Categories
Hat

sätt på tekannan

Vad är jag. Borderlinebrud med blogg. Jag är vad? En tungtvistare.

Jag måste blunda när jag blundar igen.

Det är inte mer sökt än jag försöker att det inte ska vara.

Tycker det är okej att skrubba sig.

Vi är nyfikna. Varför släpper inte du loss och visar ditt hue? Du har säkert en god anledning. Nu har jag redan slutat lyssna.

Vad som är viktigare än allt är att jag får sätta ord på något även när det inte passar, är ofärdigt, orättvist eller alldeles alldeles underbart.

VÅGA VÄGRA VÅRDCENTRALEN

Undrar vad människor som tänker tänker på.

Jag orkar inte tänka på styckesindelning. Är alldeles för mycket att tänka på.

Vad tänker jag på? Ditt ansikte. Jo, det är säkert.

Ord jag inte vill höra mig själv använda någonsin igen:
Dopamin. Verfremdung.

Jag testar levande ljus och växter. Idag drack jag te två gånger. Det var gott.

Tror jag i allmänhet undviker saker som kräver min uppmärksamhet.

Försöker skapa små ekorrbon i min lägenhet.

Det behövs mest en förgrenare. Flera. I olika hörn. Jag har en sovsäck som kommit till pass två gånger.

Impuls att berätta något oattraktivt om mig själv.

Kväver den för att se vad som händer.

Något hände precis.

Jag är en spoiler.

Språket måste ligga steget före mig så jag kan jaga.

Önskar världen var mindre uttråkad och ville leka med mig.

Alltid ska man gå omkring och känna sig ensam.

Jag är din livscoach om du ber mig säkert.

Utsträckta armar av ingen anledning.

För du behöver komma i kontakt med rymden.

Kom febern och hatskrik. Kom kompensation för ärligheten.

Mina fingertoppar är inte bra tror jag i traditionell mening.

Det gör ont när jag rör dem.

Skönheten såklart. Men jag strör den om mig så jag unnar mig de fula delarna.

Ibland blir jag överväldigad av vissa fula saker jag ser på mig själv.

Försöker appropriera materiell fåfänga som lösningen för de flesta problem man grubblar över när man går och lägger sig.

Men det går aldrig. Därför ligger jag kvar i soffan och ska sova här.

Jag vill börja lyssna till sakerna som springer genom mitt huvud igen. Måste bara sakta ner och inte vara en sån jävla sprätt.

Tror det är bäst att jag flyttar in i sovrummet.

Jag vet ju inte vem som brukar sova här.
Syftar på spindlarna nu. Inte de ghouls jag skrämde mig själv med i en av få filmer jag har tillgängligt: “Carnival of Souls” (1962). A mental mindfuck på exakt samma sätt och med samma ton som Frank ‘n’ Furter säger i Rocky Horror Picture Show. Riktiga jävla hauntings.

Det ni. Det var läskigt

I sängen. Testade tune in, Radiohead.

Ett tungt, trubbigt föremål delar världarna i två.

Nu är allt som det brukar vara.

Motsatsparen står uppställda.

Jag söker efter en rad ur en psalm i huvudet och hittar en.

Men lamporna. Alla lampor som är i olika grader av frustrerande obrukbarhet.

Categories
Hat

ps vatten för helvete ds

Rafsar det i dig också när du ber om hjälp och får den?

Moloken: man ser gravitationen i snön och en blick som låtsas vandra men är fixerad exakt någonstans.

Jag fastnar inte i livet.

Jag diggar.

Om du får diagnosen turbo när du stora delar av ditt liv varit turbo förutom verkligen nyss då du varit i en depression som ville ta dig, samt får utskrivet turbomedicin.

Piller är inget bra

Vad gör de mig mer beroende av?

Jag går i små rutor som ligger bredvid varandra och det gör väldigt ont när jag sticker tån utanför de svarta linjerna för då lurar något.

Jag har pratat ovanligt mycket med den i år.

Jag har sett skit. Människor som är skit har jag tänkt på. Hur mycket skit jag håller på med.

Hur jag är i en ny miljö och kan hyckla och försöka.

Mitt äckel det senaste halvåret är grovt och jag är en groda nog som det är och jag vill kasta skit på er och jag vet inte om jag skulle göra det i primatsyfte eller något annat.

Meningslöst.

Försökt tänka på tempo; om tiden är framåtlutad.

Jag vet varför min bana är associationsrik. Eller jag vet inte allt givetvis. Det är ju det det handlar om men.

Jag är inställsam.

Pryglar mig själv offentligt som om världen tittade på när jag fängslade mig vid en skampåle.

Bredvid mig på bordet ligger saker som är det i min närmsta omgivning som är ett hem.

1 snusdosa, 1 karta insomningstabletter, läppbalsam, en bok jag antagligen inte kommer öppna ikväll heller, 1 mobil som spelar 1 album på repeat inkopplat med AUX och albumet är Reflection.

Glasögonen är dessvärre ett ok och något jag måste ha på mig tills jag underkastar mig ”natt”.

Det är synd att inte andra människor tycker samma saker som jag är vackrast.

Jag är rädd för mycket.

Vacklandet i alla småorden.

Ryckandet i alla hopsydda kroppsdelar.

Andning försöker jag ägna mig åt.

Det slutar ofta med att jag skriker.

Gråter som ett barn och förbannar

”who did not feel any purpose”

Jag har svårt att förhålla mig till annat än saker och även det är inte helt oskyddat från vargen.

Det är ett jävla helvete att klichéa sig fram och göra sitt bästa.

Utmaningen med ett hem.

Det kan stå skrivet över väggarna.

Nu har jag gått in i nån sval existens.

Det är dags att sluta skriva.

Eller så gör man inte det och börjar tänka på livmoderkakor istället.

Jag har svårt för det naturliga i livet.

Jag accepterar att hår växer. Kanske till och med att jag åldras.

Men allt svineri som ett slaktavfall som allt jag inte fattar tar jag helst inte i med tång.

Undrar om jag blir fri när jag känner att något är naturligt.

Det jag nämnde är också naturligt.

Och jag vet inte om åldras är synonymt med att prata om döden.

Man kan ju stanna någonstans på vägen.

Det är en tom känsla att stanna på vägen.

HATAR när jag leker gömma snusen med mig själv.

Är som ett styggt barn jag säger till på skarpen ibland

nu slutar du vara så himla ful i munnen.

Sen ligger hon där på sängkanten och dreglar igen.

Rostig smak i halsen.

Ett ansikte svullet och redo att spricka.

Ode to Joy

Jag önskar att jag hade en kuk.

Vet inte hur jag skulle hanterat den.

Det är onaturligt att något växer sig fram sådär som en penis kan göra och inte vara symbolen för sårbarheten.

Jag har svårt att separera på saker.

Det är därför jag är så rolig.

Jag har börjat lägga till med en presentation nu. Inte en på några meningar (jo, en sådan också, men det andra är värre).

Berättar saker.

Även när jag lyssnar ska jag berätta något.

Varför kan inte mina öron existera i ett vakuum och suga upp.

Spiller mjölk över ett matbord.

Det är bäst för dig att din disktrasa inte är sur.

För då kommer jag hata dig.

Categories
Hat

jag

Vem vill inte se något som bara heter Hamsun regisserad av någon som heter Jan Troell från år 1996? Antagligen inte så många. men namnen och årtalet samt mannen som har huvudrollen, Max von Sydow, lockade trots varningssignalerna in mig på en resa i mansbebisens våta dröm.

Så kort efter att ha sett om Vargtimmen så går det bara inte mer. Det räcker. Nej. Sammanfattning Hamsun innan jag stängde av: Hamsuns fru sympatiserade först med nazisterna och presenterar Hamsun för Quisling som många av er redan vet hur det gick för irl: nobelpris men sen öppen nazist i Norge. Ni hör ju varför jag skulle hållit mig borta.

Utanför mina fönster, nä. Ni hörde mig nu. Det finns en bra takt i en låt på Rammsteins senaste skiva. De är väldigt catchy, de flesta av dem. Ausländer. Tyska som jag förstår väldigt lite av, men åtminstone tillräckligt för den här låten, så är det så jävla mjukt djupt som om en hand från igår fortsätter klappa en idag.

Man kan bara göra sitt bästa och just nu famlar jag efter böcker som fastnar på mig. Igår öppnade jag en samling artiklar (Tal till nationen, m.fl.) skrivna av Strindberg mellan 1910-1912. Man gillar det man gillar. Vissa mansbebisar är mer övertygande än andra. Vissa väljer man bort men andra måste man fortsätta amma. Jag har drömt om Strindberg. Jag drömmer om honom. Xxx