Categories
Hat

Scheisse

Är det avbön jag gör? Nej. Den berusade versionen av mig är en genant människa. Det som kommer ur mig så som smicker är ett tecken på svaghet och det vet andra människor. Jag tycker inte om att vara patetisk. Men jag tycker inte heller om konstruktionen värdighet. Det finns arketyper och den lismande är en vidrig en. Förslaget om Ömheten istället för Hatet ligger kvar som ett förkalkat embryo i min kropp. Jag är inte färdig här. Med det här. Jag tror inte det är syndernas förlåtelse snarare syndarna. Jag hatar människor och deras tråkiga tankar. Fantasin många när om att deras behov av ensamhet är så stort att de ska bo själva i en stuga; även jag tar del i det där äckliga.

Jag har ett ansvar som framför allt går ut på att ta hand om mig själv. På den platsen jag är nu räcker det inte riktigt till för mig eller andra. Om jag mår för dåligt så förväntas jag handla. Sjukhuset är mindre än två kilometer bort.

Vad jag gör är att jag förklarar och utgår från en dialog med någon i mitt huvud. Ni kan inte veta vem jag pratar till. Tjuvlyssnar ni? Jag bryr mig inte. jag hatar hemligheter. Jag hatar etikett så länge det inte rör bordsskick. Jag hatar hierarkier och jag vet inte var jag hatar att vara mest i den. Det är ju sunt att en sån som jag som ligger hemma om dagarna tror att jag tar del av någon hierarki av värde. Värde.

Min systers vän berättar att hon lade pussel på sin resa till Jämtland. Fattar inte pussel. Att lägga pussel känns meningslöst. Vad är meningsfullt frågan mellan mig och min syster. Där har ni en kopp saftglögg i form av existentiella funderingar såhär i juletider.

Jag vet inte om människor fattar mig. Jag skriver inte distanserat. Jag känner illamåendet i halsgropen när jag öppnar bröstkorgen för de saker som gör att jag skriver. Men för att berätta om varföret skulle jag behöva gå in i så många strider. Så Hatet lider. Självhatet frodas. Jag vägrar acceptera att jag är som jag är. Jag hänger mycket på Reddit för att få enkla svar på jobbiga frågor. Get a lawyer är ett ofta förekommande råd i /r/relationships. I /r/suicidewatch kommenterar många att de kan prata och vara deras vän. Att människor i deras omgivning tycker om dem. Vissa skriver bara good luck. I hope you find a happier place. Jag surfar inte inloggad för jag vill inte att mina val ska styra vad som presenteras för mig.

Om Instagram vore världen önskar jag att jag kunde gå igenom den med min lie och bara skörda skörda skörda. Det är visserligen bara representationer men man måste börja någonstans. Ibland när jag föreställer mig att jag faktiskt verbaliserar mitt äckel för någon irl så ser jag hur min tunga klyvs. Den är inte falsk. Den behöver bara vara på två platser samtidigt. Ett anfall och ett försvar.

Själväcklet väcktes för längesen. Mitt sätt att uttrycka mig föddes redan på Lunarstorm där jag hette Arschloch och döpte varenda dagboksinlägg till Scheisse. Innehållet har kanske blivit mer välformulerat men dö flikka dö osv lever kvar bland raderna. Jag hatar communities och människor som vill prata om det. När jag ser dagens vingklippta änglar tänker jag att de i alla fall kunde ansträngt sig. Tror inte på bättre människor. Tror att människor dör. Världen förändras när folk dör. Dö. Människor ska dö. Vi ska alla dö. Kanske hade jag slutat älska döskallar om min pappa inte uttryckt att jag nog kommer sluta med det. Skulle kunna döda mig själv på trots men det finns ingen som är värd det. Jag frossar i självskadebilder, självmordsforum och /r/morbidquestions. ÄR DU OK. Livet. I mitt flickrum hängde en porslinsdocka i ett rep med självmordssnara som min pappa den gamle sjömannen som minns knoparna knöt åt mig. När jag inte var hemma plockade min styvmamma ner dockan för att hon tyckte det var för makabert.

Jag hatar tanken på reproduktionen av texterna och tankarna och på senare dar bilderna. Men man måste öva och öva gör man bland annat genom att göra om saker. Min relation till döden är min relation till döden. Jag är organdonator. Det här är inget självmordsbrev. Det är prygel på något sätt. Alltid lite av mig själv för att få liten tillfredsställelse över att jag kanske fått något av er. Ingen kommer tacka dig. Det behöver du inte. Jag vet att du läser. Det räcker.

Categories
Hat

Idisslar

Jag har ett ideal som består av att inte berätta något. På många sätt är jag lik Den blinde Argus-Andreas som stannat kvar i sin konflikt där de stridande är plattpoesin och de ”djupa”. Det finns en rationaliserad bitterhet som försöker skyla över den stora sorg han bär på för att hans poesi inte gjort sig hemmastadd i svenska hjärtan, likt vår Tranströmer. Jag har från och till låtit Andreas vara modell för mig själv eller en metafor för självbedrägeriet. I min värld pågår det ständigt konflikter för i grund och botten ser jag de flesta som bedragare. Vissa bara mer övertygande. Vem är jag eller ni att bedöma hans betydelse? Jag förstorar upp honom för att han är genomskinlig eller så är han genomskinlig för att jag förstorar upp honom.

Min vän skickar en beskrivning av Mårran ur en bok hon läser. Det är väldigt skönt att en del av människorna runt om kring en kommer överens om en figur som liknar en. Eller jag henne. Det får mig att känna mig mindre ensam. Min psykolog ska skissa upp en hypotes om mina problem till nästa gång vi ses. Utredningen är pausad. Jag har ingen spatial funktionsnedsättning. Jag har borderline. Det är sen gammalt. 

Vi bollar ord mellan varandra. Intolerant föreslog jag, han använde överkänslig. Jag tror att jag föredrar mitt förslag. Det gör jag nästan alltid. För att avbryta, jag undrar, vem fan det är som pratar genom mig? Svordomen lade jag till för att bryta rytmen, gunget jag känner, att det finns noll dissonans mellan det min hjärna säger och det mina fingrar skriver. Munnen är tillsluten, men nöjd. Rytmen är förrädisk för den anammas så lätt från något jag hört någon annan säga.

Jag var på ett möte med min läkare. Under beskrivningen av min tillvaro tog hon ett papper och illustrerade det som pågår: ring efter ring runt en ledsen gubbe i mitten. Av någon anledning kände hon ett behov av att fylla i gubbens ögon och mun. Svart och neråt. Ringarna runt är inte ringar på vattnet. Ringarna symboliserar barriärerna, varför använder man ens det ordet, det är smutsigt, bättre ord: tainted, jag satt upp mellan mig och världen.

Det skulle vara lätt att skriva en bok om hur benso inte tar bort smärtan och att Alvedon bara är tillfälligt uppehåll från den värkande ryggen. Jag nedlåter mig inte. En ska helst föra sig med värdighet men aldrig någonsin bli stucken med en nål i sidan och pysa. Förminskas. Det är jävligt ovärdigt att skriva om psykisk sjukdom. Det finns inget mittemellan. Du kör antingen rakt in i trädet eller backar undan från ämnet. Jag fittar runt det som vanligt.

När jag lyssnade på boken om Trump respektive Adolf Hitler kände jag igen mig. OBS, ännu ett jävligt osexigt sätt att förhålla sig till litteraturen/världen. I biografierna lyfts det i båda fall fram att herrarna med nävarna läste och lyssnade på annat/andra men kom bara ihåg eller valde ut det som bekräftade deras världsbild. Jag tänker att jag nog är så. Båda förlitade, (förlitar i T:s fall), sig på intuition. En känsla av att veta rätt kommer en ganska långt på.

Så vad i helvete är skrivandet?

ETT SÖKANDE. EN AVLASTNING. EN DAGBOK. ETT ROP PÅ HJÄLP. EN HOBBY. EN DRÖM. ETT BEDRÄGERI. ETT SJÄLVHAT. ETT SVEK. ETT HOPP. RINGAR PÅ VATTNET. PLÅSTER PÅ SÅREN. EN LUGNANDE. ETT SÄTT ATT ORDNA VÄRLDEN. EN KRONOLOGI SÅ MAN STÅR UT MED SMÄRTAN. ORD FÖR ATT KOMPRIMERA UPPLEVELSER. EN LEKFULLHET. EN ELD. ETT HELVETE. SKITSNACK. ETT BERÄTTANDE. EN EXKLUDERING AV ALLT SOM INTE SKRIVS. MEGALOMANI. EN AVGRÄNSNING. EN DIALOG. EN MONOLOG. EN RING MED SVAMPAR I GRÄSMATTAN. EN BESTÄMD FORM.

Hatar det.

Jag tittar ner på mina nästan förstörda läderskor. Sulorna har börjat lossna och sömmarna är fulla med damm från gips och tegel. Jag vill att det ska finnas noll distans mellan det jag menar och det jag säger. Berättandet har inte övertygat mig om att det är så jag uppnår det.

Jag gömmer mig från min ensamhet genom att vara hos min syster och hennes familj. Tillfälligheten i rutinen bädda soffan skapar större trygghet än att ligga i min säng och tänka att det är där jag finns. Det är skönt att få inackorderas i ett liv som rör på sig. Ett växande barn. Ett byggprojekt. Min syster som älskar julen och gjorde knäck ikväll .Det är skönt att få ta en paus från den dödsdömdes steg och bara gå och hämta något ur kylen.

Skam och skuld, skald och skum. Det finns mycket jag berövar mig själv. Det självklara i att jag skriver och är duktig på det. Att dela säng med depressionen skapar en främmandegörande effekt. Handlingar förvandlas till abstraktioner som jag därmed kan välja bort. Det är tillfredsställande att skala livet, tacka nej, bli perifer. Jag hatar att det är genom mig orden måste passera för att hamna här. Inte så intresserad av dialoger. Vill vara ärten under prinsessan. Försöker göra mig helt borta men jag lever.

Idag lyssnade jag, min syster, min svåger och deras sex månader gamla dotter på Philemon Arthur and the Dung. Om jag sjunger Du är min enda vän/ jag tänker på dig varje dag/ du kommer aldrig igen/ men jag tänker på dig varje dag/ Du är min enda vän men du kommer aldrig igen talar bevisen mot mig. Det är livet när jag skapar rörelser med min systerdotters knubbiga armar till In kommer Gösta. När ni kommer på mig med att leva så håller ni käften. När jag skriver utgår vi ifrån att det fortgår till det inte gör det.

Jag kan inte skriva utan att skriva om det. En fåfäng hudvårdsprocess.