jag drömmer om en drömprins som vill både se och lyssna på samt röra mig. Någon som inte artikulerar orden som implicerar att jag är någon av de värsta de mött i vissa avseenden. Jag är ledsen. Jag känner mig sviken. Jag är en svart sjöborre som vänder taggarna inåt och det blöder nu. Det forsar. Allt avlägsnar sig. Jag krymper min värld för att bli fri från skulden jag blivit skedmatad med.

LYSSNA PÅ ANDRA FRIDA! LYSSNA INTE PÅ ANDRA! BARA GÖR. DET BLIR BÄTTRE. Alla fraser som ni hör är klichéer. Mer kliché att jag internaliserat dem så djupt att de lyfter mig långsamt upp i galgen. Vi hänger gubbe. Gissa bokstäver. Jag har så många. Så många ord. Jag är kränkt och jag är fylld av vrede. Jag hatar så många människor att jag knappt kan gå i affären utan att väsa fitta mot förbipasserande. Jag är trött på era idéer. Jaget jag blivit är gör fortgående framskridande imorgon sluter ögonen ny dag öppnar duschar tvättar händerna är bra. Jag är helt fantastisk. Något är ute efter att förgöra mig. Självhat osv. Jag plockar ner texten för att hålla er kvar lite till. Kanske cringe:ar ni när ni sitter och scrollar kanske berusade av substanser på en toalett med oljud omkring er.

ECT hjälper inte mot borderline. Inte heller medicin. Melankoli. Jag har ätit upp mig, mitt BMI ligger strax under kategorin fetma. Jag är en björn och jag vill gå i ide. Jag orkar inte med fler magplaskdialoger. Jag pratar här. Om ni lyssnar så hoppas jag stället ni sitter och skiter på saknar toalettsits. Eller att ni ligger bredvid någon som älskar er. Ord gör ont för vissa. Jag skjuter ut svarta pilar i världen, kanske med godtyckliga sikten inställda. Jag drömmer om män och bekräftelse. En kall Calzone. Hård som sten. Min äldsta vän kommer ut i vardagsrummet på morgonen när jag nyss vaknat i soffan och berättar hur mycket jag skriker när jag sover.

En vänder sig till den som lyssnar. Natten är dagens mor. 

Categories
Hat

mutter/måne

Fullmånen står på. Mamman till sitt barn lyfter försiktigt det sovande byltet i famnen. Vinden viner också utanför fönstret. Ibland är det så. Livet står naket framför en och orden finns där för att beskriva det, lika försiktiga och tysta som jag trycker ner tangenterna på min snart urladdade dator.

En tatuering är en tatuering är en tatuering. En kvinna jag har oturen att möta veckovis som inte kan prata om att må dåligt utan att prata om det som att resa smyger i sin stund under mötet in att hon vill tatuera sig och att tatueringen inte bara är en ros, utan betyder något mer. Den symboliserar ett mål.

Jag sitter mitt emot min psykolog som jag inte vet om jag vill bli adopterad av eller gifta mig med. Vi har kommit överens om att orden är lösningen och problemet. Jag försöker förklara hur allting känns och citerar David Byrne när han gång på gång säger same as it ever was. Jag försöker också meddela att det känns som att jag flatline:at där. I språket.

Jag tänker många onda tankar dagligen. Fantiserar fortfarande om att bara öppna rocken och visa er alla ruttnande köttstycken. Ni har namn och i hybrisens namn fördömer jag så många av er. Jag vill säga precis vad jag tycker men det går inte. Människor är sköra och behöver TW:s. Jag vill att du ska ta det personligt.

Jag är kaxig och irl är jag mjuk. Jag vet. Snäll. I takt med att glädjen smält bort har behovet av att blidka fått stå undan för behovet av stillhet. Jag orkar inte vara med er. Ifrågasätter min gruppterapi, den så kallade kursen i känsloreglering, som ofta utgår från premissen att människan är en ö. Det är bara dina egna val och känslor du kan styra över. Jag undrar varför jag måste försöka bli en übermensch i socialt samspel när det är pärlor åt svin. Det är ju i mötet problemen uppstår.

Har de senaste dagarna tänkt på om en ska försöka bli en Jean Claude Renault. Så vitt jag vet är han en avhoppare som dricker vin med munläder. Nästla mig in bland de begåvade och smörja rätt. Ordet bedragare. Ett ord, en roll, ett fast. Min psykolog berättade för mig att man inte längre tror att personligheten är fast utan numera föränderlig. Det finns många skikt i den meningen vi skulle kunna bita i.

Min syster som numera är moder/mamma/morsa sa att hon alltid mår sämre när det är fullmåne. Jag hörde först det som att hon sa att det alltid finns fler demoner när det är fullmåne. Jag nickade ut genom fönsterrutan. Den är verkligen en praktsyn. Vindens sånger. En byter språk efter vem man umgås med. Jag vet inte vem det var som pratade om demoner men inte var det någon jag kände.

Categories
Hat

hobbyist

Googlar how to make contact with the devil. Efterfrågar nog inget annat än svar eller frid. Google vill inte ge förslag på relaterade sökningar. Sökresultaten är genanta förutom den ena eller andra sammanfattande artikeln. Rikedom, ungdom, makt, kreativitet och skönhet. Inte därför jag frågar eller undrar.

Är trött på att lajva livet. Känner att det är något som drar i mig eller bidar sin tid. Existensen i ett upphöjt tunnelseende. Det finns många ritualer i ett självskadebeteende som ger livet en känsla av mening för en stund. En blodshämnd. Tolka det bildligt om du vill.

Sitter och chattar med min internet-vän medan jag skriver. I orden till honom skriver jag till mig själv och er. Svek med förevändningen att någon ändå älskar dig. Små svek. Småaktiga svek. Någon som vänder sig bort i stunden du behöver den mest. Ge mig storslagna svek så jag kan reagera med en storslagen hämnd! Gör mig ont så jag kan ge dig blod! Inte en macka, en kram och en läsk. En fråga om jag trots allt vill fortsätta prata. Vad ska jag sätta upp emot en tyst vägg?

Jag kan skapa något fult i modellera.* Måla en tavla under täckmanteln grotesk för att den så att säga ska spegla mitt inre men egentligen bara är resultatet av min brist på tekniska kunskaper. Min duschvägg är stor och jag skulle kunna söka fram någon snabb bild, ta fram något rött LÅT OSS SÄGA RÖD AKRYLFÄRG ELLER EN POSCAPENNA och sätta mig på knä naken, känna golvbrunnens håligheter göra avtryck på mina bara knän, göra avbön och fråga varför Gud har övergivit mig och sen fråga om Satan är sugen på att ta över.

Jag känner mig ensam och behöver någon att prata om livets hemligheter med. En existentiell partner som inte har något emot att samtalsämnet hela tiden utgår från mig. Det är berusande att höra sig själv bli beskriven. Varför är jag så snabb på att hinna före er till uppgiften?

Jag vankar och gråter väldigt lite. Jag vill inte ha en djävul som är förenligt med det utvigdade begreppet godhet. Jag vill ha gamla föreställningars Satan. Jag vill ha järtecken, undergång och brinna i helvetet i all evighet. Jag vill inte ha den moderna Satan som är som en karaktär ur D&D med alignment chaotic neutral.

Kanske kan jag mynta begreppet hobbyist. Nu ska jag googla för att se om det redan existerar. Gör det säkert. Men då kanske jag kan lägga till något i betydelsen. En hobbyist verkar inte vara bättre än en person som utövar sin hobby. Så mycket förlorad potential. En människa som ägnar sig åt en hobby är i dagens värld inte ensam. Numera anses det mesta inte vara hobbyer utan frivillliga förpliktelser av något slag eftersom du ingår ett kontrakt med din följare om att du ska utöva hobbyn exempelvis motion. Människor med hobbyer som ibland dyker upp i tv-program med samlar-mani är inte en sexig typ av hobbyist. Hur ofta får du frågan vad gör du på fritiden? Har du någon hobby? Jag vet att jag aldrig får den däremot om vad jag gör. Det får ni med det vet jag. Ibland ljuger jag och nämner föregående sysselsättning eftersom sjukskrivning kommer med obekväma följdfrågor som utfrågaren känner sig förpliktigad att ställa.

Nu till den hobbyist jag föreställer mig. En sån som jag. Som vadar omkring i olika grupper och plockar på mig lite av allt. Lite tyngdlyftning där, jag springer fort och länge när jag vill, jag ritar, skriver och läser. En hobbyist kan vara något annat än sjukskriven också. Poängen är den tomma dunken jag vill att du ska föreställa dig guppande i en hamn någonstans. Ibland guppar den iväg någon annanstans. Smutsig vit plast med en svart kork. Kanske stod det något på den för längesen men nu ser du bara fläckvis svart som din hjärna pusslar ihop till en en gång existerande mening.

Enligt ett av mina resultat på Google så är 03.00 en bra tid att försöka få kontakt med djävulen. Jag tänkte ta en dusch och massera in produkterna i håret och huden ordentligt den här gången. Har fyrtio minuter på mig att bestämma mig. Känner jag en hobbyist som mig rätt ligger sökningen kvar i minnet. Låter det stanna där.

stjärnan betyder att jag inte äger någon modellera. Förlåt. Jag ljög.

Categories
Hat

det går i tågets hastighet

  • En lista över saker jag kan berätta men inte gestalta.
  • 75 procent av allt i mitt kylskåp har möglat.
  • När jag efter en tågresa med panikångestattacken stigande fast mer fallande temperaturmässigt för jag känner att ansiktet blir vitare och vitare, inte fläckvis, med en avskuren rörelse. En tydlig gräns som förflyttar sig uppåt. Fast var tar blodet vägen? Det försvinner nog ner i hjärtat och frasen det är lugnt, jag klarar mig.
  • När jag efter en tågresa stiger in med en påse Burger King och en påse från Ica innehållandes det väsentliga för att försluta mig dvs fryspizza och Pepsi max så kan inte kroppen gråta så den skrattar istället. Den skrattar så högt. Den skrattar sig igenom en snabbdusch med dyra produkter som lämpligen behöver lite tid för att uppskattas och verka in the name of självkärlek den skrattar sig till sittande position på sängkanten i det mörka rummet. Den äter maten fastän den inte är hungrig för att kunna förlänga det sovande stadiet.

Nu när vi fått det ur världen vet jag inte riktigt vad vi ska prata om. Jag är en fena på att berätta vad jag känner och har en tendens att bena ur det innan någon ska svälja det så det gör mindre ont för mottagarsidan. Som en gläfsande hund är jag som lätt hålls i schack med ord. Det är så mycket som kan såra mig.

Jag får tecken om vad som kan ske, borde ske, ska ske, jag vill ska ske, inte kan undgå att låta ske? Äh. Allt är öppet för tolkningar. Särskilt om du är psykiskt sjuk. Låt för sjutton inte män(niskor) komma dig för nära för det bästa slagträet är dina hemligheter och din sårbarhet. Ingenting du säger är tillförlitligt. Möter du en läkare har hen läst dina journaler. Möter du en älskare kan hen se dina ärr. Vissa människor “BLIR” kapitel i ens liv och jag har skrivit en hel bok om en. Jag vet och kommer låta tiden utvisa att det handlat om mig hela tiden men 400 sidor motargument formulerade av den som bäst förklarar saker för mig utgör onekligen ett hot mot terrorbalansen.

I skymningen när jag vaknar till ser jag något krypa omkring på golvet nedanför sängen. Det gör ingenting så länge den inte rör sig i sängen. Några timmar senare stöter jag på silverfisken igen. Ibland kan jag glädjas åt silverfisken och gråsuggan. Djuren som förtjänar mytologisk upphöjelse om några.

På Instagram där ni hittar mig under nicknamet Plastikturisten har jag ett ökande och sinande antal följare. Jag gör sällan löften med mig själv eftersom jag sällan aspirerat på att göra något annat än att låta livet leva livet och jaget jaga jaget. Inte helt utan komplikationer. Men jag lovade mig själv att inte en enda gång se efter vem det är som försvinner i följarskaran. För jag är så lättpåverkad. Har inte sett efter en enda gång.

Jag lovade min psykolog förrförra veckan att inte googla en eventuell diagnos som kan komma i bruk när en pratar om mig i kliniska termer. Ett ord: inlärningssvårighet. Inget sexigt som schizofreni, (obs seriöst kom inte med någon hashtag eller kommentar om okänslighet när det kommer till psykisk sjukdom dra någon annanstans, läs en bok och lär dig förstå referenser till traditioner, ideal och föreställningar), det kanske bara är så enkelt. Att jag aldrig riktigt förstått vissa saker. Jag gillar att ha roligt och att bjuda på mig själv och om jag lyckas naila en punkt där en sån som jag kan få TOLKNINGSFÖRETRÄDE DENNA SAMTIDENS HELIGA GRAAL så kommer jag utnyttja det. Och inte genom att sprida kunskap.

Livet är i övrigt som det brukar. Svek, problem och stunder av upprymdhet som följs av platt fall alltså verkligen pladask. Mina fingrar är så sargade av mina tänder och naglar att jag har problem med att utföra enkla uppgifter. Till exempel inmundiga de nya ostbågarna gjorda av linser som jag med stolthet kan berätta att jag lyckats sälja in till tre olika individer med motiveringen de smakar som ostbågarna gjorde förr och de hållit med!

To long didn’t read: fortfarande deprimerad, kanske efterbliven, stolt över att inte micromanagea mitt Instagramkonto och har troligtvis problem med att äta mina ostbågar.

Även. Lita inte på människor som mår dåligt och framför allt kom ihåg att de är lätta att manipulera. Har du otur vaknar integriteten till och då pyser det ur drakens näsborrar men taggarna sloknar och det är inte sexigare än ett Öresundståg tillbaka till Malmö, till sängen, för kärleken.

Categories
Hat

många liknelser såhär i kölvattnet några dagar efter valet

Oaserna är plaskdammar. Oasernas plaskdammar. Plaskdammarnas oaser. Jag nöjer mig inte med enkla svar men är inte begåvad eller ihärdig nog för att söka upp de svåra. Beskrivande ord som lidande, smärta och ångest är som våta filtar runt kroppen. Jag stannar i det landskap där frågorna lämnas obesvarade. Eller så nöjer jag mig helt enkelt inte. Jag måste föranledas av en gåta som jag vill att någon annan kommer på.

En man i kassan på Hemköp sitter, (utan ljug), i femton sekunder och gräver i sitt öra med pekfingret. Flaskan med handsprit står bredvid flaskan med vatten och när jag tror att han sträcker sig efter hygienen släcker han törsten. Jag öppnar munnen. För vrakig för att påpeka att han hanterar människors mat, vardag, ja en del av deras grundförutsättningar till liv, och om jag är omtänksam nog att vända streckkoden åt rätt håll kan jag väl slippa se på när hans öronvax smeker varje flaskhals. Pepsi Max.

Det luktar piss överallt. Jag kastar en nyfriterad pommes frites till en duva på min gata. Den går sin väg när pommesen kommer flygande och jag frågar den varför den inte fattar att jag aktivt matar den. En förmån stadsduvor sällan får. Antar jag. I rösterna runt mig hör jag, (min hörsel kan vara påverkad av öronvax eller så kallade föreställningar om mig och resten), resignation eller förnekelse. Jag hör trösterika fördomar och jag hör prognoser. De är goda.

Jag måste vandra genom dalen av klichéer och imorgon på gruppterapin måste jag möta dem personifierade. Det är lätt att föreställa sig mig tillbakalutad med en inbyggd automatisk cynisk knyck på nacken varje gång någon delar med sig men så är det inte. Om jag inte är för trött tittar jag medkännande. Jag står inte ut med psykisk sjukdom beskriven som en resa. Jag står inte ut med sammanfattningar, redogörelser och jag ställer frågor om jag undrar något. Jag presenterar inte mig som ett färdigt paket eller det är exakt det jag gör. Jag hatar bekännelser som vilar på en grund av självbedrägeri. Intentionerna är grumliga tror du kanske. Ibland kommer jag på mig själv med att göra det samma. Förljugenheten syns som botten i ett kristallklart blått vatten.

Alternativ för Sverige jag reflekterar mest över alternativ för mig. Det är riktigt anser jag att blockpolitiken borde dö som Steffe sade men ansvaret som de flesta refererar till är bara deras ursäkt för sin äganderätt. Magiskt tänkande. Säger du det tillräckligt många gånger så kanske det händer. Vi är beredda att ta ansvar för Sverige. Or else kan man ju fråga sig. Såg skräckfilm igår. Bästa på länge. Mitt sällskap sade Hastur två gånger. Inte en tredje, då kommer han tydligen. Jag sade att jag skulle testa ensam i min lägenhet imorgon och nu sitter jag efter tolvslaget och tänker tillbaka på det som ett då.

Sjukskrivningen som gör sömnen i stora doser möjlig skär sönder min dag i delar som jag kan tugga och svälja, beroende på vad man jämför med. Den svenska vården låter en sån som jag fortfarande öppna romanen, hetsläsa och somna tidig eftermiddag. Jag vaknar till oftast, besöker toaletten. Kanske fyller på energiförrådet med ett litet mellanmål men sedan hasar jag tillbaka till skeppet. Rutinmässigt som ett arbete. I zombiehasandet tillbaka från toaletten och jag börjar somna innan jag ens nått madrassen känner jag mig lycklig.

Om sängen är skeppet så är människorna havet och klipporna. Jag tappar det. Ansiktet. Kroppen. Pulsen. Andningen. Mina saker. Mina tårar. Förlusterna och de sårande orden som kommer ur min mun betalar jag med kredit och skulden är skulden. Jag skadar andra människor. Det finns en röd tråd i samtalen. Ingen kan som jag väcka vreden. Ingen vill att jag ska släcka bränderna med skammen. Så jag gör det tyst. Ibland bekänner jag. Det orimliga, den otröstliga visar sig. Vad ska orden göra med mig? De ska förstå, trösta och knuffa mig framåt. Promenaden är ett återkommande samtalsämne. När jag sitter mitt emot min psykolog i det slutna rummet bara han och jag är det jag säger inte kuvat, censurerat eller tillrättalagt. Det jag vill få sagt. Han vill att mitt liv ska följa med in i rummet.

Jag vill att ni ska dämpa er. En slö silverfisk går omkring på golvet nedanför sängen. Torkfläkten har stått på i över två veckor nu. Jag är ledsen att jag gör ditt habitat mer ogästvänligt lilla vän. Jag tror inte på tankens kraft, makt eller att ord spelar roll; om syftet är att prata eller skriva om saker som rör att prata eller skriva alternativt kommunicera något som inte direkt översätts till spädbarnets skita, äta sover, så tror jag. Fast och fullt. Men ord är lek. Relationer är svek. En behöver hitta en gemensam faktor för att hitta vad som länkar ihop en sak med en annan. Jag gör människor upprörda. Ibland skriker de. Ingen går någon på nerverna som jag gör. Dämpa er. Om det sista jag säger innan jag dör så är det antagligen om det sista jag säger.

Jag förstår. Har ingen vilja att tillämpa metoder. Orden mellan mig och andra som jag inte förbränner tänder gnista i mig. Jag sprakar och i mina bärnstensfärgade ögon skymtar det skönhet. Bergfast för att sedan vittra sönder. En teori jag har när jag skriver om mig själv är att jag inte kan undvika klichéer. Så ibland omfamnar jag dem. Jag biter mig själv i svansen. Det är inte alla som klarar av att skada sig själv. Det är grundt och strömt. Det är vattendrag, eld, skepp, hav, dalar m.m.

Förlåtelse erbjuds. Att helt slopa krediten. Vill inte ha den förrän någon formulerat mig.

Categories
Hat

Här är det jag som har ordet så håll käften

När jag står böjd över vasken i badrummet och spottar ut det rödfärgade tandkrämsskummet bakar jag rader. Funderar på hur jag ska inleda och kommer fram till att sätta scenen är en bra början. Nu ligger jag för övrigt i sängen.

Till Hatet kommer du bara om du vill. Ingen har tvingat dig. Jag behöver varken roa eller uppmuntra, eller för den delen respektera dig. Om du svikit mig kan du vara säker på att jag fantiserar om att plåga dig. Det är lättare att skriva än att leva. Här blir jag taggig om allt går som det ska. Om jag är tråkig märker jag det. Språket blir tillrättalagt. Det är inte alltid bra att försöka berätta något.

Under min hud har det alltid funnits ett hönsnät som sett till att hålla mig. Men också för att visa mig. Ibland står jag fortfarande och skiftar perspektiv när microvågsugnen är igång, försöker få syn på den bubblande osten på min Billys. Vill ni att jag ska förklara bilden för er eller ska vi gå vidare?

Jag är så jävla trött på att vara tråkig och deprimerad. Mitt utåtriktade jag lider ofta konsekvenser. Jag är ett biktbås. Ur de snidade hålen släpper jag ut min andedräkt. Munnen blir torr för andens dräkt vill inte släppa taget. Det är benådningen jag är ute efter. Som den där knähunden till Lord Voldemort som blir människa igen efter år som råtta eller mus. Minns inte.

Några gånger om året, speciella tillfällen, de blir speciella efter, inte under pågåendet, frågar jag de döda om de kan säga mig något. Jag vet inte om de svarat någon gång. Ett blad ur min antecknings/skiss-bok lossnade idag på tåget hem från min syster. Jag skrev i natt. Det var en sån blandning, ibland med, ibland utan, adressat. Det finns logiska anledningar bakom skissblockets sårbarheter men när en sitter där på tåget och försöker värja sig från solen kan en börja undra, är det meningen att jag ska ge det till någon?

Skrev ett inlägg förra veckan och det var i den så kallade stundens hetta eller i eftersvallet men jag publicerade det inte för jag märkte att det inte var jag som talade. Ordet nykterhet är intressant. Så nyanserat. kidnappat. Varför säger man att man ser klart efter att man gråtit? Tagit ett beslut, upptäckt ett svek? Var man lurad innan? Jag försöker ibland resonera med mig själv att jag är som buskar som måste kantklippas. Helst buskarna utanför hotellet i The Shining. Rensa ut ogräset i min hjärna.

Ibland skriver jag om träsk och sumpmark. Om ett fuktskadat land. Min lägenhet är fuktskadad igen och nu lyssnar jag på maskinen som ska torka upp det. Ett rör av plast slingrar sig från fläcken, in i badrummet, in i maskinen och ut genom ventilationen. Jag tänker inte stanna här. Det finns bruna garderobsdörrar, ett grävlingskinn, en säng som jag leker hela havet stormar i.

Min stödgrupp finns här ut i rymden. Skriva är enklare än att leva. I verkligheten försöker jag alltid kuva mig eller göra uppror mot er. Här är det jag som leker. Inga dialoger, ingen skam, inga ögon som blidkar. I verkligheten använder jag ofta ord som jag tror att jag nog har koll på. Oftast glider de förbi. Ibland får jag försöka förklara. Här skriver jag orden och googlar dem. Får bekräftelse. Ordet var rätt.