Categories
Hat

en kan säga att jag deffar mening med mitt liv och att den här raden som rubrik kan läsas som en dikt

Vissa drömmar drar skam över dagen. I mardrömmens fall jämför den det vakna lidandet med det sovande och storslagna. I det vakna en låda full med godis, en ljudbok om Trump, sen om Adolf Hitler. En molande värk i ländryggen, till höger om svanskotan. Inatt drömde jag att jag flög över havet och grävde upp skelett i sand. Jag bodde i ett spökhus, jag tyckte om det. Min psykolog var en lärare, och när jag flugit och kommit tillbaka för att berätta det för honom och klassen, trodde ingen mig. Det var en sån dröm som ville innefatta allt. Sluka hela medvetandet. När jag vaknat bestämde jag mig för att ligga kvar i sängen hela dagen och låta någon annan berätta för mig om Adolf Hitlers ungdomsår och drömmarna han bar på. Sen somnade jag om.

Språket hos en deprimerad är i motsats till vad alla säger lätt, inte tungt. Från dig tas rätten att veta bäst. Du kanske är tung i atmosfären, med en kropp som väger för mycket. Språket du använder slukas och lämnas tillbaka renplockat. Ett kadaver. Håll käften till du börjar leva igen.

Jag har inte skrivit här för jag har inte vetat vad jag skulle säga. Jag har inget att säga för jag är JU deprimerad. Allt är hål som väntas på att fyllas. Ibland lyssnar jag, skulle till och med vilja påstå att det är allt jag gör, på andra. Det är helt klart det egna ansvaret som premieras. Någon som ligger kvar i sängen hela dagen och grottar ner sig i historiska och moderna tyranner och äter socker och fett blir ju knappast bättre. Också har vi målen, självaste livet, som man helst inte ska prata om utan bara göra. En deprimerad som vill hoppa av snubblar bara och fastnar i tröjan och hasar efter. Det ENDA som botar livet är döden.

Jag försöker (jag kräker i min mun när ordet används men det är dessvärre det enda gångbara i det här sammanhanget) vara en duktig deprimerad. Bra dygnsrytm och minst en promenad om dagen. Persiennerna i mitt rum ger en skev bild av verkligheten. Allt som rör sig rör sig som om verkligheten hackade. Men ut ska man! Nya perspektiv. Det är det den deprimerade behöver: nya perspektiv. Självklart har den deprimerade inte rätt. Argumenterar den för sin sak, som att det fula är större än det fina, låter de en hållas. Paus. Sen börjar det om med nya perspektiv, frisk luft, en sysselsättning. Målen förstås. Vad en vill göra med sitt liv.

Hör människor runt mig och hur de använder ord. De kanske inte reflekterar lika mycket över vad de säger för de har inte tid, de lever ju. Märk väl, deras ord är inte mindre viktiga, de är som jag försöker argumentera viktigare, pumpade fulla med dagens erfarenheter bakom sig. Vissa saker kan inte sägas utan att attackeras med associationer och värderingar. Att tycka synd om sig själv är inte en sysselsättning värdig en människa. Skitsnack och fart, ett fyllt schema. En känsla av tillfredsställelse. Det är viktigt att känna att man åstadkommer grejer. Eller åtminstone låter arbetsdagen trötta ut en tillräckligt så man inte har energi eller tid att ligga och hata världen och människorna i den. Mina ord betyder väldigt lite. Lika betydelsefulla som en dröm jag haft om att flyga. Ett lidande kräver sitt cv. En dröm om att flyga ratas i första utgallringen.

 

Categories
Hat

Utan klimax, utan vågor

Som en skärva ur mitt hjärta. Nej, det var fel. Som musik i livet. Fel! Ingenting är livets svärta: som mina två Halloweenmasker när de ligger ovanpå varandra, förlåt om jag härmar dig, jag vill skrika: FITTA! till hela världen.

The universe is required

please notify the sun

Hemma till sist från den månadslånga vistelsen på dårhuset. Jag nämner till en nära vän och en av mina systrar, att jag kanske ska terrorbomba avdelning 89 för att skapa en mening med mitt liv, vännen och systern som också är en vän tycker inte det är någon vidare idé och jag förstår dem men det fungerar så med högre syften de kräver sina offer och finns det blod att spilla finns det i den uttråkade psykiatriska vården. Jag förklarar för dem att jag berättar om mina funderingar så att de kan bekänna några år fram i tiden att det var då hon började prata så konstigt.

HALT! Jag har så mycket vrede i mig men som ett ljus som brinner smälter jag neråt och går att blåsa ut. Jag antänder.

Jag vet inte vem det är som jag ska ta med mig under måndagsmorgonen. Jag testar att mixa två antipsykotiska mediciner som jag fått utskrivet vid två olika tillfällen mot kraftig ångest. Har tagit mina sista benso idag och tackat livet tackat livet för ingenting alls.

Jag stoppade i laddaren i min telefon så jag kan lyssna på musik när jag skriver. Känner mig mindre stressad nu om än lika korkad. Formuleringar som är lätta att yppa är inte värda det egentligen sen å andra sidan är jag allt jag har. Vart försvann personen som ville skriva? Sökte frågetecknet. En kan ju fråga sig om den kickstart av motorn som ECT:n ger en är värd det när en glömmer bort var frågetecknet sitter på tangentbordet.

Om jag vill dö hädanefter tänker jag hålla det för mig själv. Är det inte spännande med det där rummet som jag går in i där orden blir tyngdlösa i olikhet mot min kropp som har svårt att hålla sig upprätt?

De gula löven som fallit och som ligger kvar på grenarna lyser som snö. Utan avslut, utan klimax, utan en yttre faktor som upphöjer spänningen. Kvar finns orden som ishackan huggit i med elektricitet.

Var tvungen att fråga mina vänner som jag bor med om de hatar mig. Borde vi det? 

Det kommer mera. Jag tror jag behöver lägga på mig några kilon till. Det finns inga chanser värda namnet om det inte är de som en missar. Igår lade jag mig kl 19 efter en alkoholdebut sen ett kort uppehåll. Jag lyssnade på inspirationspodcast, (massmördarprodden av Dan Hörning), åt Riesen och croissanter mellan sömn och vakenhet. Bara packat kött varje gång jag fyllde på energidepåerna. Så skönt mänsklig. Inte tillräckligt bakis idag för att slippa tänkandet.

Om en deprimerad en suger i sin uttrycksform via negativa så finns det bara ett sätt att visa att hen menar allvar och det är genom negationen. Nu ska jag lyssna på strupsång och smälta chokladkolan jag tryckt i mig under ett drogrus. Jag kommer snart tillbaka hit. Den här uttrycksformen är min vagga, min snus.

Jag vill tillbaka till det kosmiska vaggandet men det är trots min ansamling vackra ting så mörkt och platt.

Trist.