Det makar på sig. Människor vill fatta tag om sorgen när jag tar mig i kragen och kastar kroppen som ett par tärningar över marken. Läser och minns alla vidriga ord som yttrats. Jag frotterar mig med och knyter knopar med minnen och människor. Klichéer finns för att de förklarar saker så bra. Känslors värde uppstår i jämförelsen med andra känslor. Att försöka försvåra saker som är banalt gör ingen människa god. Söndag blir måndag och hjärtat har inte gått någonstans.
Ibland tänker jag på ord som ornament. Språket vill skicka bud till mig: det är smyckat med rosor eller narig hud. Vad jag ödslar mycket tid på det här som ständigt sviker mig. Min svartsyn är präglad av min svartsyn. Jag har inte bytt sängkläder på snart två månader. Drömmer om en enkel plats att bo i. Som en muckla. Sen jag var tonåring har det oftast varit toaletten. Ingens persons plats.
Duschen/domen/döden. Är det blicken eller blåmärken som tittar tillbaka på mig från den nakna huden i badkaret? Skammen har börjat smälta. Skammen är till för andra. Jag är själv. Inte mer än någon annan. Jag tror att jag vill hitta hem. Är fastställt bortom rimligt tvivel att det är jag som står i vägen för det. Inte kan man väl förlora förmågan att känna vissa känslor? Bitterhet tryter men kärleken ligger och vilar försynt bakom den stängda dörren.
Om min kropp är ett tempel är jag/jaget/den jagande den segrande som välter statyer av tyrannen. Hjärta rimmar på smärta men det gör även fjärta. Har ni tänkt på det. Låter ångesten stegra för varför inte. Den är min. Jag är en hora född i en madonnas kropp. Dramatiker som uttrycker känslor; som killen som sade åt mig, när jag började sjunga Bellman på en fest i ett hus utan rinnande vatten, att han inte är välkommen här. Hans spöke.
Är i så stor mån som möjligt en ramblin’ man, drömmare eller en drucken. Drömmer gör jag när jag sover. De har börjat bli sorgkantade speglingar av verkligheten igen. Varför får jag så ont av människor. Det är deras språk. Det finns människor som inte vill ha mitt. Jag är bra på att vara till lags och bli tyst när situationen kräver det men oftast inte tillräckligt. Jag fantiserade om att vara en liten skör sparv när jag gick till psykologer i tonåren. Alla vill rädda den sköra sparven men inte den sårade vargen som ylar.
Det finns ingen mänsklig jävla nollpunkt. Eller så är det naivitet som talar. Min psykolog sade att han tror att jag fått den sämsta biverkningen av terapi: självmedvetenhet. Ärligt talat vill jag bara att någon ska krama mig utan att hata mig för att jag pratar. Empirisk data visar på att ju närmre du kommer min mun och min tunga så sväljer du dina egna tills de börjar rasa. Ger jag mig själv tillstånd att vara en melodramatisk melankoliker? Jag antar det. Retroaktivt.
Vissa ägnar sig åt självömkan. Känslornas proportioner står inte i relation till såret. Man kan skapa fler. Är ofta ganska bokstavlig när jag talar om sår. För hjärtat kan jag inte slita ut. Det är väldigt borderline att sabotera för sig själv. Spoiled food. Att sabotera enbart för sig själv är en önskedröm. Det finns människor runt självet.
Bara gör det Frida. Gör det. Släpp självisk. Med slutenheten kommer öppenheten. Svälj orden tills de tjänar ett syfte annat än att sko sig.