Categories
Hat

potatis

Ytterligare en man som sållat sig till gruppen med mobbare i mina drömmar. De går alltid några steg framför mig, hån nära till hands på samma sätt som den artige har ett ursäkta eller ett tack. Hierarkin i drömmen avslöjar spelbrickorna och deras roller. Budbäraren. Domaren. De som inte går att röra. Jag vet inte om mitt hjärta släpar efter på gatorna eller om det bara är min sårade stolthet. Mina drömmar är ett enkelt potatistryck av verkligheten. Fyfan vad tråkigt det är att plåga sig igenom en natt i förnedring.

Börjar om från början med att bygga upp en självsäkerhet. Aktuella byggklossar: dagschema som innehåller äta på regelbundna tider, läsa, skriva och måla. Gå upp och lägga sig i tid. Ångestdämpande preparat och en medicinhöjning. När jag kommit ur den initiala fasen av totalt självförakt och önsketänkande om bortfall av existens så ska jag börja besöka dagsjukvården. Jag frågade min kontaktperson om det var som en fritidsgård för psykfall. Han sade inget som övertygade mig om att det inte är det.

Jag lider fortfarande av en persons lust att berätta sagor. Inramningen av verkligheten är rörlig och inte helt hopvuxen som fontanellen på ett barn. Godtrogen och med en viss känsla för kvalitet återberättar jag sagorna. Oftast går de oemotsagda och det är först senare som jag kommer på mig själv med lögnerna. Berättaren gick till en spådam som förutsåg vad för människor hennes döttrar skulle bli. Jag började reflektera över den självuppfyllande profetian när jag var femton.

Det mesta mänskliga som ska skildras lyder fortfarande under antik dramaturgi mer ofta än sällan. Upplevelserna av ditt liv behöver inte vara originella. De behöver vara genuina. Jag vill att min form ska följa mitt innehåll på samma gång som jag vill att mitt innehåll ska följa mitt skeletts former. Det är blindfläckar, dimma, blåtimmen, skymning och ett ansikte som åldras över mitt.

Potatistryck. Det vore något.

Categories
Hat

Modstulen modsluten slut på mod modet är slutet

Det finns saker man inte ska prata om. Så vi gör inte det. Vi kan antyda. Läsaren är ändå bättre på att visualisera än vad vi är att gestalta. Min psykolog frågade om jag ville prata om det. Jag svarade nej, vi kör vidare.

Jag ljög. Helt modstulen är jag inte. När du sitter mitt emot en läkare med hydran av journaler är det viktigt att greppa tag i hennes strupe och försöka ta kontroll över narrativet. Jag ska köra upp min borderline-diagnos i röven på dig om du tror att den är viktigare än det jag säger.

Jag vet allt och inget om mig själv. Föregående mening är meningslös. När jag är en spets är jag bara vass på toppen. Om jag inte lyckas peta dig med den då?

Såhär i efterhand inser jag att de mest meningsfulla utbytena jag har med invandrare och/eller krigsflyktingar sker i taxibilar. Den irakiske mannen som varit i Sverige 19 år berättade att han grät mycket när han kom hit som ensam flykting från Irakkriget. Socialen betalade bara honom ungefär 2500 kronor i månaden. För 400 kronor per månad köpte han kontantkort för att ringa till sin familj som stannat kvar. 100 kronor räckte till åtta minuter. Vi pratade om USA och tyckte båda att det var dags för det landet att smaka lite kaka.

Det finns många avslöjanden och besked som jag inte vill berätta men måste berätta och det finns många reaktioner att reagera med när jag berättar. Vissa mindre önskvärda än andra. Om vi säger såhär: jag älskar att bli överraskad men hatar tanken på en överraskningsfest. Make:ar det sense? Jag vet inte men det står skrivet. Take it or leave it.

Min psykolog och jag pratar om hur jag förhåller mig och undviker fallgropar för att undvika en lista med obehagliga känslor som när de uppstår gör att jag i mindre eller större utsträckning tappar fotfästet och faller för att vara precis så dramatisk som innehållet kräver. Du kommer aldrig vara den enskilda faktorn bakom. Tänk på dig själv som en bit modellera i annan färg som händer med sina fingeravtryck masserar in i en klump med andra färger över ett bord med plastunderlägg en tidig, solig eftermiddag i ett tryggt medelklasskvarter. Vilken färg blir det när du masserat och velat tillräckligt länge med klumpen?

DEN BLIR GRÅ! Och grå modellera vill jag inte ha. Jag vill ha påfågelfjädrar. Jag vet att jag är fierce. Det är olyckligt att den sidan bara kommer fram när jag sitter mittemot en auktoritär figur och försvarar mig, är full eller räcker finger/skriker på bilister.

Jag vill inte tända ljus eller vattna blommor. Jag vill inte pickla lök eller tömma diskmaskinen precis innan någon kommer hem. Jag vill inte skrämma min omgivning med mina tankar om självmord eller mitt självskadebeteende. Jag vill att mitt safe space ska innefatta världen och inget mindre än den.

Jag vet att jag bara blir full av att dricka av mig själv. Så svälj mig världen. Jag tror inte på katharsis men jag tror på benmärgen.

Categories
Hat

lättsamt

Jag har bjudit på mig själv idag.* Det ni, något att skriva hem till mamma om. Försöker skriva dikter igen och min skrivarlärares frågor när vi satt den gången i det lilla biblioteket på folkhögskolan och fick feedback ekar: Finns det någon tanke med den eller den radbrytningen? Just där. Det är svårt när man är obildad och inte skriver på vers. Det är godtyckligt alltihop. Om det låter bra när jag läser det högt och innehållet inte är helt fuckat upp så nöjer jag mig.

Jag har bjudit på mig själv idag.** Idag var vi fyra patienter och en skötare ute på promenad. Gud vad jag är artig. Tror jag får åka på någon meditationsretreat och locka fram den berusade Frida även när jag är nykter. En skördetröska en traktor en lie. Jag vet inte i vilken ordning det ska läsas.

En skötare kommer in när jag sitter och målar. Jag vet knappt vad jag ska säga om det och hon visste verkligen inte heller. Hon tittade länge för Gud förbjude om hon skulle såra klichén som sitter och målar på psyket. Allt har en mening då bakom eller? Nej. Jag försöker inte vara kaxig. Är glad om något i en bild är något jag vill titta på. Ungefär på samma sätt resonerar jag om att skriva. Vill jag läsa det vill jag skriva det.

Har lyssnat på en långdragen bok, Svälten, av Magnus Västerbro. Jag vet inte varför den fick Augustpriset. Den berättade mycket. Den berättade intressanta saker. Den föll på tristessen i att gång på gång på gång berätta om hur en människa som svälter ser ut. Den uppsvullna magen. Men jag tror juryn föll för att den knöt an till vår samtid. Det fattiga efterordet om hur personerna från 1860-talet skulle reagerat på dagens samhälle knöt ihop skitpåsen rätt bra. Författaren trodde att de nog skulle förundras över vår teknologi till exempel. Och givetvis all mat som vi äter och slänger.

Ljudböcker som jag lyssnar på när jag ska somna eller vilar eller helt enkelt är för deprimerad för att gå upp ur sängen tillåter mig att vara med “i svängen”. Jordan B Petersons 12 regler har jag avverkat. Han charmade mig ibland men han borde nog plocka bort titeln psykolog när han ska försvara sin bok. Om han kallat sig essäist så hade han nog inte mött lika mycket hat. Å andra sidan är det ganska vulgärt att påstå att viss typ av barnaga är okej, att patriarkatet inte existerar och att samhället inte bör ta hänsyn till kön, hudfärg eller ålder när den väljer spelarnas positioner. När ska det då sluta undrar han, om man måste prata om minoriteter ad nauseum? Jordan B. Ett idealsamhälle behöver inte alltid bygga på logik. Vuxna människor kan i bästa fall diskutera. Till skillnad från humrar.

*Några dagar sedan.

**Några dagar sedan.

Categories
Hat

ect vafan e nu de

Den manliga nattsköterskan stod mellan mitt rum och korridoren. Platsen definierbar på grund av den öppna dörren. Jag är inlagd på en psykiatrisk avdelning i Lund. Rör mig som en svart krabba mellan mitt rum och matsalen.

Jag vill bara sova säger jag. Du är svårstucken säger sköterskorna gång på gång och gräver runt med nålen. Blodet vill inte komma ut och min kropp som får ont utvecklar yrsel och illamående som i sin slutgiltiga form tar den av ångest. Jag håller för mina öron och säger att jag inte orkar mer. De leder mig tillbaka sängen.

Dagen efter nya försök. Ett sensuellt möte mellan venen på min högerhand och nålen. Ett bra flöde.

Jag blir arg när rögekärringen som har munnen full med skorpa som hon sköljer ner med kaffe skakar på huvudet. Allt detta händer samtidigt. Det är så fruktansvärt äckligt när du medelst vätska bearbetar och sväljer sörjan i din mun som troligen speglar sörjan i din själ.

Jag ligger i sängen och tänker på falska dikotomier. Nödbrödet som människorna i Sverige bakar 1867 när det är kallt och de svälter. Jungs gliringar i hans förord i Den Tibetanska dödsboken till västerländsk filosofi. Antingen eller:et. Han tar sig rollen att översätta innebörden i begrepp som själ och Gud från österländsk filosofi till den västerländska. Västerlänningarna skulle kanske känna sig lite ensamma när de inser att det inte finns någon skillnad mellan själen och Guden. Nämligen. Att de är ensamma (detsamma).

Jag vet ingenting om vetenskap. Lite om religion och filosofi. Tänker att filosoferna nog har det mest gött eftersom de kan vandra mellan diskurserna. Jag kan inte låta bli att hata människor som kan komma med påståenden som man kan ifrågasätta varpå de bara behöver svara och?

I klassisk Gökboet-manér går de psykpatienter som vill ut på en promenad med en skötare kl 14. Det finns en kiosk i närheten som man kan handla i. Jag satt redo med kängor och trenchcoat kl 14 men det blev inget av det. Jag smäller i dörrar och jag blir otrevlig. Funderar ibland om jag bara borde släppa ut den lilla Kraken så de vet vad de har att jobba med.

Alla läkare vill att jag ska få ECT. Jag känner mig mer och mer som en neurotisk hemmafru. Kanske en dag jag vaknar upp och är lobotomerad. Ska jag sluta vara arg och dömande?

En viktig person lämnar mig. Jag önskar att jag var så pass emotionellt omogen att jag kunnat gråta ut i universum och fråga varför sånt alltid händer mig? Jag vet ju varför. Hen försöker inte pusha skam utan är lugn och värdig. I situationer då känslorna vill löpa och inte får det för att en insett att destruktivitet kan fortsätta påverka även den som på sätt och vis är borta finner vi en falsk dikotomi:

Stänga av eller förgöra varje del av en. Det värsta med att vilja skada sig själv alternativt vilja dö är att man förr eller senare måste ljuga för att åstadkomma vad det nu är som man vill åstadkomma.

Jag sörjer allt. Dået nuet senet. Svälten 1868 i Sverige. Pestepidemierna. Förintelsen. Trump i vita huset. Kanske allt bara ett alibi för att leka hela havet stormar medan de vuxna står bredvid och försöker få det att stanna. Det är dags att gå upp nu.

Vänliga hälsningar,

Törnrosa