Categories
Hat

här händer det mycket eller ingenting

Det började med en dålig cover av Tenacious D låt Beelzeboss (The final showdown) ur filmen Pick of destiny. Det fortsatte med infantila pojkar som ritade på golvet i en ny dyr stor opersonlig lägenhet som min pappa ägde med mina pastellkritor. De flydde när jag hämtade diskmedel, till min frustration fanns det bara diskmedel. Jag blev frågad om jag försökte straffa dem och jag svarade ja om det innebar att låta dem clean up their own mess. Det fanns ett hörn i en trädgård där vänner satt och drack vin och ville gå ut på en trendig lunchrestaurang och det var ju inte mörkt. Min psykolog ifrågasatte nödvändigheten i att jag skulle använda hans tid. Jag hade ett akvarium som jag kunde fylla på och stänga av när jag ville. Det fanns en bälta, katter, ormar m.m. Det var en sån drömsekvens där man vaknar och somnar om igen. Varje gång jag vaknade försökte jag prata med min vän jag bor hos som jag trodde stod där med mig. Jag förklarade högt för mig själv att det inte var på riktigt. Sen somnade jag om. Mellan varven hörde jag mig själv säga hjälp. Det slutade med att vännen jag bor hos stoppade upp glödlampa efter glödlampa i min fitta och krossade dem på vägen ut. Till slut rullade jag ut ur sängen som om den försökte dra ner mig i djupet.

Har hicka. Och lyssnar givetvis på Tenacious D. Jag flämtar och skakar. Var är Freud när jag behöver honom. Svag. Inga påminnelser, inga råd. Självprygeln kommer tillbaka om jag inte ordnar den i vaket tillstånd. Och inga påminnelser. Jag vet att det här är ett känt sömnfenomen. Män i mitt liv. Väktare. Idoler. Viktiga. Kvinnor. Svek. Maskar har grävt tunnlar i min hjärna. Följer mig själv som en hemsökelse. Satt i badkaret och duschade av all smuts från det “enklare livet”. Lämnade till och med smuts kvar när jag ställt mig upp. Det var som att dammsuga, fast tvärtom. Jag satt och titulerade mig själv adjektiv efter adjektiv som jag upptäckte världen på nytt. Försökte sammanfatta händelsen i vad jag nu motvilligt måste erkänna är en dagbok. Olika världar innehåller olika personer och i de olika världarna med de tillhörande personerna kan man utifrån sig själv värdera och föreställa sig hur andra ser det. Jag felprioriterar ofta och det delar min kropp i bitar som till slut kryper ur en säng som försöker svälja mig hel. När jag och min blick och mitt språk får umgås i fred och med det sagt inte nödvändigtvis i ensamhet så tar jag steget ut i älven/viken/valfri sjö och nu lägger vi ingen extra vikt på exemplen för att hålla oss till ämnet och inte felprioritera och inte avbryta det som är framför mig och i mig och vad händer när jag står där ute då och inser att jag håller på att glida isär?

Det andra. Jag påpekar för min vän när vi dagen efter en fest promenerar i en närliggande stad vid lunchtid att det känns konstigt att se ut som mig själv. Kläder i en stad. Hur brukar du se ut annars då. Jag brukar förklä mig. Och inte vistas i stadskärnor och i sådana fall med sällskap där jag till det yttre inte känner ett behov av att representera mig själv. Så varför har jag inte en mönstrad ullkofta på mig hela tiden då. Ja du. Det är väl viktigt med en yttre representation som man kan stå för. Och jag tror att jag står för båda men jag tror jag att jag klättrar på attraktionsskalan när jag klär mig som om man var på väg någonstans. Det är skönt att känna sig åtrådd och det är mänskligt. Lånade en klänning av kompisen. Känner mig som en jävla slampa i en även om det bara är ännu ett lager med svart över det svarta som avslutas med två lager svart till.

En karaktär i serien Mad Men säger att hon tycker om att gå hem och vara god efter att ha varit borta och varit stygg. Idealmänniska. Skamlöshet. När jag reser är jag borta för att vara stygg och när jag kommer hem försöker jag behålla påfågelfjädrarna men oftast tar jag på mig en yllekofta.

Mitt system uppbyggt av belöningar bestraffningar undanflykter försök till självständighet strykrädd aggressiv impulsiv idiot otrevlig trevlig komplimanger manipulativ törstande sluten slut för att jag inte kan stanna i tryggheten i min blick. Röka cigg och ångra sig. Vila på förmiddagen och kanske det var sängen som försökte kasta mig ur den. Det gör tydligen ont att bli både kastad och dränkt.

Jag vill skriva om festen jag var på. Hur det känns att gå ut med min vän på lördag till ett ställe där det kommer spelas metal som förhoppningsvis ligger på den svarta delen av skalan (fonterna gav det intrycket så), där det säljs öl för 30 kr hela kvällen eller “stor stark” och att en annan vän jag inte sett på två år också kommer dit. Hur jag för mig och hur jag rör mig. Vad jag ser i allt runt mig. Det är svårt att både vara själasökande och själasörjande (min tolkning av ordet, inte någon som sörjer för någon annans uppehälle eller själ, ser till att de hålls i bruk, en som lider och försöker hitta rätt och kanske tycker synd om sig själv). Något har hänt. Inget har egentligen hänt.

Botten har grumlats igen bara. Klarhet kanske inte är vad jag vill ha. Adjektiven pendlade mellan omtänksam- narcissistisk. Kan man vara båda? Jag vet inte. Vi vill verkligen sätta ord på alla. Det är roligt att iaktta, tolka och sätta ord på vad en människa gör. Uppfyller de rollen är det triumf. Att döma människor är kul. Jag tänker att jag får döma mig själv därefter. Ni kan se ner på eller tycka synd om mig. Jag bryr mig. Men jag har god hjälp till att försöka lösgöra mig från det där, att bry sig. Kanske slutar jag döma andra människor då. Eller bara beskriva dem. Det är svårt att beskriva människor utan att lägga in någon värdering i beskrivningen. Jag skriver. Det känns som en omöjlig och inte önskvärd egenskap att låta bli att värdera. Kommer man undan med mycket om man är övertygande? Kommer man undan med mer om man dessutom agerar i enlighet med känslornas diktatur i interpersonella relationer? Tror inte det. Det finns säkert något här emellan men Frodo behövde bära ringen ända in i djupet av Mordor.

Undrar hur jag ska fortsätta på det här skärseldstemat utan att erkänna katharsis. Den som lever får kanske se. Eller så nonchar jag det och tar mig an nya teman. Jaja. En brinner upp och ibland lägger man in mer ved. Ibland öppnar andra luckan. Svårt att vara både fnösket och askan. Att vara björken verkar inte vara något alternativ än.

Categories
Hat

Glenn Danzig och Sigmund Freud

På det sista tågbytet efter en resa som varat nästan 24 timmar blir jag uppringd av Försäkringskassan. Jag har en ny handläggare som vill presentera sig och ”kolla läget”. Ett samtal som egentligen gick ut på att fråga mig vad jag vill bli när jag blir stor. Vilka typer av behandlingar och hur jag mår frågade hon också om trots att jag sade att jag satt på ett tåg. Började kura ihop mig av ångest på det förra tåget och nu var jag tvungen att sträcka på mig och skriva.

Jag sitter också och funderar på om Danzig varit gift. Jag tror inte det. Lyssnar på Lost tracks of Danzig. Det finns en anledning till att man väljer bort låtar. De håller oftast inte måttet. Trots hans höga hårfäste, allt mer krumbukta hållning, kompakta överkropp och trötta påsar under ögonen har han varit världens vackraste man och kommer alltid vara det. Minns när jag var 14 och låg i sängen och grät och lyssnade på nya Misfits dvs inte med Glenn Danzig utan sångaren Michael Graves. Det spelade ingen roll. Jag grät till låten Hunting humans. Misfits trots sitt emellanåt upplyftande sound har alltid haft undertoner av sorg med några undantag.

På väg till en av mina bästa vänner. Jag fick byta tåg i Uppsala och det första intrycket var en gubbe som blev sur för att min stora väska på hjul råkade stå lite i vägen för när han öppnade toalettdörren som för övrigt kostade 10 jävla kronor och han smällde igen dörren och tittade argt på mig med sin äckliga jävla näsa, stinna ögon och fula jävla gubbkeps. Hoppas han dör snart. Jag väste gubbjävel när jag drog ut kortet och kissade för 10 kronor. Jag har haft oturen att stifta bekantskap med en annan man från Uppsala. Det verkar inte vara helt hundra där alltså. Ägg.

För första gången sedan jag skrev ut mig har jag behövt ta fler än en av mina lugnande. När jag tog ut en ny snusdosa ur väskan hittade jag en snäcka från Spanien som antagligen legat där i över ett år. Bland mina kartor och tamponger och mungigan. Jag luktar fimp, hund och cigg. Jag har fått låna ett par vandrarkängor av min vän så nu ser jag ut som en sån seriös en som vet vad den gör. Inte riktigt stadsanpassad. Vill inte se ut som någon jävla friskis i en stad. Får hålla en cigg i ena handen och en whiskey i den andra. Fast då ser jag bara ut som en bonnläpp. Jag kan inte vinna.

Med ångesten kommer människoäcklet. Antar att jag är som den äckliga gubben som öppnade dörren och blev förbannad. Hade velat skala av hans näsa i tunna flisor tills han såg ut som ett argt näslöst lik. Kanske tryckt ner hans skalle i toaletten. Bryta något lårben på vägen. Sno hans gubbkeps och glasögon och lämna honom där. Så får han ringa sin kärring som han misshandlat mentalt sen 1953. Dra åt helvete Uppsala. Tills vidare.

Jag skriver dikter på tema självmord. 56 stycken har det blivit hittills. Vet inte om jag är någon vidare poet men jag märker när det skaver och jag fattar att jag inte kan skämta bort radbrytningar och att det är fett irriterande med för många småord såvida det inte är poängen. Har lyssnat på en VERY SHORT introduction to Freud. Det var väldigt inspirerande. Vi vet ju det där om sexdriften och dödsdriften. Dödsdriften riktar sig enligt Freud inåt om den inte kan riktas utåt. Självhat dvs. En tanke som kom till mig apropå poesi och poeter och det där roliga ordet nyskapande eller varför inte omdanande eller utmanande handlar kanske bara om att de där poeterna agerar på dödsdriften och egentligen har som mål att få de gamla poeterna att känna sig förlegade. Då bär jag min stolta fana hatet och åderlåter mig för att skapa något varaktigt. Jag tänkte på Frostenson (jag har knappt läst ett ord av henne så förlåt på förhand) men en association som får mig att vilja strypa mig själv är tanken på att slipa en dikt. Kompakt. Det väcker äckel.

Freud säger också att hatet har en närmre relation till självbevarelsedriften och att det är äldre än kärlek. Freud är visserligen inte aktuell på det sätt som han hade hoppats på men jag är ingen vetenskapsman och kan i litteraturens syfte skriva nästan vad fan jag vill. Varför har det helt plötsligt blivit så jävla osexigt att vara martyr? Författaren till boken om Freud nämnde när han pratade om Freuds eftermäle att Freud lyckats skaka människan i grundvalarna något. Det handlar om intentionen bakom handlingar. Även om det inte beror på att barnet inte blev tillräckligt uppmärksammad i den orala eller anala fasen så tillkom det ett lager. En misstro till människans egentliga intentioner. Så det är ju gött jobbat Freud. Med djup kommer cynism eller? Freud hoppades på en katharsis för sina patienter. Men det finns inget bekräftat fall från de patienter Freud behandlade som blev bättre pga att Freud satt med nycklarna till det undermedvetna. Däremot: Freud lyssnade. Och Freud hjälpte till att föra samhället i en riktning där man lyssnar på barn.

Drömtydningen var långsökt. Mina drömmar är inte det minsta subtila. Inte det jag skriver heller. Men det är skönt när någon lyssnar. Hatet är självbevarelsedrift. Det är ert problem om ni inte kan bära er kärlek som en skir mantel runt era små änglafitthuvuden som sticker upp näsan för att undvika min bajskastning.

Idag: dra åt helvete. Tack för mig.

Categories
Hat

I den lilla byn Kuokka

Det är ju inte så att jag inte går omkring och tänker på att skriva en roman. Allt är koreograferat. Allt en scen utan dramatik. En röd blomma med ett pollinerande bi borde det bli. Jag får frågan varför jag inte gillar rastaman. Det är något med deras vibe. Det är glatt? Ja, det är glatt. Negativ till en punkt det inte är konstruktivt. Vad betyder ens den meningen?

Ligger på en madrass (tjock) på golvet i kallt hus utanför Jokkmokk. En spanjor sitter och tuggar sig igenom mina tjocka akvarellpapper i köket. Jag tröstar mig med att min musik gör sig hemma i varje vrå. Anfall bästa försvar osv. I rummet bredvid ligger det en bitch som snart ska föda. Utanför ylar huskier:na i burarna.

Don’t dream it- be it. (Rocky horror picture show). Ett furubord. Ingen mysbelysning, det är glödlampor i taket. Jag har skyfflat snö. Det här livet som min vän lever är så annorlunda att jag känner mig som en association till hip to be square. Meningen som löper i huvudet är att människor väljer att leva svårt istället för enkelt. Hon går upp och börjar jobba med hus, mark och djur och fortsätter till sena eftermiddagen. Vi har druckit varm choklad med rom.

Snön gör så att allt känns mindre på allvar. Utanför marken går det en tung väg. Om man fortsätter över den så kommer man till (lilla) Lule älv. Den ångade ikväll när vi arbetade upp för björkallén. På sängbordet bredvid mig ligger ett blad ur en psalmbok eller bibel. Rubriken är i stora bokstäver Försumma inte din frälsning!

Jag går in till den gravida (Matte), med en pannlampa. Hon är en väldigt fin hund som tycker om att kramas. Det kala rummet och pannlampan: Blair witch dog project.

Spanjorens bildelar är trasiga, nya och felaktigt beställda med en sak gemensamt: de sitter inte på hans bil. Jag åker bil med min vän genom orter som Naattavaara (stavning garanterat fel) och himlen är verkligen himmelsblå. Sen tänker jag att himlar alltid är himmelsblåa.

Vi pratar om livet och hur man prioriterar. Jag säger att jag behöver mötas av språk för att klara mig. Spanjoren menar att naturen också talar. Jag svarar att deras avsaknad på ord ställer dem lite längre ner i hierarkin av kommunikation. Jag och kompisen tar en bastu. Hon tvättar sina underställ i ull samtidigt. Jag sitter med en skopa som jag allt eftersom fyller på med kallt vatten och häller över mitt bröst.

I badrummet står det en spann med hundmat som tinar. Slaktrester från allt möjligt. Det skulle kunna vara ett spel: att försöka nämna så många organ/ben/delar man kan hitta. Belgaren som vi körde och hämtade igårkväll säger med sin gamla telefon att om man skaffar en smart telefon så kan man till slut inte leva utan den. ”You take away a persons phone you take away their life”. Han är en gammal punkare, squattare (dessa jävla böjningar), demonstrant och boende i en bil. Han är äldre. När jag upptäckte att här finns wifi har jag använt det dagligen.

Spanjoren. På mina papper står det med krita exempelvis Ride to die osv. Han är trevlig, prydlig och försynt. Men människor som helt dyker ner i en stonerkultur har en ganska lång väg upp att klättra igen. Han älskar reggae men betonade att han hatar reggaeton. Om det säger er något.

Här finns en hård kökssoffa, ett furubord, en trasmatta och några pinnstolar. Hygien är något väldigt relativt men vi diskar. Inomhus är rökigt för vi röker inomhus. Och ur kaminen kommer det rök när jag gång på gång öppnar luckan för att dubbelkolla att elden är vid liv. Kaminen och jag kommer inte överens. Min kompis noterar att jag har varit jämn i humöret. Jag instämmer. Jag känner mig barskrapad och renslickad.

Hackspett, hundvalpar, nysnö, djup snö, spår som redan blivit täckta av snö på grund av hård vind, Luleälv och dimma som mina norrländska släktingar skulle kalla virrivirrilettan (kan vara ett virri för mycket). Så. Ett enkelt liv. Ett tyst liv. Kallt om du inte uppehåller elden. Kallt om du inte har rätt kläder. Jag köpte ett underställ i ull och har inte tagit av det sen dess. Ett liv där inneskor (med betoning på skor) är ett måste eftersom golvet täcks av vad människan eller djuret drar in, eller elden och askan spottar ut.

Jag tycker om att sitta inomhus. Jag minns inte men jag tror Anna sade att ett tecken på att här är god luft är att det hänger mycket lavar från träden. Ett träd föll i stormen. Jag tror jag ska gå och lägga mig på den underbara madrassen och lyssna på ljudboken om Freud. Jag saknar mysbelysning. Jag är rädd för skymningen inomhus. Jag blir illa till mods av naturligt ljus. Elden dold bakom en lucka. Pannlampan mot naturen. Ickepoesi. Funktionskläder är mestadels fula. Mina långkalsonger gick inte att hitta utan rosa ränder så nu bär jag rosa. Antar att man får kompromissa med det som inte syns på utsidan.

På min madrass som ligger under ett fönster har jag lagt mitt eget lakan som hundarna krafsat sönder. Jag skulle dricka kaffe i en halvliggande position och då kommer Shorty med tratten runt halsen som han har pga förfrysningsskador på penis och välter ut halva koppen i sängen. Det finns även snusfläckar som jag inte har någon annan än mig själv att skylla. En lampa som inte fungerar men här står också ett gravljus. Jag tänder det och ställer på det lilla bordet bredvid min säng.

Klockan halv fem ”blir det mörkt”. I skogarna finns det älgar, renar, sovande björnar och massor av fåglar. I burarna utanför hundarna. Jag vill tända ett gravljus för mig själv. Om jag ska leva får jag väl appropriera de dödas privilegier ibland. Hade gravöl för två år sen. Var på tiden att någon tände ett ljus. Skönt att jag kan tända det själv så jag slipper den grymma skymningen. Det är lättare när allt är mörkt.

Categories
Hat

Som en fitta i havet

att luta sig mot och jag sviker aldrig dig. Mitt huvud minns den gamla dängan och min vulgära natur gör om den. Bra det. Jag tänker på blygdläppar som får följa havets strömmar. Hur mjuka de är på utsidan. Med strukturen på insidan. Främlingar i havet. Mitt huvud är infiltrerat av popkultur och jag har inte gått en dag utan att höra låten must have been love med Roxette sen innan jul.

Jag gör mig själv trött på kvällarna genom två tabletter, en 20 en 22, för att kunna vara vaken på morgonen och med fördel resten av dagen. Jag kan inte ifrågasätta meningen för som en klippa i stormen måste mitt dygn undslippa den där bilden Goya gjorde. Huvudet i en uppgiven position lutad mot ett skrivbord och marorna som svävar(?) ovanför hans huvud. Ska inte döma mig själv när jag äter frukost i soffan och kollar på Sons of anarchy. Det finns så mycket man kan göra med tiden.

Jag glömmer vilken sida av badrumsdörren strömbrytaren till lampan sitter. Jag har en platt kunskap om olika platsers köksorganisationer. Jag har kanske sagt att jag är aska i vinden. Det jag egentligen menar är att någon bränt upp mig och spritt min aska i vinden. Klippor kan inte göra så mycket åt den situationen.

För att göra den här bloggen ännu lite mer personlig ska jag berätta var jag är någonstans och var jag är på väg. Inledningsvis vill jag berätta att jag lyssnar på Burzums Naar Himmelen Klarner.

Jag skrev på ett självmordskontrakt. Till vem det än angår så har jag inga aktiva suicidplaner. Jag var inlagd på sjukhuset på eget bevåg. Innan kontraktet kom till hade jag packat en ryggsäck redo att fly. Tagit ut 2000 kronor och bokat en resa till Stockholm. Min läkare övertygade mig om att det var bättre att skriva ut sig snarare än att troligtvis ge sjukhuset befogenhet att dra in polisen och hålla utkik efter mig. Kontrakt, inte affekt, Z E N. Ut gick jag med min vän C och tände en cigg som smakade vidrigt. Busshållsplatsen jag bara åkt förbi tidigare har förändrats. Kiosken också.

Att resa att fly att resa på sig. Att sakna närhet, värme och kärlek. Jag duschar en gång i veckan. Jag tror inte på långvarig kärlek till människor som man inte råkat komma nära på ett sätt som inte hotar mig. Det här med att vara personlighetsstörd handlar mycket om hårklyverier. Det är svårt men också väldigt enkelt. Jag får ett jobbigt sms och min impuls istället för att svara är att gå till ICA. Min kroppshydda är präglad av min livsstil. Ikväll åt jag chokladpudding. Reflektera inte så mycket. Att vara deprimerad ger en vissa friheter. Även förluster. Jag utsätter mig inte för risken att någon ska finna mig motbjudande. Min kropp och därmed min själ går igenom en avvisning och jag undrar vad som väcker mest äckel.

Vissa friheter. Jag hinner sällan packa upp väskorna innan de behöver packas om. Jag tänker mycket på väskorna. Mindre på resan. Ingen stressad resenär. En klumpig men lugn en. Jag ser inte ut som något särskilt när jag reser iväg. Jag tycker att jag är attraktiv men vem vill söka uppmärksamhet när man reser? Det är mellan platserna och människorna det är som enklast. Även om det är i det onda jag reser. Jag vet var jag har allt. I ryggsäcken nedanför mig.

I min framtid ser jag rum som är fyllda av mina vackra saker. Som en antagonist som inte delar det med någon. Inte för att han inte vill utan för att han inte kan. Jag vet inte vem jag är men jag önskar att jag var August Strindberg. En del av mig vill hålla salong och tvinga alla att lyssna på mina playlists på Spotify och glida förbi mig i ett lagom fyllt rum med ett glas i handen och säga att hen gillar den här låten. Människorna har inga ansikten. Jag är i perspektivet first person shooter men det är ljuden jag gör, händerna, gesterna, blickarna och hur jag formulerar mig som står som en julgran i rummet som resten dansar kring. Jag vill få komplimanger för att avvisa dem. Jag vill behålla min skönhet för mig själv. Och om jag är tjock. Jag ser en skönhet i spegeln när jag borstar tänderna.

När jag vandrar runt mellan rum, ibland i korridoren, på väg till bussen/tåget/flyget för att hämta/lämna/resa så svär jag. Fittballe är en ny groda. Kukars horors fittballe. Fitta. Hora. Kukhelvetes fucking kukhelvete. Fitta vad korkad du är. Håll käften. Fitta.

Jag lägger anspråk på min fitta och antar liberalfeministernas sida och säger att jag använder min fitta och namnet på den i vilket syfte jag vill. Det finns drygt 20 ord om Hatet, ett försvarstal, ett bemötande, på grund av ett sms jag fick igår, en söndag. Jag hatar söndagar? Anteckningarna är för koncentrerade. Hatet får inte luft. Jag somnar in till en professors anekdoter ur sin karriär som krimonolog där hon bland annat arbetat med John Wayne Gacy och Ed Gein. Jag har alltid vältrat mig i ondska.

Flyktdestinationen skulle gå till en by utanför Jokkmokk. Jag åker imorgon. Jag lämnar självmordskontraktet hemma men tar med mig den tibetanska dödsboken. Att bestämma sig för att leva är i högsta grad bara att göra en serie triviala handlingar. Jag är bortskämd med kreativitet och kärlek. Men vem vet egentligen om livet är viktigare än döden? Inom tibetansk buddhism är all död onaturlig. Det är en ond ande som ligger bakom. Så vitt jag vet finns det ingen överrepresentation av självmord inom lamaismen.

Låtom oss inte prata om självmord. Klart vi ska. Med frihet kommer ansvar och jag skakade lite på bojorna när jag skrev under kontraktet. Jag gillar att tänka på döden och trivs i mörkret. Trösten tar sig många skepnader och man brukar tala om att tingen är döda; i mitt rum ligger jag och ser ut över tavlorna, maskerna, lamporna och vintage inredningsdetaljer. Rummet är litet. Du skulle nog inte få plats ändå.

Det är inte er uppgift att övertyga mig om någonting och jag försöker lära mig att det inte är min uppgift att övertyga er om något heller. Jag önskar jag kunde vara mig själv men personen som kan vara sig själv har jag en del frågor att ställa. Vad gör du? Hur är du? Tänker du igenom beslut? Eller har du accepterat att du till exempel är en manipulativ människa som mikroplanerar scenarion som till det yttre ska vara enkla? Jag är en mussla, för att fortsätta på fittemat (bra ord, fitte-mat), ibland är jag helt sluten och hård och omöjlig. Öppen, köttig och rå. Ät mig. Lyft på mig som du lyfter på en sten för att se det grå när det myllrar och upptäck att jag är

tom. Jag är nog på ett tåg med min ryggsäck till en människa jag ska lämna för att åka och träffa en annan människa för att sedan lämna för att sedan komma tillbaka och låta väskorna stå

öppna för att sen sluta mig

bli lätt som aska och flyga iväg

Categories
Hat

NSFL

Du är en pissblomma som vecklar ut sig i min hand. Du kan dra åt helvete som resten av dem. Ber till både Gud och Satan. Gud: så jävla präktig. Finns i allt. Djävulen inte lika kräsen och köper din själ för inget eller nästan allt. Att bloggare är på utdöende berättar egentligen bara en bra sak: människor som inte skulle skrivit från början slutar. Rammstein sjunger om bögar 05.29. Oskapad natt. Det här är min whiteboard-tavla, ni mina medarbetare. Nu gör vi vågen. Institutionsskiter. Sköterskan säger fel. Hospitaliserad istället för institutionaliserad (jag läser ordet många gånger men jag är modig nog att låta bli att googla det för att bokstäverna kommit på plats). Rammstein sjunger Hilf mir 05.33. Igår funderade jag på att bryta mina glasögon itu. Så kunde jag köpa nya. Men först hade de tejpats ihop. Undrar med vilken tejp. Jag kastade bläckpennor och hopknycklade plastkoppar i väggen istället. Det kunde varit genomskinlig tråkig tejp. Svart tejp. Helst skulle det varit silvertejp. Det var något väldigt rofullt över bilden med trasiga glasögon. Rammstein sjunger, min översättning: Har ingen navel på magen i låten Mutter. Det är för tidigt på morgonen för att trycka ctrl+I. WordPress nya format suger rövballe. Det luktar japansk soja i mitt badrum. En av städarna här verkar heja på att jag ska må bättre. Jag vaknade till av att någon (han) smekte min arm på ett moderligt sätt. Det kändes OK. Hans händer var lite väl liberala i sin framfart sist vi gav varandra en kram. Jag för krig mot all personal, alla journaler, alla läkare och livet. Att säga att det är galenskap att göra på samma sätt varje gång och förvänta sig ett annat resultat kan man ju tänka vad man vill om och är det inte lite beroende av vad man lägger in i “på samma sätt”? Samma sak? En idé kan vara samma men utförandet inte. Funkar fint i vetenskapen där man ska falsifiera och bevisa saker, där det är själva grundförutsättningen. Jag hatar när språket rycker redan tråkiga uttryck ur sina sammanhang och hackar in det i en vit liten bräda som någon sedan hamrar upp på sin vägg och med glimten i ögat låter sina gäster “reagera” på. Om 11 minuter börjar dagen officiellt på psyket för då serveras det första som kan förtäras. Kaffe, te och skorpa. Jag skulle ju inte dricka kaffe men knarket gör inte min ångest mindre så då kan jag ta mig friheten att ta lite folktjack ibland. Det kliar i fingrarna men jag ska inte berätta det. Har en återkommande självskadetanka (HAHA det där får stå kvar) om att skära ett snitt mellan varje knoge. Blir lite som Korns video Right now. Som jag givetvis måste lyssna på nu 05.51. Får nog börja lyssna lite på Korn igen. Hela min idé om min cred bygger ju på att jag är ocreddig. Tyvärr var låten lite platt och tjatig. Nu sjunger de shut up shut up I’ll bust you up eller liknande. Det ska ju stå fuck you up men den har blivit censurerad någonstans på vägen. Vi släpper det där med Korn. Jag känner igen en dålig idé när jag hör den. Ah, visst är det kul med floskler. Det skulle vara roligt om någon läste och när den personen läste stötte på en mening i texten där personen ifråga tänker äh, jag pallar inte, och slutar läsa min text. Pga en självbild som flaxar mellan att vara grandios och nere i rännstenen finns det ingen av er som läser litegrann av en text. Antingen är ni läsare eller så är ni det inte. Ibland när jag scrollar igenom Rammsteins diskografi blir jag besviken över att den inte innehåller fler odödliga hits. Den innehåller tillräckligt många för att jag ska älska dem men de kunde varit fler. Mein hertz brennt nu här 05.58. 05.59 mer sanningsenligt. Jag ska stå där kaffevagnen ska stå om mindre än en minut när den ska stå där. Jag måste gå dit nu. >BRB<. Kaffe nu och en dalande självsäkerhet. Innan den är borta helt ska jag berätta att jag kastade saker i väggen här i mitt rum på psyket. Bläckpennor och plastkoppar. Pennorna gick sönder. Personalen såg men tog ingen notis. Det är nog rätt eftersom de försökt kommunicera verbalt och jag svarat med att kommunicera icke-verbalt. Ångest som studsade upp i taket igår, i en vecka, på nätterna.

Har du provat is?

Ja.

Fungerade det?

Nej.

Ska jag hämta lite is så kan du testa?

Ja.

Var åker en människa som inte är andlig, inte har tilltro till hippies i ett kollektiv i skogen, tror på naturens läkande kraft men inte som människor gör på Instagram, eller i KRAV-produktsreklamer, som är självmordsbenägen? Hen åker till psykakuten. Har hen tur får hen plats på en avdelning. När hen kommit fram kan hen börja fråga sig om det här är sista hållplatsen på en station där ett tåg går som hen inte ska hoppa på.