Categories
content

#avkast

Categories
Stockholm

#därvaro

Categories
Hat

Det är tanken som räknas

Jag är så bra på att jobba med mig själv. Är så bra på att lägga märke till impulserna och inte agera på dem. Jag är så bra på att förstå att de kränkande handlingar någon begår inte är mitt fel. Jag fattar att de inte har rätt för jag vet att det de gör är fult. Ändå, ändå, ändå det här täcket av äckel. Jag är för smart för att hata mig själv med hjälp av era ord. Ändå så stampar jag i allt jag känner till och undrar om det varit såhär förevigt. Jag fryser i snön och sitter ensam framför baren. Jag jagar de jag älskar och de lämnar mig ensam i det stora huset.

Jag önskar att jag fick vila. Jag önskar att det var du och inte jag som gick omkring med förvridna fingrar och klöste dig över bröstet. Att jag red dig som en mara varje natt och kunde räkna det som förvärvsarbete och meddela Försäkringskassan. Att du skulle gå under av tystnad för att du struntade i mig när jag skrek. Och att allt är för sent. Att du själv ska stå framför ett berg av fasa och inte bara posera med det i bakgrunden i dina svarta kläder.

Hatet gör verkligen alla fel det kan om det har hopp om att bli älskat. Negativ uppmärksamhet: inget bra det. Om du vore jag hade du vetat att de år du lagt på att slipa din kommunikation så du inte kommer på kant med någon, kunna formulera dina behov inte som krav, utan önskningar, gråta tårar och inte skrika, och den viktigaste frasen av alla som du repeterat halva ditt liv: jag känner, när allt kommer till kritan kvittar.

Terapin som stöd är bra på att förstärka intrycket av att det inte spelar någon roll vad du [nu syftar jag på dig fitta] gör. Jag har kommit fram till att de kan samexistera, att det jag känner kan vara en reaktion på något du gör. Testa att börja använda dig av ett icke-konfrontativt språk i dina relationer, prata i jag-form, istället för du. Människor blir arga. Provokationen: att du stjäl deras mest uppenbara sätt att motivera sitt eget beteende. Så. Var trevlig eller otrevlig. Människor kommer svika dig ändå. Och lämna dig ensam.

2019 hade jag som mål att lära mig rita en påfågel och börja plocka skräp en gång i veckan. Blev ett litet glapp där när jag höll på att dö du minns då när du gjorde andra saker och inte skrev till mig och frågade hur jag mådde? Iaf. När jag överlevde och tänkte att jag nu nä banne mig skulle göra saker annorlunda för att det annars skulle vara helt meningslöst att försöka på nytt så tillkom det två saker som jag ville göra. Skapa mitt the factory, fast snällt, och se Rammstein live igen. Hösten döden tyckte det var dags att ta mig med sig, så gick jag från krypande ställning upp till stående med en hammare i näven och Rammstein ur högtalarna och spikade upp tavlor. Om och om igen. Tills jag tömde kartor och svepte in mig i svart plast.

2020 är snart över. Rammstein kan inte spela av samma anledning som ingen annan kan. När de var tvungna att skjuta upp konserten blev jag lättad. En ny chans att försöka återuppliva mig själv. Jag hade börjat dö igen och visste det.

En festival jag, många av mina vänner, och människor med bra smak uppskattar är Norbergfestivalen. När jag hörde att den också fick ställa in i år blev jag glad. Hoppades att människor skulle bli besvikna. Förra årets festival besökte alla mina gamla vänner och mitt ex, med sin nya partner. Jag var inte där. Höll ihop skiten och unnade dem tills det brast tredje festivaldagen efter att ha sett ett inlägg på Instagram från en människa jag brukade kalla min vän.

Händelsen jag tänker beskriva för er är dramatisk men det betyder ingenting annat än att det är så vi människor reagerar på situationer: med känslor. Jag hämtade en kniv och tryckte den mot min hals och skrek till det enda exet jag inte hatar som var med mig på telefon att det känns som att jag redan är död. Så har ni fått mig att känna. Som att jag är död.

Om jag ändå kunde vila i förvissningen att jag hemsöker er. Det kan jag inte. Jag tycker själv det är rätt skämmigt att jag håller på med sataniska ritualer. Hållit på i ungefär ett år. Alltid ensam. Jag säger inte att det funkar. Jag säger att jag önskar att det ska göra det. Fuck dig och dina platta tankar om satanism och egoism. Jag läser LaVey för att det finns instruktioner och förteckningar över demoner i helvetet. Han är en ytlig ikon och hans djävulshorn ligger lika djupt som dina ideologiska tankar om världen. Jag pissar på dina sigill. Jag pissar på dina gränser. Jag hoppas att hin håle håller mig i handen och förstår att jag menar det jag säger från djupet av mitt hjärta. Som ni sargat det. Jag hade ingen. Förutom Strindberg och Satan. Darkthrone var med på ett hörn också.

Inga likes på Hatet. Jag tänker trösta mig med möjligheten att min tortyr når dig. Du läser säkert inte. Jag hoppas att det laggar i din hjärna en dag och du kommer ihåg hatet, testar skriva in adressen i fältet, och inser att jag är här. Hoppas det händer när du har en extra dålig dag. Hoppas att det leder till att du börjar bli ofokuserad på jobbet. Hoppas du får en existentiell kris. Jag tror inte (säger vi)* att min makt är så stor att jag kan försätta dig i en existentiell kris. Poängen är att du är lättrubbad och svag. Jag hoppas att din existentiella kris leder till att din relation går i kras och att dina vänner slutar höra av sig. Hör av dig då, om du vill. Jag kommer inte låtsas som att du inte finns.

Jag tänker fortfarande på er.

Xxx**

*triggade en person så hen behövde lägga in sig på psyket. Ångrar ingenting.

**telepatiska omfamningar, se Ur den ockulta dagboken av August Strindberg.

Categories
Hat

En text om ångest

Jag kan inte värja mig emot om någon skulle få intrycket av att jag är en mobbare. Jag kanske är det. Det enda sättet jag har fått det här stället att funka, rättare sagt, förutsättningen för att det funkar, är att jag hatar mig själv och lider av psykisk ohälsa. Jag bjuder på en öppenhet som jag oftast bara känner igen i (andra) människor med dålig impulskontroll och dåligt självförtroende. Ofta i kombination med alkohol. Jag har ägnat denna offentliga bakisbekännelse snart sex år av mitt liv. Jag vet att det uppskattas inte bara för att jag är arg och skriver om människor jag ogillar. Hatet har andra kvaliteter också. Hatet hjälper mig att fortsätta vara modig. Jag skrev att jag inte hade något att förlora längre. Det var inte sant.

Ångesten som jag berättar om den ångesten och jag vi umgicks hela gårdagen. Spelade gråtande in ett meddelande på min psykologs telefonsvarare och berättade. Jag berättade att jag inte vet hur jag ska hantera den och att jag blir fysiskt illamående när jag tittar bort mot sängen. Han ringde upp. Det är svårt att beskriva tempot under ett sånt samtal när fokus är att hjälpa mig reglera min ångest så den kan bli uthärdlig. Dialogen är tät, i mitt fall ofta fåordig och i ofullständiga satser. Ångesten rör sig så fort genom kroppen och tankarna. Helt plötsligt är man illamående och det känns som att någon trycker ner ens ögonlock, pulsökning, yrsel, inget av det, något helt annat, somnar nästan, man får en fråga, va, och sen börjar konsekvenserna av frågan fucka med en också går det runt så.

För det dömer jag mig själv. Att min ångest är så stor och bred och djup. Jag hade precis lagt mig i sängen när han ringde upp. När han berättade att det är extrema nivåer av ångest vi reglererar fick jag mer ångest. I hypotetiska situationer där jag ombeds sympatisera med mig själv får jag ångest. Jag hatar mig själv. Han sade förlåt, att det var dumt att trigga den på nytt innan vi lade på men att han är rörd och stolt över hur mycket jag kämpar. Jag är glad att han ser mig. Jag duschade och åt, som vi kom överens om skulle vara mina mål för dagen. Sen kom ångesten tillbaka. Och självhatet. Jag trotsade skiten och gick ut och handlade, det kändes bättre. Sen kom jag hem. Och skiten kom tillbaka igen. Det känns som att vara i en snöstorm. Ögonen behöver kisa, det tjuter i öronen och det finns inget du känner igen runtomkring dig för du ser inget. Och du vet inte var du är på väg.

Ångesten är utmattande men ett symptom för ångest är också trötthet. Och det är den jag försöker att sätta mig emot. Att titta bort mot sängen när ångesten börjar nagla fast mig i ett kallt nu känns som att någon försöker tvinga i mig en bitter medicin. Lägger jag mig där brukar jag fastna. Jag vill inte fastna i en levande död-existens. Att resa sig ur den tar tid och det är svårt att se vad som skulle kunna vara så viktigt att det är värt besväret när jag kan fortsätta sova.

Jag vaknade innan nio idag. Försöker att ta vara på tiden jag har nu innan klockslagen. Innan saker börjar bli diffusa. Innan lunch brukar det hända. Och när de börjar bli diffusa måste jag gå hemifrån för jag ska träffa min psykolog. Och dessförinnan vill jag sitta på mitt favoritcafé. Planerar första halvan av min dag för att försöka få den att förstå att det inte finns tid för den att välta omkull mig. Bitvis känns det förminskande att inför sig själv behöva ta så stor hänsyn inför de här krafterna. Att ta sömntabletter för att självskadetankarna funnits där en hel dag och jag vet att det blir svårare att stå emot ju längre de får existera oavbrutna. När jag förstod vad som utlöste den här stormen igår sade jag att det här ju borde vara ett ickeproblem.

Det finns en adrenalinkick i att skriva elaka saker som dessutom levereras på ett sätt så jag blir nöjd. Välformulerat, om man så vill, och det vill jag mena att det ofta är. Hatet lever i en relation framförallt med mig, inte er. Förr trodde jag (inte alls längesen), att allt jag gjorde kom till i relation till er. Att det som skrevs, tänktes och visades upp och som jag tillskrev värde bara fick värde för att jag tänkte på er när jag skrev och att det lästes av er. Har förstått att det inte är så enkelt.

Det är jätteskönt att inte sitta och ruva över texter som om de håller på att ta slut. Hatet är ett skrivande. Jag har flera olika. Länge var Hatet den enda plats där jag kände att det jag skrev var en faktisk representation av det jag tänkte att jag skriver, men inte lyckades med i övrigt. Jag har råd att vara generös med ord och öppen med mina fel och brister. Det finns många av dem! Jag orkar inte vänta på att bli en färdig författare. Påståendet faller på sin egen absurditet när man skriver ut det så. Jag är en författare även om jag inte övertygat någon tillräckligt viktig person inom litteraturbranschen att publicera det jag skriver. Jag är en författare även när jag skriver sämre. Jag orkar inte vänta på att någon ger mig tillåtelse eller bekräftelse för att få lov att berätta saker för er.

Jag har visst det saker att förlora. Jag ljög inte när jag skrev det, insikterna sjönk in efterhand. Jag stod och kramade vatten ur mina kläder i ull som inte kan tvättas i maskin. Stirrade ut i fjärran och kom på saker. Saker som kan skada mig och göra att jag förlorar något. Om jag skulle börja skriva som om jag hade något att förlora hade jag förlorat andra grejer, för att uttrycka mig lite klatschigt. Integritet t.ex. Jag har inte råd att förlora det enda jag har äganderätt över, mitt skrivande. Jag har inte råd att förlora mitt agentskap. Min dödsångest fick mig att tappa rösten i vintras (inte bildligt menat.)

när livet fittar sig
och posers får mitt blod att koka
då berget känns för högt
och vinden tjuter du är ensam
utdrag ur min svenska tolkning av I want to know what love is med Foreigner.

Hade jag inte haft roligt hade jag inte orkat leva. När jag inte haft roligt och varit ensam och rösten slocknade så skrev jag fortfarande. Jag har mycket att förlora, precis som ni. Jag vet bara vad jag inte kan förlora. Mina värderingar. Ångesten klänger sig fast och är ett obehagligt kallt svart som viskar i öronen. Skrivandet anpassar sig hela tiden efter den. Man kan gå omkring och tänka på interpunktion i flera år för att slippa skriva om den, ångesten. Den försvinner inte för att jag skriver om den. Det är krävande att gå omkring med den här extra tyngden. Undrar hur det skulle kännas att vara fri från den. Undrar hur lätta mina ben skulle kännas när jag reser reser mig från sängen.