Categories
Hat

När världen är som den är

I otrygga tider som dessa kan jag inte hjälpa att jag känner en dragning till att göra mig hörd här. Starka ledare behövs oavsett vad vi tycker om dem, amirite?

Tja Hatet! Zup! Zup! Zup! Även jag saknar mig. Åh, nu blev jag lite nervös. Allt jag gått omkring och velat knuffa ut ur mig hela förmiddagen är borta för tillfället. Ha överseende är du snäll, när jag skriver och till slut bör nå det viktiga.

När jag blir osäker på om jag prioriterar rätt, fel (rationaliserade), när jag blir osäker ställer jag mig ibland frågan: är det här det bästa du kan göra med din tid? Vad är det viktigaste när du snart ska dö och är gammal? Visst visst, klart det är det viktigaste att ligga länge i sängen bredvid min fästman.

Det känns som att jag gått och väntat på det, kriget. Vad vet jag om inre politiska mekanismer på toppnivå, de måste ju ständigt accelerera så som en kapitalism, förnya sig, och då vet man inte längre. Om det inte är meningen. Men man kan jämföra. Och tänka på det. Min pappa har köpt en vevradio till mig. Den är i Skåne. Jag i Stockholm. I hallen nu står det en ryggsäck jag tänkte stoppa ner i källaren för den är oduglig med 3 tomma pantflaskor. Jag har fortfarande inte sett skylten med orden skyddsrum som jag är säker på sitter på ett av de andra husen, runt knuten.

Jag försöker tänka på hur allt lät när krigen kommit. Behöver vi vara tysta och lyssna? Hur har de gjort förr? Var det bra att göra det?

När en man som Putin faller så kommer det göra ont. Under min livstid kommer jag inte få se Ryssland bli en riktig demokrati.

När jag är rädd och ledsen köper jag saker jag inte behöver. Påföljden är bland annat skam. Har en Bror Duktig på Instagram och jag skulle vilja dra honom genom en kortläsare för att sedan ta mig in i hans plånbok, vet inte om det är en inre, så vi kan titta på pedagogiska staplar som symboliserar kategorier med olika utgifter. Hur solidariskt har han använt sig av sin lön denna månad? Och den förra?

Det är så jobbigt att tänka på allt ont som kommer av att jag shoppar. Att må bra och att shoppa verkar oförenligt. Jag känner ett stort obehag inför att beskriva henne – är det jag?

Försöker att vara den jag ska vara så mycket jag bara kan. Jag har inte kommit fram till att det finns något bättre sätt för mig att leva än så som jag ska leva.

Jag har skänkt pengar. Inte i närheten av så mycket som jag lagt på exempelvis hudprodukter.

Klart allt kommer gå sönder. Klart jag önskar jag var perfekt och inte köpte saker i onödan. Vem in their right mind gör det inte?

Det är inte bara fåfänga. Det är en köplust som driver mig. Finns inget som står mellan mig och det ordet som kan rädda mig.

Jag står absolut inte för det jag gör, hör ni det?

Kom precis tillbaka efter en promenad. Hög potential att den var oskyldig, det låter så, att man varit ute och promenerat. Jag gick först till sopstationen och kollade om de tömt containrarna. Efter det gick jag och hämtade ut ett paket. På vägen dit tänkte jag på att skriva och jag kände att mina ögon inte agerade med omgivningen som de brukar. De ser annorlunda ut när jag funderar på vad jag ska skriva. I kiosken vid tunnelbanan hämtade jag paketet. Längst ner i ett fack efter att jag slagit in en pinkod. Fick flytta på en ställning med vykort till salu. Fick sitta på huk. Allt ordnade sig. Jag gick ut igen, över gatan och förbi Ica. En man sneddade vägen och gick sen upp framför mig på trottoaren. Han gick innan jag hann se dem bort till de romska kvinnorna som satt utanför affären, han gav bort pengar. De tackade. Jag befann mig precis bakom honom och jag var tillräckligt nära för att känna mig nära nog att jag deltog i händelsen och jag log. Inte mot någon särskild utan mer som en mänsklig odefinierbar reaktion. Jag hade nyss gått och tänkt på att det vare sig är särskilt punk eller metal att gå hem med en låda hudprodukter under armen.

Jag skäms när jag tänker på när jag åkte Uber i helgen. Jag vet ju att ingen hellre kör taxi på fritiden än är ledig.

Det finns så mycket jag vill göra bättre. Fan, jag försöker. Det duger inte som ursäkt dock för någon som har resurser. Enbart den som är fattig går utan skuld.

Jag lät bli Instagram ett tag för att jag går omkring och jämför mig med andra hela tiden. Jag försöker laga ett skepp som sprungit läck med nidbilder av svaga (kvinnor.)

Även om du inte kan göra något kan du känna något. Du gör det redan. Att Sverige är illa rustat för ett krig vet alla. Jag är fortfarande inte en del av samhället på så sätt att jag inte har “full sysselsättning”. Fyfan. Det finns inte mycket gott att luta sig mot. Jag vet att jag inte är på en arbetsplats med trevliga kollegor. Jag vet att jag inte är en del av filantroperna på Instagram som bara delar, delar delar med sig. Vi duger aldrig. Jag vill vara äkta. De största sveken verkar ske inomhus. Budbee och Klarna. Jag hatar att gå utanför dörren och känna mig som en nolla och ett freak. Jag hör hur löjligt det låter att tänka på sig själv så. Vänligt men bestämt fuck off till såna tankar. Också lite hård musik i lurarna.

Anti-tips: Besök inte 20-tals evenemang. De verkar inte ha respekt för någonting.

Peace