Categories
Hat

åter i tjänst

Jag har sugit på karamellerna varje dag sedan vi hördes sist. Jag suger sällan får medges. Jag tuggar. Det knastrar. De tar slut fort, karamellerna. Varje dag har jag formulerat en inledning till Hatet och varje morgon har jag vaknat upp utan dem igen. Det är meningen förstår ni att det som händer här inte ska sparas på något annat sätt än i texten. Jag kan inte gå omkring och bära på det. Så jag tackar för orden min hjärna skänkt mig och lägger mig och sover i ibland 16 timmar. Sen är dagen ny sägs det.

En måste ju börja någonstans. Ett återupptagande. Och då kan det lika gärna handla om karameller. Självutlämnandet, mörkret och humorn är för er nya läsare något som jag fått associerat i ord till mig till mina öron när människor tänker på Hatet. Det är en balansgång för en sån här som vill vara till lags men hatar klichéer. Något som är centralt är tillåtandet av misstag och sårbarhet. Stavfel och grammatiska fel är att räkna med. Tonårs-angst om man så vill. Men det är bara jag själv och du om du vill som vet vad det finns värde i och jag vet att månaderna utan Hatet, ja nu kommer det en kliché, har varit som att leva utan en väsentlig del. Om ensamheten formulerad är ångest eller en kroppsdel så har jag känt den eller inte känt den.

Achtung achtung. Här är fyra år av spår av varierande kvalitet. Att värja sig. Hatar egentligen det där, att börja meningar med “att”. Jag hatar cyklister också. När det kommer till det hatet är jag åtminstone konsekvent. Jag hatar män men ni vet, can’t live with them osv.

Ikväll gjorde jag valkompassen. SD låg närmre mina värderingar än Moderaterna och Liberalerna. Det var spännande. Undrar vad som hände under de där 30 frågorna. Jag har resignerat för datainsamlingen och världspolitiken och miljön. Men jag fortsätter källsortera.

Ska jag berätta om hur deprimerad jag är? Äsch. Det kommer ändå. I torsdags påbörjade jag min psykologiska utredning med att med hjälp av nio stycken träklossar med mönster försöka återskapa mönster som min psykolog visade upp mig från sitt tjocka häfte. Jag har alltid vetat att jag har låg IQ, klart jag blev frustrerad. Jag fick räkna matte med Berit, Ronny m.fl. återuppståndna från skolmatten i mellanstadiet. Jag skulle också försöka berätta vad ett ankare och ett staket har gemensamt.

Sans depression är jag kanske någon annan. Skönhetssömnen är trots allt skönhetssömnen och det är väl i jämförelsen med andra handlingar som en värdefull diskussion om självskadelsebeteende äger rum? Jag vet inte. Vet ni. Allt handlar om verktyg. En ska lära sig verktyg. Hantera verktyg. Förstå hur verktygen kan hjälpa en. Det är fastställt bortom all rimlig tvivel att det är bra för mig med rutiner. Det finns en håv i mig som fiskar efter saker i djupet. Brb ska se om jag skrivit ner något tänkvärt i mobilen.

Det var mest välformulerad tacksamhet till min familj, vänner och välfärdssystemet. Hat där inklämt bland “att göra-listor” m.m. men fokuset har varit mycket på cyklister. Städer. Skyltfönster. Också sömnen som jag givit hundra år av mitt liv i år. Nu är jag tillbaka här, vi får se hur det går (rim), ((*fniss*)).

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *