HOR

Hatet

Home / Uncategorized / 23

23

Plågan i att läsa något man inte vill släppa men som också väcker driften att skriva och rita.

Jag äter tomteluvor som ska vara smaksatta med ost, tomat, gräddfil OCH lök.

De är spröda och flottiga men när jag läser Edward St Aubyns upprivande* skildring av en våldtäkt på en femåring stannar jag upp, smakar

är de inte lite fiskaktiga?

Var inne i en fiskaffär och köpte varmrökt lax häromdagen, provsmakade en Gruyeré och konstaterade att den inte var tillräckligt lagrad.

Min vän som bjöd på lunch sjöng Lill-Babs för mig, hon sade att vi är svaga för flärd.

Mina nya kläder ligger nedknycklade i två olika väskor och den ena nya svarta är redan fylld med noppor.

Jag öppnar den andra luckan i min chokladkalender, viskar, till någon? Tyst. Klockan är efter tolv.

Den här var mintchoklad vilket överensstämmer bra med den oöppnade mintchokladen som ligger i köket.

Mörk choklad, mörkare än vanligt.

Det tilltagande mörkret i kakan får symbolisera den viktuppgång jag noterade idag på vågen.

Jag byter tempus i samma takt som människor byter underkläder men bytena har ett tydligt syfte, för mig, de pekar ut tiden.

Tiden som egentligen är irrelevant för er.

Förbannelsen i katten runt het-gröt-bloggprosa.

Vi älskar litteraturen för att vi kan fylla den med oss själva.

Det är obekvämt och äckelfascinerande när någon gör anspråk på den platsen själv.

Berättandet som sådant viktigare än berättaren.

Vi i gränslandet den lägsta sorten.

Jag säger att jag inte förstår människor som förstår dadaister.

En välskriven roman skrämmer mig mer.

Det borgerliga litteraturidealet så inbäddat i mig – därför så tillfredsställande när en bok införlivar det.

Och tillfredsställelsen är farlig.

Glupskheten är farlig.

Friktionen är viktig.

Nopporna stör mig men de är en viktig påminnelse.

Säger till en av de personer som tar del i min mentala hälsa att jag har en brinnande iver inför att veta vad som är fel på mig.

Han svarar att det nog inte är läge nu, att ta reda på vad som är fel på mig.

Ska livet vara det här då, släcka bränder?

Jag har inga sociala medier som kan distrahera mig från det här ytterst påtagliga levandet.

Byter växlar som en idiot på cykel, det går trögt, jag trampar för fort men det rullar hela tiden.

Jag säger till min vän att jag förstår värdet i att vara en rolling stone.

För övrigt cyklar jag så sällan jag bara kan, jag hatar alla typer av fortskaffningsmedel som går fortare än fötternas mot marken.

Frånvaron av sociala medier väcker fantasin. Fienderna har inte längre tydliga ansikten utan är skuggfigurer i ögonvrån.

Jag vet inte vad som är värst, att vänta på att någon ska sätta dit mig eller komma på att jag är bortglömd.

Det senare och strävan efter att acceptera den möjligheten bär på mer värdighet.

Jag undrar om det finns fler som jag, känner sällan till aldrig släktskap.

Hur kan något så fullt av brister utstråla fullkomlighet?

Byter ut tomteluvorna mot mitt eget kött.

Det finns inget så välsmakande som min egen hud när huvudet snurrar och orden vill ut och jag vill att någon ska se mig,

ormen biter i sin egen svans,

hur kan någon med så mycket skam bete sig så skamlöst?

Det provokativa äcklet kanske inte har någon annan funktion än att vinna över mig själv.

Jag vaknar på morgonen och den första impulsen är självbestraffning.

Vet inte varför ni inte hatar er själva på samma sätt och varför det inte tar sig särskilt dramatiska uttryck.

Jag har alla anledningar till att hata mig själv.

Min lättjefyllda relation till allt som går att konsumera.

ATT LÄGGA BAND.

Men är det inte också sant att det är lättare att be om ursäkt än fråga om lov?

Jag vet inte hur jag ska räcka till till allt som behöver hända samtidigt.

Datorn i knäet, boken till vänster (jämte snusdosan), ritblocket och tuschpennorna rakt framför.

Jag är nästan aldrig stilla eller tyst, inte ens när jag sover.

Om du tycker det här är utmattande att läsa kan du väl försöka tänka ett varv till på hur utmattande det är att vara personen som skriver det.

Försöker övertyga min psykolog att det inte är rimligt att alla bär på möjligheten att må bra.

Det går inte att resonera med en deprimerad så han försöker inte.

Det sista du ska göra är att försöka övertyga den.

Säg inte att det blir bättre sen, lyssna bara.

Sen finns det sådana exempel som jag som pressar människor till deras gräns för påfrestningar.

Irritationen strålar ut från mig som en innebrännare mitt i pannan.

Jag måste sluka allt och säga allt och alla måste älska och hata mig och jag måste leva storslaget och förintas och ni ska förintas med mig.

* Det här är inte mitt språk, förstår ni det? Vadå upprivande? Det var visserligen upprivande men det är så löjligt och överdramatiskt. Jag säger inte att St Aubyn är den vi bör beskylla, jag säger att det är troligt. Jag är som en manet i litteraturen, nästan osynlig men en slemmig del.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

wahlbergfrida89@gmail.com

>> <<