Categories
Hat

välkomna till min hjärna!

Jag försöker implementera regelbundna kontroller av mina handlingar som föds ur vad som skulle kunna vara tankar. Vi kallar dem impulser för enkelhetens skull. Jag, som många, vet ibland inte vilket typ av system för kommatering jag använder, och har inte heller någon avsikt att kolla upp det. Humöret styr det och det känns skönt. Nej. Jag, som alla, har ju en komplex hjärna. Att få diagnosen ADHD och kunna säga: ”det förklarar så mycket”, fungerar som vallar i mitt huvud. Om det förekommer höjdskillnader kan slussar anläggas. Wiki, om kanaler. Så jag är en båt. Vet inte hur långt den här liknelsen tar mig men vi kör vidare på det.

Det förklarar så mycket. Min adhd (palla versaler så det enda ni ser är att jag skriver om adhd) visar sig bland annat genom att jag har svårt att sålla information. Viktigt/oviktigt/brådskande/kan vänta/rätt person/fel person/kortsiktig belöning/långsiktig belöning. Jag är alltså en författare som har väldigt svårt att inte blanda högt och lågt. Lite cred får jag ge mig själv, eller, är det inte mig själv jag ger cred? Det är skillnad på adhd och borderline också, det ena är en personlighetsstörning, den andra en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning.

Vem man är ja vem är du osv. Såhär. Du besöker ett kallbadhus. Det är något typ av väder som du tolererar, växlande molnighet för att det låter roligast och det passar bäst, du beger dig ner i havet och känner andetaget ur djupet som drar eller knuffar. Du lägger dig på däck igen eller går in i bastun. Så finns det dem som istället väljer en vattenfylld hink. Varför inte. Det kommer uppifrån och du kan inte veta den exakta sekunden vattnet slår ner men när du dragit i snöret vet du att det ska komma. Men inte exakt när. Det känns så, tror jag (LOL), att få den här diagnosen. Den korta spänningen mellan valet och vattnet. Du joinar din flock, aldrig är vi väl så lika sälar som när vi ligger på Ribbans kallbadhus, och luktar inte saltvatten. Men blöt har du blivit.

Jaja, jag skiter i det där nu. Det var roligt i alla fall. Det förklarar så mycket. Livet spelas upp som en revy och du får till exempel tänka det var inte mitt fel. Som vuxen människa bär du ett ansvar som andra vuxna människor. Vi är väl inga barn eller. Och jag är ju inte efterbliven, (så så nära att få rätt att kalla mig det) så jag måste även fortsättningsvis försöka ta ansvar för mina handlingar och efter bästa förmåga göra såkallade bra sådana.

Jag har numera en checklista på telefonen som är döpt till ”Impulskontroll”. Det är allt från att jag verkligen inte får köpa fler kläder, eller böcker, (såvida boken inte är riktigt jävla speciell och möjligheten att få den är begränsad), till olika namn som jag inte ska höra av mig till för att ge dem space. Jag ska försöka anteckna i min telefon eller anteckningsblock innan jag kastar ut det på Instagram. Jag utvärderar mig själv dagen efter. Igår blev det två punkter som inte höll. Den här listan ska jag också läsa igenom varje dag, och flera gånger om jag är påverkad av alkohol.

Jag strävar inte efter att bli perfekt. Ibland är det skönt att känna sig lite mer normal. Att försöka dra mig själv upp ur känslan skam. Lära mig se skillnad på vad som är andras skam och min egen. För ni är små jävlar ni också. Jag glömmer inte och alla hugg i sidan blöder fortfarande. Jag vet inte hur många gånger jag liknat mig med Jesus men det är ju okej i vår postpostpostpostmodernistiska värld. Mitt skrivande här är utan skam. Det är bra. Och när jag känner skam här är när jag försöker berätta något om mig själv. Självframställning. Om jag är ett hus så går jag runt i mitt hus och river av tapeten hela tiden.

I många kategorier har jag en tendens att ägna mig åt så kallat riskfyllt beteende. Om jag ska leva får jag väl göra något. Jag mår faktiskt bättre men ser fortfarande lite poäng med att må bättre. Jag har varit skitduktig på sistone. Städat och tvättat osv. Strukturerat, reflekterat och försökt ta kontroll. Det är fan svårt. Jag vet egentligen bara två saker om mitt liv:

Tänker aldrig försöka SLUTA snusa.

Kollar aldrig vilka som följer respektive då avföljer mig på Instagram.

Jag har fortfarande ett stort jävla behov av att störta mig mig själv som den idol jag gjort mig till samtidigt som det nog kan resas en ny. Frågan är fortfarande varför. Och att allt är ändligt. Och varför vänta på att det ska ta slut när man kan ta tag i det själv. Skammen som en boja saktar ner mig som jag behöver för att inte kasta mig i era famnar. Försöker skapa mer som fåror åt mig själv. Jag googlade precis skillnad på får och lamm. Är det inte en perfekt avslutning så säg!

Categories
Hat

Förstår inte postmodernism för att jag är en personifikation av den

Tror inte jag söker svåra saker. Försöker få mitt liv att likna Over the hills and far away med Gary

Moore. Och Meatloaf ibland.

Stod vid jordgubbar på Ica och pratade med min psykolog. Jag vandrade mellan att titta på den nedsatta mozzarellan (ekologisk) och jordgubbarna. För nära brödet så kunde han inte höra mig. Jag ringde honom på tåget hem efter en natt inte hemma och han höll mig via telefon sällskap på tåget, bussen och i affären. Jag delade med mig av att jag stört mig på att han återanvänt anekdoter eftersom det avslöjar det vi egentligen har, eller, inte har. Samtalskonst sade jag för en vecka sen att jag uppskattar. Igår på Metro fick jag höra följande: bra kommunikation handlar inte om att alla ska börja kommunicera som du Frida. Det handlar om att kunna lyssna och förstå att den personen inte är jag. Min psykolog funderade över om det kunde ha att göra med att jag varit rädd för att säga fel för att fel gjort ont. Min psykolog är smartare i verkligheten.

I veckan drömde jag att jag blev sparkad som hans klient. När jag frågade varför så föreslog jag är det överföring? Min läkare och psykolog svarade: överföring. Jag fick sen fenor och simmade efter honom i kalla kanaler i vad jag antar var Malmö. Kastade upp ett egengjort halsband på ”stranden” (betong var det, jag skapar inte smycken heller), han log och förstod att det var från mig. Sen simmade vi bredvid varandra. Jag följde honom hem. Han tyckte tydligen om att simma efter jobbet. Och mitt sällskap. Han gillar inte Jung for the record.

Jag pratade inte med min psykolog för att det var brådskande att berätta att han återanvänt anekdoter utan för att jag behövde prata med någon. Man kan ringa till kontoret och har man tur ringer den upp. Det är ok att gråta lite bakom solglasögon. Får för många obekväma samtal så som från Försäkringskassan i tid och otid att jag inte kan hänvisa till ett mer passande tillfälle. Dessutom hade jag min psykolog på kroken och jag behövde hjälp. Vi blir bättre och bättre på att komma fram till det egentliga, som det egentliga presenterar sig nu. Jag möblerar inuti. Behandlar mitt rum i kollektivet jag bor (kollektiv kommer med massa lol konnotationer: ingen av oss röker gräs på daglig basis eller har dreadlocks) som jag behandlade mitt tonårsrum. Avstjälpa – fylla på. Rummet det en gång skapades en maskodling på pocketutgåvan av I väntan på Godot, på grund av att jag vid ett tidigare tillfälle såg mögel i juicen och tänkte att det är bäst att lägga locket på (mögel är ju inte bra att andas in.)

Att jag är besatt av hur man uttrycker sig är inte ett bevis för att jag är intelligent. Jag använder bara ganska många ord. Och det är klart att min fåfänga och emellanåt nyfikenhet vill att jag ska bli bättre på språk, men det är självframställningen som blir viktig. Om du är bra på att förmedla ett budskap till mig så tänker jag att du nog är bra på det. Givetvis subjektivt bla bla bla bla. Nu är vi ju här för att jag skriver och inte du.

Det är svårt att vara med mig. Både för andra och för mig. I min hjärna ligger det fyra ljudspår. Den som lyssnar på det du försöker säga, det du säger, hur du säger det, hur du säger det. Misstänksam, störig och oerhört självupptagen. Världen är en enda stor konspiration och den har i uppgift att med små medel bryta ner mig: vart jag mig i världen vänder?

Min föreställning om din pondus eller person påverkar min uppfattning om hur du pratar såklart. Jag är ofta snabb med att lägga märke till när du tabbar dig även om jag inte alltid kommenterar. Jag tabbar mig för övrigt hela tiden. Min psykolog tycker att det vore bra om vi kunde hjälpas åt att lösa upp mina tankar lite, dikotomierna. Stark/svag, vinna/förlora osv. Hur vill du leva ditt liv? Död, svarade jag. Eller fri. Kanske finns det andra tankar där emellan.

Förankrad i verkligheten inte riktigt. Jag lever som en svennelodis när jag inte är ute och koketterar kring Möllan.

Om du är stark eller svag beroende på vem du är sitter jag bredvid dig eller så tar jag dig i handen med ett uppmuntrande leende. Jag är på min vakt mot mig själv när jag är eftertänksam och leende. Att prata eller vara eller gå upp i någon annans varande eller pratande är ibland ett självändamål. Så länge du inte tråkar ut mig.

Jag känner mig jävligt banal (JA, banal,) när jag ser hur Borderline-symptomen träder fram som en flicka i prinsessklänning. Det finns tillfällen då förlust av kontroll är sexigt. Under ett performance, en konsert, ett knull eller när människorna som du omger dig med tar ett beslut om att det är det som händer, nu kommer vi överens om att vi är delar av en varelse och att det vore jävligt destruktivt att börja äta av sig själv dagen efter. Bergsgatan kl 01 missat sista tåget påtagligt påverkad i jeansjacka och jeansbyxor som har tur att två vänner öppnar dörren för en är inte särskilt sexigt. En vän bekräftade mig på sms och sade att alla gör dumma saker ibland. Visst gör vi det. Jag undrar bara var man hittar sin person.

Sak jag behöver nu: stabilitet. Jag behöver städa mitt rum. Min hemläxa är att ta reda på om att sova på dagen för att slippa dagen resulterar i att jag är mer självmordsbenägen på kvällen. Om fallet är så borde jag sitta upp. Helst ta en promenad (vi kringgår det där med vad man ska göra som människa, äta sova och motionera, arbeta eller åtminstone göra något man känner har mening som helst involverar båda hjärnhalvor samt inte helt ensam.)

Jag dricker mig också tom. Trots kvaliteten på naturvinet och input av vad man skulle kunna kategorisera under ”mina intressen”. Jag vet ju egentligen att jag behöver mer. Så därför jagar jag eller flyr, varvar upp, (men hur varvar du ner?) Jag är bakfull. Riktigt så enkelt är det inte. Jag har försökt hitta en normal vecka från i år. Jag vet inte vad ett normalt liv är, skriver inte så för att låta dryg. Jag förstår. Inte det jag menar. Jag saknar: sysselsättning. Jag får: sjukpenning. Jag saknar rutiner. Jag vet att det är besten jag måste tygla för att kunna rida mig. Som i Gary Moores låt. Över kullar. Gräs i skymningen och ett mål. Men framförallt vara uppfylld av det där: målet. Att säga att den ena dagen inte är den andra lik är kanske inte helt uppriktigt. Så känns det i alla fall. Med samma monotona lunkande om inte galopp och liv! Har fortfarande svårt att acceptera att det är ett N i mitten av monotona. Även om det är enklare att säga så än om det vore ett M.

Sitter och kollar igenom anteckningar från veckan. Finns analoga också, från förra veckan. Som på sina platser är riktigt bra. Det där med upprepningar och vad jag söker i språket i mig och andra: genuinitet. Jag känner att det är fult att efterkonstruera. Klistra ihop. Men varför inte, jag gör ett försök! Jag försöker och gör rätt ofta men känner mig alltid lite smutsig efter. Om ni kommit såhär långt tänker jag att det blir en trevlig avslutning. Att jag skriver.

Saker som konstaterats som egentligen inte är nyheter men ni vet när någonting blir mer aktuellt? Jag är självutlämnande. Att vara sårbar är farligt. I manligt sällskap är det nästan som de vore instinkter. Jag letar efter svagheter i ansiktsuttryck och gester. Varför behovet att berätta något för mig finns där. Under lupp som jag känner mig projicerar jag på män som snubblar över mig. En kompis nämnde i förbifarten att en psykolog en gång sagt att man kan intellektualisera sina känslor. Det där smakade bra och jag har lyssnat jävligt mycket på andra människor på sista tiden. Jag presenterar inte alltid något för min psykolog utan ställer frågan när jag är bakfull på Ica vid jordgubbarna torsdag morgon och frågar vad fan jag ska göra.

Jag är född den sjunde i sjunde sju minuter över sju. Sju är ett magiskt tal och jag har alltid varit rätt snabb på att snappa upp saker som gör mig speciell. Hybris är ett återkommande ord. Det är inte det att jag tror jag är bäst i världen utan snarare att det finns ett roligt/intressant/intelligent/välformulerat svar på frågor som ställs alternativt bara en mening som: bränner broar innan jag byggt dem. Det där är ju inte överväldigande. Enkelt. Väldigt kopplat till den persona som byggts här och raserats och ja ni vet, jag är inte konsekvent. Exempel två: Jag är den bräckliga muren och murbräckan. Lol liksom. Men ändå inte.

Ett skrivande är kanske för att imponera på mig själv. Eller helt enkelt glädja mig. Som en kompis man tar med sig in på toaletten och plockar upp, pratar med. Här på Hatet är jag ju bara i konflikt med mig själv. Skrivandet som sådant tror jag inte har målet att visa ALLA DELAR AV MIG OAVSETT OM DE ÄR VACKRA ELLER FULA, det är bara fint/roligt om jag lyckas formulera exakt hur marken jag står på känns. För jag flyger ju inte. Har gråtit ganska mycket på sista tiden. Mer än vanligt. Jag säger att jag inte tycker om när någon försöker berätta något för mig som uttryck för vem den är. Ironiskt med tanke på att jag är helt inkapabel att skilja på de två. Efterkonstruktioner, skrivande, och var går gränsen för konstruktion och efter, ger ett cringe:igt intryck om man inte lyckas övertyga. Tänker att litteratur eller skrivande oavsett tidsrymd för bearbetning måste ge en känsla av omedelbarhet: omedelbarhet kan vara i en evighet. Jag tänkte i alla fall berätta att jag var tvungen att googla om ordet ”olidligt” verkligen användes på det sätt jag tänkt använda det när jag grät. Klart jag lägger märke till pausen i ögonblicket: det är bara svårt att prioritera.

(Den melankoliska katten Misty började sin jamande klagosång, nej, det är inte pga löptider, hon är traumatiserad från sina första fem veckor i livet, när låten You don’t come around here no more av Tom Petty dök upp i spellistan.)

Var var du igår? Jag vet inte. Jag behöver ett alibi för mitt liv. Beroende på aktivitet är den som dömer mer eller mindre närvarande eller frånvarande på natten eller dagen. Det kostar mycket att träffa människor. Den deprimerade har bara sitt liv att förlora. Jag är fåfäng så det anseende jag föreställer mig att jag har eller de intryck jag gör, om de går lite utanför det jag vill, jag vill ju alltid vara fel på rätt sätt, det är inte en pose så mycket som att jag alltid pratat med mig själv i åtanke. Jag vet att jag kan ställa frågor. Ibland är jag bara för mycket. Det är svårt att göra saker framför andra människor. Jag vet inte om ”suga på orden” är något man också gör när man inte vet vad man ska skriva. Såklart söker man ord och googlar. Men när man ser ut att suga på orden får man försöka koppla bort att man sitter och ser ut att man suger på orden. Sen måste man också koppla bort att man efter bästa förmåga gjort sig vacker. Vet inte hur jag ska hantera min person. Om någon öppnar ridån är jag där. Rött sammetstyg makar på sig för nu är jag här.

Jag jonglerar med självutlämnande självupptagenhet och självförnedring. Fler än en som tycker det är dags att släppa sånt och gå in i eller vidare eller släppa taget: bli fri. Jag känner mig inte mindre sexig när jag ser min bikinilinje och tänker (skriver) att min bikinilinje ser ut som Fittstim. Varför berättar jag? Ja det är jävligt frustrerande om man likt jag försöker förstå varför en människa tar så mycket plats och inte gör det ”bästa” av det. Jag måste ju inte berätta att jag är sårbar. Det märks ju. Jag lägger mig gärna till rätta och om du överraskar mig så hoppas jag att jag är där. När jag går på poesiuppläsningar önskar jag att det var poeterna som var prosaister. Det är mycket som inte funkar nu. Alla behöver redigera eller spy ut mera. Det är ju mina preferenser, givetvis.

Scen: vännen som hade för avsikt att lyssna på poesiläsningarna med mig förra veckan var tvungen att åka hem. Jag satt kvar ensam. Vi valde mittenbordet, vi var tidiga, det var bara att ta. Hon åt ett äpple och lämnade en skrutt. Jag drack öl och väntade på att det försenade evenemanget skulle börja. Rummet fylldes på och runt om satte sig två plus tre plus fyra osv. Jag satt kvar. Det var inget svårt beslut. Men det var ett beslut. Och där emellan besluten och borden svävade jag runt och fokuserade ibland blicken på äppelskrutten, skrev då och då. Lyssnade på det jag förstod (danska är så svårt).

Var ärlig: lägger du inte märke till mig då?

Categories
Hat

words don’t come easy to me

Lyssnar på Warren Zevon med en ansiktsmask. Tänker på ord och ensamhet. Jag är bra på att räcka upp handen under premissen att jag får ordet någon gång. Använde en sån där dermaroller ikväll. Jag har problemhy. Blir aldrig en docka men kanske lite mer putsad.

Pratade i telefon innan. Om input och output. Om att det är lättare att stanna i sängen än stå till svars. Man kan inte hjälpa att man är psykiskt sjuk men om man inte ämnar förbättra sig genom att försöka undvika dåliga beslut eller val som öppnar dörren för de dåliga besluten så står de runt dig när du då ska försöka stänga dörren. För denna gång, helst för alltid men åtminstone mer ofta.

I mitt huvud: diskussion om mig själv; diskussion om mig själv som mig själv; diskussion om den andres diskussion om mig; diskussion om den andres diskussion; diskussion mellan de diskuterande und so weiter. En neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, (-variation det senaste) gör att man inte kan hjälpa vissa saker. Är diagnosen korrekt är jag dubbelt exponerad för dålig impulskontroll. Det är inte i mina känslor störningarna sitter; det är i hjärnan. Min hjärna är om den har adhd annorlunda. Jag kan inte “hjälpa det.”

Just nu snurrar det många abstrakta begrepp i mitt huvud. Jag berättar inte för att jag vill vara dryg (fuck vad jag börjat använda semikolon), jag behöver bara prata om det. Kommatecken innan parentes, punkter inom parenteser. Jag vet att svenska skrivregler kan hjälpa mig men jag känner mig obotligt ensam när jag drunknar i ord som “passion”, “vara kär i en idé om en person”, veta när man ska vara tyst. Och att träffa någon som aldrig ber en vara tyst.

Jag är en fågel som inte vet vad man har vingar för. Är så övertygad någonstans inuti att det jag tror att ord är och hur man använder dem och när de används har intentioner. Jag förstår dem. Jag förstår varför de är så viktiga. Och känner mig så ensam. Pauser, blickar och val. Det vet alla, jag vet jag vet. I en värld där jag finns till för andra tänker jag i mina mörka stunder att ni skulle vilja att jag har på mig en censurcape. Hon som pratar får oftast problem. Jag tycker ibland att det är obegripligt att ord kan avfärdas, inte höras, att någon aktivt kan välja bort att lyssna när ord samtidigt har makt att skapa konsekvenser. Med konsekvenser kommer det ansvar. Konsekvenser behöver inte vara något dåligt. Men ansvar och handling. En konsekvens är en effekt av en handling och i handling kan man ju också lägga in orden. Sen släpper man dem.

Du behöver sova och sluta lyssna nu.

En låt i en playlist som började spela nu heter Peace. Lugn och r-o. Imorgon ska jag träffa min psykolog och få prata om orden som alltid är i akut behov av att höras. Mina handlingar sans ord verkar vara de som får flest konsekvenser. Jag älskar dig och jag älskar dig för att du lyssnar. Jag vill aldrig degradera någon till åhörare även om jag har bestämda uppfattningar om mina ord och varför de ska betyda något för er.

Categories
Hat

“My love for you is like a truck, Berserker/ Would you like some making fuck, Berserker/ My love for you is like a rock, Berserker”

Under stressen ledan underliggande som en hoprullad matta som antagit en form som den visserligen är kapabel till men inte trivs med.

Min hjärna är en rakad kokosnöt

ett kemiskt basebollträ och sen sover jag bort timmarna timmarna när människor kommer hem från jobbet och lagar middag och återser någon. Vaknar strax innan 21 och det är då man kollar film så jag kollar på film (Clerks.)

Försöker somna in till en ny bok om WW2, den här om kvinnornas roller i det tredje rikets uppgångrgrrrrrrrrrrrrrrrr och antagligen sedermera fall. Premiss: kvinnorna var inte oskyldiga, minsann! Sen blir det lite historisk reflektion också. Det blir det ju. Samtidigt som Hitler urholkade kvinnornas rättigheter och pr:ade modern som den viktigaste personen i Tyskland så ville kvinnor åstadkomma saker. De ville bete sig som individer. Och så mycket vet vi ju om individer att vi är dem och att vi ofta tar dåliga beslut. Den yngsta kvinnliga vakten i ett dödsläger var 16. Tror inte det fanns en diskussion med en syokonsulent dessförinnan.

Jag försökte som sagt somna efter sömntablett och alldeles för många lugnande tidigare på kvällen (kemisk batong ibland bättre än alternativen trots läkarens föreskrift) och jag kunde inte. Kroppen gjorde ont och min hjärna flaxade inne i mitt huvud. Jag grät kring kl 18. Massor. Sällsynt. När jag gjort det brukar jag bli trött. Nu var det så att jag inte kunde gråta utan låg och frös. Började vanka runt i lägenheten och göra de där hummande ljuden. Det regnade inatt också. Sen kom runda två i tårar. Hulken hulkade högt och en varm hand placerades på min rygg.

En nästintill omöjlig bild att slå när det kommer till ångest är syster Zelda i Pet Sematary: hon har lillasyster som åskådare ibland. Hon vrider sig och man ser att hennes nattlinne inte sitter skönt. Kameran filmar hennes ögon men Zelda tittar någon annanstans. Allt är krumbukt och hennes liv krälar omkring i lakanen och ibland öppnas dörren och lika ofta stängs den. Crescendo: när hon kommer tillbaka som en manifestation av ondskan som grävt sig upp ur den sura jorden och reser sig och upprepar med rösten full av rättmätig glädje: NEVER GET OUT OF BED AGAIN! NEVER GET OUT OF BED AGAIN!

Jurtjyrkogården innehåller ett självmord (en hängning) och filmen var en av mina favoritfilmer från tidig ålder. Jag och min granne Richard brukade se en inspelning på VHS och äta glass i hans källare. Jag visste inte hur filmen slutade förrän i tonåren på grund av att den som spelat in (alternativt bandet tog slut) inte fick med de sista tjugo sekunderna. Jag var smart nog i tonåren att inse att det som var dött skulle stannat dött. VHS-versionen var bättre. RIP gatan bredvid min i Bjuv.

En kompis undrade om inte det här med självmord och självskadebeteende blir som en självuppfyllande profetia-isch. Svar: jo. I stunderna, månaderna, åretna så har man inget intresse av att öppna gapet. Vi ser att du kämpar Frida. Jag frågar alltid om att sitta kvar i soffan betyder att jag kämpar är att kämpa? Ingen har något bra svar på det. Det är nog däremellan som människor syftar på. NÄR jag RESER mig från SOFFAN. Och vi säger att den deprimerade är svartvit.

Tar en paus nu. Rösten äcklar mig på samma sätt som kaffet precis var vad jag ville ha som jag nu måste hälla ut i vasken. Smaken, doften. Lukten av kaffe från munnar och rum lika närvarande som Gud i Sverige.

Tar upp där jag slutade. Det var fredag. Nu är det söndag. Googlade natten före denna vad späckhuggare symboliserar i drömmar. Det var inte helt självklart. Natten före denna natt fick jag resultat om att späckhuggare symboliserar falskhet, om det var i mig eller andra eller både och minns jag inte. Idag fick jag följande i fetstil högst upp:

The orca, or killer whale, is a symbol of authentic personal power. It indicates that you have the ability to make what you want of your life. It is a powerful, magical, and spiritual dream symbol. In fact, seeing a whale of any type in your dream means that you are being protected and helped by the Cosmos.

Låter inte helt dumt. Istället för att googla “orca dream meaning” kan man googla “Dreams of killer whales.” Det gjorde inte jag. Snöade in på späckhuggare nu. Det står i en av de andra texterna man kan hitta att späckhuggaren visar sig för att man måste våga släppa lös sin INRE MAKT och ta stegen/göra resan. Och för att kunna göra den resan ska man titta inåt. Ain’t that somethin’. Precis det jag gör för det mesta. Navelskådar. Kom ihåg att tvätta naveln. Om du som jag har en djup inåtnavel så är det ännu mer relevant.

Har skrivit roliga anteckningar om saker. Något om bekväma trosor och att använda dem hemma en söndag bakis istället för kvällen man ska gå ut och roa sig. En påverkad kropp har inte vett nog att uppskatta hur det känns när man drar upp trosorna när man kissat. Något om att jag inte behöver behandla min psykiska ohälsa som nyhetsstoff. Att jag skulle vara ordförande i Ordens rätt.

Har varit väldigt hungrig idag men har inte lyckats äta något gott. Tagit Ipren men inte botat huvudvärken. Fått diagnos adhd utan hyperaktivitet. Under dagens början bara aah lättnad det är inte mitt fel att jag är som jag är. Sen såg jag videor om diagnosen. Igenkänning. När jag känner igen mig blir jag osäker; det måste betyda att något inte stämmer.

Veckans sista nyhet är att jag nu mera inte bara har en utan två Iron Maiden-låtar för mina diagnoser. Borderline: Dream of mirrors. AdHd: Educated fool.

Ps.

Såg en fruktansvärd inte särskrivning utan HOPSKRIVNING idag när jag åkte bil. Det var något om att spela golf. Kommer inte ihåg det. Mitt minne är jävligt egensinnigt just nu. Ganska obrytt om att bistå mig. Det finns massor av saker jag inte berättar för er som vanligt. För den information får man köpa boken eller läsa mellan raderna alternativt få små ledtrådar som i Fångarna på fortet. I de flesta fall tröttnar ni. Jag har koll. Google Analytics visar att ni i snitt spenderar strax över minuten här på Hatet. Jag hoppas för er skull att det är de gånger ni besöker platsen för att kolla om det hänt något nytt. Annars går ni miste. Det man inte vet har man inte ont av. Det är inte riktigt lika enkelt med minnet. Minnet är väldigt praktiskt och det man inte vet får man förr eller senare ont av. Är min erfarenhet.

Ds.

Pps. Om ni tror att det lidande jag delar med mig av här speglar ens en tredjedel av lidandet som inte skrivs ner så tror ni fel. Det finns mer. Jag kom på att jag inte klarar av att tänka i bråkform nu. Det här tar aldrig slut. Tuff tuff säger Zopiklonen, tuff tuff, choo choo. I sängen är det bara jag. Vissa nyheter tar jag med mig till sängen med mitt dubbla täcke och vissa lägger jag i nattduksbordets låda som du om du inte känner till sen innan ska vara försiktig att stoppa ner fingrarna i. Vassa föremål och piller. Rör mitt liv, ibland “starkt” och “med förvissning” om att jag tar “bra beslut, “rätta” beslut. Rör oftast hellre till det. Vill bli ett som redan blivit. En som kan lägga sig på en spikmatta fast med taggtråd istället och känna taggarna penetrera huden och tänka aj men inte mer.

Dds.

Låt stå! Ska nu försöka lära mig mer om totemdjur.