Categories
Hat

Det är inte lätt att vara ödmjuk när man alltid har rätt

När jag behöver visdom vänder jag mig till den numera bortgångna duon (så vitt jag vet) Simon Gärdefors och Calle Thörns fantastiska Las Palmas. Meningen i rubriken är plockade från låten Partytrix. Låttexten består helt av texter som man kan hitta på t-shirts på stadsfestivaler. Ett SKÅNING FÖR FAN omgjort till poesi. Las Palmas är undantaget som bekräftar regeln. Därmed anser jag detta ärende avslutat.

Jag drack rökig whiskey hos en man som bor i en av de skånska obygderna med en ny bekant och jag berättade om mitt fd sadistiska förhållande till mina krukväxter (döda nu) och berättade för honom att det inte var äkta eftersom det har blivit en av mina repliker.

Jag frågade honom hur hans ego får mat när han bara håller på med välgörande projekt. Är det så enkelt som man ser i filmer att läkaren lider (obs han är inte läkare) men i slutändan förstår att det är hans kall som att man skriver? Han sa inte det. Jag föreslog inte det heller. Han sa (föreställ er ett talstreck här; jag vet inte hur man får till ett i WordPress.) man är sitt ego.

Verkar som att både han och jag är konfunderade. Två av oss skålade med whiskey och den tredje med juice. Igår uttalade jag ordet tragikomiskt fel och det var nog ett järtecken. Om man tror på sånt.

Funderar över tacksamheten och kärleken. Hur en biblisk föreställning skulle kunna vara sann om man plockar russinen. En av de nya i mitt liv säger att jag är sjuk i adjektiv. Hoppas jag reder ut det.

Så länge du är glad är vi glada. Är det enda sättet att uttrycka tacksamhet privat? Genom min kropp far både tacktal och ryck i diverse kroppsdelar. När jag läser vad jag redan berättat motvilligt och berättar motvilligt igen i min dagbok så vet jag att inte mycket förändrats.

Jag skriver anteckningar som inte får plats och kaffet urholkar platsen under ögonen. Jag vill inte berätta saker men jag gör det. Fråga aldrig en människa varför. Det är huret inte omet som är relevant men viss grundinformation behövs skulle vi inte kunna göra ett system som typ Tinder fast inte med längd och stora muskler utan snarare som när man väljer egenskaper till sin sim i spelet The Sims och kanske är dyster, ambivalent, politiskt intresserad, kreativ, driven eller varför inte det ännu äckligare ordet passionerad som en idiot i HBG gjorde en hel tidsskrift om och döpte till Passionaire.

Man ska hoppa. Det är bra om du kan hoppa för det är en bra indikator på om dina knän mår bra din hälsa är ok osv. Men du kan ju inte hoppa om du brutit båda benen. Det är svårt att kasta sig ut när man är beroende av systemet. Jag vill veta vad som händer när jag börjar springa ifrån och inte i blindo som det stora äventyret om man väljer “optimistisk” i The Sims och en optimistisk sim då skulle se döden som det stora äventyret. Jag vet att saker händer.

Varför? Hörsägen. Det är inte personligt det är systematiskt. Det är ingen ny tanke att ensamheten är den som förser en med liv: det är liksom grundvillkoret. I Sverige är det svårt att vara ensam om man har en problematik av arten psykisk ohälsa. Det låter kanske fånigt men handlingar får konsekvenser och en eskalerande glädje kommer kosta dig något. Och oavsett varför eller hur så kommer jag aldrig få förklarat mysteriet om varför systemet gör som det gör. Du kanske söker svar. Jag är för tillfället vid strandkanten med en paraplydrink. Vi behöver inte konstla till bilden mer än så.

Jag har behov av pragmatisk information från en oberoende källa och hur jag ska leva mitt liv, inte om jag ska leva mitt liv. Det är tur att gränserna mellan konsumtion och konst nästan är borta för det driver mig till att förstå det ingen kan ta ifrån mig: beslutet att hoppa.

Categories
Hat

Stäng dörren efter dig. Jag ska lyssna på Iris av Goo Goo Dolls

Det makar på sig. Människor vill fatta tag om sorgen när jag tar mig i kragen och kastar kroppen som ett par tärningar över marken. Läser och minns alla vidriga ord som yttrats. Jag frotterar mig med och knyter knopar med minnen och människor. Klichéer finns för att de förklarar saker så bra. Känslors värde uppstår i jämförelsen med andra känslor. Att försöka försvåra saker som är banalt gör ingen människa god. Söndag blir måndag och hjärtat har inte gått någonstans.

Ibland tänker jag på ord som ornament. Språket vill skicka bud till mig: det är smyckat med rosor eller narig hud. Vad jag ödslar mycket tid på det här som ständigt sviker mig. Min svartsyn är präglad av min svartsyn. Jag har inte bytt sängkläder på snart två månader. Drömmer om en enkel plats att bo i. Som en muckla. Sen jag var tonåring har det oftast varit toaletten. Ingens persons plats.

Duschen/domen/döden. Är det blicken eller blåmärken som tittar tillbaka på mig från den nakna huden i badkaret? Skammen har börjat smälta. Skammen är till för andra. Jag är själv. Inte mer än någon annan. Jag tror att jag vill hitta hem. Är fastställt bortom rimligt tvivel att det är jag som står i vägen för det. Inte kan man väl förlora förmågan att känna vissa känslor? Bitterhet tryter men kärleken ligger och vilar försynt bakom den stängda dörren.

Om min kropp är ett tempel är jag/jaget/den jagande den segrande som välter statyer av tyrannen. Hjärta rimmar på smärta men det gör även fjärta. Har ni tänkt på det. Låter ångesten stegra för varför inte. Den är min. Jag är en hora född i en madonnas kropp. Dramatiker som uttrycker känslor; som killen som sade åt mig, när jag började sjunga Bellman på en fest i ett hus utan rinnande vatten, att han inte är välkommen här. Hans spöke.

Är i så stor mån som möjligt en ramblin’ man, drömmare eller en drucken. Drömmer gör jag när jag sover. De har börjat bli sorgkantade speglingar av verkligheten igen. Varför får jag så ont av människor. Det är deras språk. Det finns människor som inte vill ha mitt. Jag är bra på att vara till lags och bli tyst när situationen kräver det men oftast inte tillräckligt. Jag fantiserade om att vara en liten skör sparv när jag gick till psykologer i tonåren. Alla vill rädda den sköra sparven men inte den sårade vargen som ylar.

Det finns ingen mänsklig jävla nollpunkt. Eller så är det naivitet som talar. Min psykolog sade att han tror att jag fått den sämsta biverkningen av terapi: självmedvetenhet. Ärligt talat vill jag bara att någon ska krama mig utan att hata mig för att jag pratar. Empirisk data visar på att ju närmre du kommer min mun och min tunga så sväljer du dina egna tills de börjar rasa. Ger jag mig själv tillstånd att vara en melodramatisk melankoliker? Jag antar det. Retroaktivt.

Vissa ägnar sig åt självömkan. Känslornas proportioner står inte i relation till såret. Man kan skapa fler. Är ofta ganska bokstavlig när jag talar om sår. För hjärtat kan jag inte slita ut. Det är väldigt borderline att sabotera för sig själv. Spoiled food. Att sabotera enbart för sig själv är en önskedröm. Det finns människor runt självet.

Bara gör det Frida. Gör det. Släpp självisk. Med slutenheten kommer öppenheten. Svälj orden tills de tjänar ett syfte annat än att sko sig.

Categories
Hat

fantomen på operan

Grannen ovanför oss spelar piano morgon till sen eftermiddag så om du någonsin undrat hur det känns att ha ett soundtrack till din deprimerade tillvaro kan jag bara säga att det är helt okej. I motsats till det ett soundtrack brukar ha för funktion så tjänar det snarare syftet att förminska en.

Min hjärna har kokat för länge. Jag skadar mina självskador som är en tautologi om man tycker om att följa regler. Jag vill kräkas ut en golem och överge den till att förstöra och så småningom söka upp mig och förgöra. Jag betalar mig själv för att hålla mig med gråterska över min grav. Jag använder mina gamla självmordsbrev som bokmärken. Ett självmordsbrev är ett självmordsbrev. Spelar det någon roll om det kom till när jag var fjorton, 21 eller 29?

Tar en kvällspromenad med min systers hund. Går förbi hus som byggdes till arbetarfamiljer på 1800-talet. Nu sinnebilden för en borgerlig öppenhet. Genom fönstren bokhyllor; i fönstren lampor i art deco-stil; ett vardagsrum inte enbart för tv-tittande. Jag glömmer bort mig själv när hunden står och luktar på något nedanför fönstren på marken. Funderar. Vill jag bo i ett vackert hus? Ser ovansidan av en tunnvithårig skalle och glasögonen på tippen och rör mig och den vackre besten vidare. This is not my beautiful house.

Minnen massakrerar mig. Skär mig på nymånen. Stjärnorna i kall klar luft. Hunden och jag promenerar igenom en av stadens små parker. Jag blir till hela tiden och känner mig som en gäst hos verkligheten. Jag borde skriva ett brev. Tilltala henne direkt. Göra upp. Fantiserar om att bli överfallen och hota personen att jag kommer bli en gast och hemsöka honom. Fantiserar om att röra vid elstängslet som skyddar en tråkig industri. Arbetsplatser med byggmaterial är vanliga stilleben.

Är jag inte en fantom? Det finns kanske en ospecificerad avvikelse i min funktionsutveckling. Vet inte om det är rätt formulerat men meningen bjuder in till att inte vara specifik. För den delen kanske jag inte ens är förmögen till det. Skoja bara. Det rör visuella saker. Ord håller mig uppe i nackskinnet och de har tänder.

För att läsa på poesikvällar måste jag likt en trojansk häst kalla det poesi för att få som jag vill. Tillträde. Den enögda ormvråken i mitt rum tittar på mig och ibland lyssnar jag på låten Heil Odin av Burzum fast jag vet vad han är och vad han gjorde.

Varför i helvete pryglar ni inte er själva? Vad är egentligen poängen med att skilja på hat och självhat. En kille på en fest i studion han hyrde var noga med att påpeka att alla är vänner här när jag berättade om Hatet.

Dammet ska samlas i de öppna såren och bli infekterade. Om det varit en man ovanför mig som satt på sin kammare och spelade melodier i moll och vi hade bott i ett gammalt hyreshus och hans spensliga fingrar stack fram ur tröjärmar med vitt krås och klädseln i övrigt inte skulle vara svart men mörk eftersom rummet är mörkt. Det är en kvinna och jag vet inte hur hon ser ut.

Krevera. Dagarna jag slipper krevera är bra. När man får så pass bra koll på sina olika sinnesstämningar så vet man inte om ångest eller depression är att föredra. Sömnen är vän till båda. När det inte går på naturlig väg kan man ta hjälp av ofarliga tabletter som låter en åka räkmacka igenom dagen slippa den. Hjärnan är så kreativ när man är vaken. Kroppen så svag.

In-, och utgång genom mig själv. Sjukhusinläggning är en form av självbedrägeri. Frasen jag är självmordsbenägen mittemot en läkare som då ska avgöra om man är tillräckligt självmordsbenägen är en konstlad och skuggig situation. På den förra avdelningen jag låg inne på var det upp till mig att lämna in mina potentiellt självförgörande saker. Nu de ligger utspridda i mitt rum. I mina lådor. Antar att sjukhuset kan fungera som en påminnelse om att man ska leva. Det serveras frukost klockan åtta och så fortsätter det. När ett sjukhus inte ens lyckas ge sken av att vara där så känner man sig smutsig. Varför i helvete är jag här?

Ute i världen så tillfogar jag mig skada och jag vet att det kommer samlas damm i dem. Såja Såja kan jag i desperata ögonblick trösta mig själv. En mamma som ber om ursäkt när hon äter sig själv. Det hon fött som hon sliter i som den där Goya-bilden. Om du tycker mina referenser är allmängods som tyvärr inte är bra när man skriver såvida man inte skriver antiintellektuell litteratur så kan jag bara be om ursäkt. Det är bara vissa saker som fastnar och helst då när såren är färska. Sår gör en mindre kräsen.

Sluta säg att ni inte tycker synd om. Varför tycker vi inte synd om? Varför är det nedlåtande? Som om den som tycker synd om ser ner på den som det påstått är synd om. Att tycka synd om är inte likställt med passivitet. JAG TYCKER SÅ SYND OM DIG VAD KAN JAG GÖRA är fint och sällsynt. Jag är en uppsättning pantomime. De välkända melodierna ovanför mitt huvud. Gycklaren hycklaren maskbyten bananskalsräckmackamänniska. En trästubbe jag ligger där och jag hugger

Categories
Hat

Stora sked

Det känns småaktigt att avundas människor som gått igenom livsomvälvande upplevelser som gett dem en ny syn på livet. Jag vill leva i det förkortade utrymmet. Se tilllbaka på det:andet. En rimligare gestaltning av de som fått nytt hopp och en vilja att kämpa torde vara en följetong. Alla kan kämpa/ kan alla kämpa, men vill det inte? Endast i sällsynta fall som i Schweiz kan någon annan erkänna att kunna kämpa är mindre än vilja kämpa. Eller lika starka. Döden kommer inbjuden. Finns på Youtube tror jag. Om du vill se hur det ser ut när döden kommer inbjuden.

Frågar min vän om hon vill ha sällskap i sängen. Jag kryper ner bakom henne och är stora sked tills hon somnar. Nu har jag åkt igen. Frank ‘N’ Furters I’m going home spelas i mitt huvud, melodramatiskt som det är. Drack precis min separationsångestsmoothie. Söt igår och syrlig från ingefäran. Besk idag från spenaten. Det kittlar lite på tungan. Ingredienserna är kvar.

Hon och jag har pratat mycket om tiden. Tiden hade försvunnit fort om vi suttit mitt emot varandra vid köksbordet och ätit frukost. Tagit en promenad i den fula nysnön. Snälltåget går långsamt men sträckan är inte så pass lång att det är något att tala om. Två veckor hinner göra mig hemmastadd. Undrar när den övre gränsen nås, dvs när hemtrivseln övergår till fyra väggar, basala behov som jag uppfyller på mer eller mindre nyttiga sätt och skiftet mellan mörker och ljus. Min kompis tycker inte heller om skymningen. Den är skum.

Läste ut Gun-Britt Sandströms Maken igår. Det uppstår definitivt en kognitiv dissonans att läsa en ungdomlig bok skriven av någon som heter Gun-Britt. Huvudkaraktären heter Martina. Hennes så kallade make Gustav. Det slutar med att de skiljs åt. Avklingning om att de kanske sitter tillsammans på ålderns höst och raljerar över alla år de inte upplevt ihop. I skrivande stund vet jag inte om det här var Sandströms debutroman men det kändes så. Referensramen sitter som ett smäck. Tror det var Elis Burreau (stavning?) som skrev något om kritiken och att den reducerats till namedropping. Eller kanske var det poesin. Minns inte.

Jag tänker på min egen referensram. Kanske är lite förminskande att tala om en ram både i fråga om Gun-Britt och mig. Det finns ju en föreställning om att bara för att man kan skriva en liknelse eller metafor eller vad fan du nu vill rapa upp så ska man nödvändigtvis inte göra det. Kill your darlings osv. Ett alster fyllt av ens favoritmeningar blir väl typ en aforismsamling. Gillar det. Fria tyglar och pondus. Pondus inte tvunget ihopsatt med till exempel Horace Engdahls pondus. Pondus som i att man skriver aforismer. Jag är vis. Det gick precis förbi två män som luktade curry. Blev hungrig.

Jag har varit på fester och träffat nya människor. Jag har legat själv högst uppe i ett hus i en studio och lyssnat på John Miltons Paradise Lost. Minns att jag tänkte att man inte kan sova i samma rum som instrument för att man inte får något sagt. Har extremt röriga anteckningar i telefonen. De ringer en klocka men är tills vidare oanvändbara i alla syften förutom att visa upp i sitt nuvarande skick: Till från en litterär stilbild. Utan karaktärer för de ska man inte värdera whut./ Kvinnligt territorium. Hugger. Inte tystnad.

Jackan ligger som ett utätet vallik är en anteckning som kan fungera som en okej öppning till mina förbannade jävla drömmar. Häromdagen drömde jag att jag blev förförd gång på gång på gång av Joseph Goebbels. Jag visste att det var fel men som Strindberg skrev så kom han till mig i Eros och hur ska jag tolka det annat än att han hade för avsikt att förföra mig? Han är förvisso död men vem vet var gränserna går egentligen. Jag har laddat ner en inspelningsapp för såna som pratar i sömnen. Jag vaknade av att jag skällde ut någon imorse. Tyvärr inte på tejp då jag sket i att sätta igång den inatt. Min kompis har även hört mig säga, oklart i vilken ordning: Passiv, maskulin, svartsjuk. Det är mer berg och damm nu. Havet dragit sig tillbaka senaste dagarna.

Är på väg hem nu, som jag skrev. På Ica väntar ett gigantiskt paket från Adlibris. Jag har knappt 25 böcker att läsa. Utöver de olästa som redan står i hyllan. Min kompis har lagat riktigt mat till mig och dukat fram frukost. Tagit mig ut på promenader och aktiviteter. Mellan sjukhus och resa till Lappland gick det knappt fem dagar. Min favoritkatt väntar där hemma. Och min 6,5 kilo tunga elefant i massivt trä. Ska försöka ta med mig livet hem men igår sov jag hela dagen. Som uppvärmning? Fylla din dosett. Dagens uppgift. Ta din tablett. Motsatserna i uppfattningen tappa lust för livet vara klar med det. Ungt gammalt. Förhastat eftertänksamt.

Jag har i alla fall träffat en människa som verkar älska de där tjocka runda skivorna salami, sorten med peppar, lika mycket som jag älskar fryspizza. Fläskpannkaka med pepparsalami. Det doftar fantastiskt gott. Är det fortfarande en fläskpannkaka? Pepparsalamipannkaka. Apropå ord och kill your darlings. Livet är tvärtom från litteraturen där. Det är fan jävligt underligt.

Categories
Hat

Don’t dream it/ be it

Tystnaden är lavinvarning.

Tystnaden far fram genom min kropp som en spya.

Tystnaden morrar åt mig.

Illamåendeäckel hela dagen. Kroppen vill göra saker som i nuvarande skick inte är möjligt. Den vill vända ögonen ut och in. Spy upp magsäcken och tarmarna.

Läser paniskt ur en bok. Det som strömmar fram genom sidorna strömmar in i mig.

Tänker på Jordan B Petersons humrar nu. Sträcker på ryggen och nacken när jag lagar mat. Inte för att vara en dominant hummer. Mer att jag inte gillar min profil i den här vikten.

Lägger ner boken och somnar i ett vårvädrat rum. När jag vaknar är det mörkt och jag går in i köket och hämtar två äpplen. Det är kvalmigt i min kropp. I huvudet får tankarna inte plats. Kroppen verkar inte ha lust att bära sig själv. Somnar om.

Sitter och skriver medan min veganska korvgryta står på spisen. Tänkte att jag skulle skriva ut det onda. Känslor som segdraget slem.

Hälsar på min vän i ett kristet hem. Paret som upplåter tre rum med kök på ovanvåningen bor på nedervåningen. Är det kristet här uppe också undrar jag.

Här ligger också en trasmatta. Här står också ett furubord. Kökssoffan bakom mig är vit. Golvet av plast.

Jag sväljer två Paracetamol i brist på annat

måste googla om det är alligatorer eller krokodiler som sväljer stenar för att hjälpa till att smälta maten. Hade en bok om reptiler när jag var liten som jag fick lov att ta från min morfars dödsbo.

Vill inte att språket ska vara lent utan att det i sådana fall ska flyta fram som het lava som får skorpor nästan ögonblickligen. kräks smågrus. Varifrån och hur det blir grus är viktigt. Det måste finnas i magen på samma sätt som alligatorer?

Kompisen och jag tar en promenad. Hon hjälper mig att balansera på en lina med vandrarkängorna jag lånat. I staden finns det en kanal. En ny bekant berättade att han såg en bäver för inte så längesen och att den var stor som den soptunnan. Har sett ankor och små isflak. Det finns en bäck och massor av träd jag inte kan namnen på. Min nästipp är röd av solen

Lyssnar på Talking Heads och sträcker på kroppen. Försöker släppa in vårvinden genom glipan i fönstret.

Inatt drömde jag att allt var gjort av sand. Som i ett avsnitt av Homeland.

Många av mina möten sker i overkligheten. ”When you fall asleep you’re out on your own” (Talking Heads)

Många av mina möten sker i overkligheten

havet lämnar inte min sida

depression när ett landområde ligger längre ner än övriga landområden eller när det ligger under havsnivån

harar en sprucken flaska öl

ett skåp

segt lås

ett avskedsrum

enbart de som bokat avsked får tillträde

det fanns en skylt

som vacancy eller inte

avsked pågår

Har använt ett ord som på synonymer.se hänvisar mig till ordet moral. Negera. Njäe Frida. Vad fan betyder det ens. Det verkar inte komma med bra konnotationer.

Haren

kom inte närmre.

Jag har både bunkrar, ubåtar, den oändliga historien-utrymmen.

Vapen och förnödenheter

förmågan att simma snabbt genom sund och mellan kajer

helt vilse ifråga om det blå djupet som verkar vilja mig något

det dränker inte mig

är det bra då?

Jag är lössläppt med mitt privatliv.

Mer fåordig som tunnhårighet

jag hör mig själv säga ord som jag inte behöver säga

som en blind som sonderar marken

sinnen är skärpta ett mål

explodera

pollenallergi

Ibland kan orden man tillskansat sig i rädsla vända sig mot världen och hugga den i strupen

dialoger är något annat

då pratar jag inte så

jag har alltid tyckt om att vara tuff.

Att roa sig är inte synonymt med att glädjas