Categories
Hat

Fet brud söker

Skämt åsido. Sökandet upplöses när elektriciteten får mina hjärnceller att skaka likt frigjorda kvinnor i hiphop-videor. Behöver jag kursivera ordet som inte är genuint?

Sökandet blir en upprinnelse av mig själv. Se mig fast i en spegelbur, handsvetten lämnar kletiga märken på glasen, jag speglas jag speglar och allt jag kan se långväga är mitt eget ansikte.

Hon/jag/den är tjockare och långsammare. Jag tänker inte prata om fetma på ett positivt sätt för vikten drar ner mig. Skönt om den inte drar ner dig men dra inte in mig i din rörelse.

Jag var inte ironisk men ville understryka ordet “rörelse”.  Fundera några varv varför. Hatet kommer inte vara en kroppspositivistisk (stavade jag rätt?) del av världen. jag vill rida ner min fetma som en hord afrikanska djur på flykt undan tjuvskyttar. Avslutade liknelser. Det skulle handla om det tjocka, det finns en underton av kamp mot språket för jag får ECT nu. Jag försöker klappa lejonet som morrar bredvid mig, som springer allltjämt bredvid. Jag vågar inte sätta mig på lejonet för då kväver jag det.

Smsar mina vänner när jag vaknar halv fyra på morgonen på psyket och berättar att jag snart är ute igen, att jag äntligen mår bättre. Mitt ex/min vän J kommenterar effekterna av ECT:n att mitt må-bra-mående inte automatiskt gör mig till någon som vet hur man hanterar pengar eller snöar in i saker lagom, han exemplifierar med Sims, Rammstein och Cheezeballz. Att zappa sig frisk är inte så okomplicerat som det låter. Elektriciteten gör mig inte automatiskt till en bra människa. Kanske bara mer männniska, mer intensitet i jaget. Hur ska jag annars förklara elakheten eller intoleransen som börjat blomma upp i mina dialoger med människor på psyket? Balansen av att “handla först: tänka sen” har kommit tillbaka.

Hatet behöver kraft för att fungera (den var billig jajajajajaja). Hatet behöver. Hatet ska delta i en stafettläsning den 17e november för MALMÖ TXT. Om man vill kan man komma dit och lyssna på hen-ne. Har glömt vilka storheter som deltar i sammankomsten men det ordnar en snabb Google-sökning.

Det bästa med att vara så clueless som jag är är att jag kan läsa texter jag skrivit då för att hitta ledtrådar till vem jag är nu. Människor runt om kring mig tycker om att kommentera mina uttryck. Exempelvis använder jag gladare färger nu enligt en skötare på sjukhuset när jag ritar/målar. Samma skötare som retas med mig när jag agerar på min “sunda auktoritetstro”. Obs inte ironisk. Hur ska ni kunna läsa min text utan misstro? Jag vill att texten ska tas emot som ett nyfött barn, rent och blodigt, oförstört och skrikande. DET JAG FÖRSÖKER FÅ SAGT ÄR ATT DET ÄR KONTRAPRODUKTIVT ATT HÅNA NÅGONS LYDNAD OM RELATIONSDYNAMIKEN ÄR AVHÄNGIG DEN.

Fet brud söker äventyr. Jag söker på samma sätt som en blomma slår upp. En köttblomma. En köttätande blomma. Det är svårt att hålla reda på sånt som lever. Vi avslutar med att konstatera att det snöar och att mina ögon inte kan se igenom snön men att den kan sätta ord på den.

Categories
Hat

intet nytt på psyket

Om jag börjar ta livet för givet kanske ingenting skulle ha blivit som det blivit.

Ligger under bolltäcket 22.12 med Propavan, Theralen, Stesolid och Zopiklon all in the name of anxiety and sleep so sweet. På en avdelning finns det ingen anledning att vara vaken. Jaja, ute där – inne här, skitsamma, jag orkar inte tänka i längder.

Lyssnar på låten Iris med Goo Goo Dolls. Fast den tog slut nu. Vi är ett gäng här som delar ciggaskar som vi vore kåkfarare. Den gamle mannen med cancer och di himmelsblå  tröjorna, mössorna, halsdukarna och kalsongerna. Tvåbarnsmamman.

Det finns en orytm i mig och jag önskar att den var ny istället för en negation men nope. Skrivandet är i tänkandet. När jag ligger och preppas inför ECT och hör hur läkarstudenten inte behöver känna sig tvungen att bevittna en till eftersom det ser så obehagligt ut. Narkosen, eller sömnmedlet, känns som aceton som smeker insidan. Tänker jag nu, tänkte jag inte innan jag somnade, jag var för upptagen med förnimmelsen.

Snart har jag tagit slut på den förbannade boken Livet en bruksanvisning av Georges Perec. Den är och har varit fantastisk men en fantastisk förpliktelse. Ett gigantisk inventarie med parenteser som innehåller karaktärer, ting, bakgrundshistorierna till tingen, lösa associationskedjor till berättelser som skrivs ner utan ett tydligt syfte. Och just det är då syftet. Undrar om kanske Knausgård låtit sig inspireras av det här verket.

På tur står Solzjenityn, Leif Holmstrand, Anna Kavan m.fl.

För en separat dagbok för den här inläggningen. Jag har kommit fram till att jag aldrig förstått dagboksskrivandet: jag behöver ju inte berätta saker jag vet om mig själv för mig. Jag låter mig göra det, åtminstone i några rader. Nu skriver jag inte mer här ikväll. Underväldigande måhända, det är livet också.

tschüss

Categories
Hat

när vi kommer ur det här

Jag önskar att vreden ville ta mig tillbaka. En timmes irrstirrande i onsdags på Lilla Kafferosteriet. En timmes bland jättar och troll-ögonen. Ett läkarsamtal, ett vårdintyg och tillbaka på avdelning xx. Utbytt läkare, Dr C, (uttalas K), vi kommer överens. Förhörslampan riktas mot ansiktet och han frågar dig saker du helst inte vill svara på. Det är i samförstånd vi till slut accepterar motsättningen i att jag sitter mitt emot honom och inte hängandes från ett träd. En gnutta självbevarelsedrift.

ECT hävdar min läkare bestämt. Dr C motsätter sig inte. Benso ska gå ut, elektricitet ska gå in. Kroppen ska gå in i sina konvulsioner men den får vänta några veckor till. Med hopp om medicinsänkningar så jag kan börja skaka av mig depressionen som en hund som badat i lera fläckar ner allt runt kring sig. Jag tänker mer på mina vackra saker än mina vackra människor när jag föreställer mig ett adjö, adjö.

Favoritsysselsättningar nu i kronologisk ordning: sova, snyta mig och seriemördarpodden. Jag är en liten räka som väntar på att bli skalad. En mosad banan. I frånvaron av berusning, inte ens det iskalla svärdet som vill klyva en inifrån och ut, bäddar jag in mig i lager av filtar och fett. Mitt hjärta klappar när jag går in på Triangeln för att köpa godis. Utanför köpcentret, ovanför tågstationen, står två kvinnor och kramas, jag hinner registrera, iaktta och passera och de kramades fortfarande.

Magiskt tänkande. Jag sitter varje kväll och önskar bort det onda i mig. Eller, det svaga. Det som gör mig lat, passiv, deprimerad och utan lust eller energi att jaga efter planerna. Jag har gjort ledan till min vän och så länge jag får vila i den är allt väl. Ligger och spejar ut över takåsarna på Södervärn. Ingen kan som jag älska känslan av att vakna till, vända sida och dra om mig täcket med två filtar över hårdare.

Apropå antropocen tidsålder. Att människan åsamkat jorden så mycket påverkan att en kan tala om en ny geologisk tidsålder. Obs har ätit insomningstablett. Människans påverkan på människan då. Nya kunskaper och färdigheter premieras. Vi dör i depression eller cancer. Jorden ruskar på sig och jag ålar mig fram som en daggmask i jorden.

På min avdelning är vi bara 9 stycken och personalstyrkan skulle räckt till att täcka nästan alla 1 á 1. De sitter i personalrummet och äter lösgodis. I eftermiddags hade någon bakat Kärleksmums. Vi pratar om drömmar under kvällsfikan. En kvinna hade drömt att hon utfört en exorcism. Jag berättade att jag hittade Satans smycke, något juvelprytt, en ring eller liknande. En tystlåten tjej sitter framåtlutad över pappren hon suttit och ritat på med kritor och gråter. En man lyfter upp sin tröja och visar tatueringen han gjorde på sig själv när han satt på kåken -77. En välvillig men dum en försöker gång på gång prata med mig om ett tv-program som heter Tattoo fixers. De är så duktiga osv. Jag undviker dagrummet av den enkla anledningen att jag inte vill bli utsatt för hans konversationer.

Väck liv i mig. Ryck upp mig. Sjukskriv mig från depressionen. Jag är inlåst nu. Om du icke kommer på avtald tid kommer jeg lyse dig säger Dr C. Ingen risk för rymning här. Jag tar livet eller så tar livet mig.