gula kvadrater
på ett pelarbord
gul bakgrund
på min telefon för anteckningarna
“hjärnan sprängs”
Sitter i en bil någonstans i Skåne
Aphex Twin jag inte valt
stereofont med asfalten.
Bilen är lätt och ljudet är platt.
himlen blixtrar
Har du råd med charter är du en person och har en nacke vi kan lägga mot ett block och ett hugg ett två hugg ett, en slarvig bödel kanske, men ni känner ju mig.
Har du råd med charter? Och att klaga på vädret? Känner du till att en svältkatastrof i Afrika är i antågande är pågående? Att vetet håller på att ruttna i Ukraina och att det som såtts inte kan skördas och att det kommer ruttna och en stor del av det inhemska vetet där exporteras, en stor del till länderna på den afrikanska kontinenten, och att det inte kommer hinna fram?
Har du råd att klaga på vädret? Det vänder sig i magen när jag tänker på att sitta i samma rum med de som känner att de har råd att klaga på vädret och åka flygplan långt bort, ännu längre bort, långt förbi Afrikas horn.
Hur jag ska stå ut med det hyckleri jag knappt står ut med i nyhetsrapporteringen (snart kommer nog ett högtryck ska ni se) med människor jag håller av (BARNEN I AFRIKA? VARFÖR TÄNKER NI INTE PÅ BARNEN?)
Barnen i plaskpoolen med fina sommarminnen.
Har man jobbat (ihop sina pengar) har man rätt till semester. Hur i helvete kommer det sig att vi som har allt, vågar klaga? Inte långt kvar nu tills livet blir jobbigare även för oss på fler sätt än det högre priset på kaffet som man häller ner i strupen på morgonen, femtiden.
T.o.m. de i min närhet som stöter bort litteratur och allmänbildning vet att det är en floskel att tala om vädret. De har inte vett eller mod att börja prata om det på ett annat sätt. När barnen växer upp och börjar ställa frågor kommer de vilja ställa människor till svars. Man kan alltid säga att man inte visste bättre. Och det kommer de göra. För de står inte till svars för något nu heller.
Hellraiser 2
i gångar som
det är likt
bilden medvetandet skapat sig av
helvetet
om en välbekant dörr frammanas
kliver du in
trots att konsekvenserna
blir smärta
Pinhead
det är orden själva
som tappar mening
en karnival av kött
cirkulerar
spikarna som är fastspikade
håller inte uppe
något ofrivilligt
när man pånyttfötts
som cenobit
fumlande med fotografier
som ordnats i en ordning
du är bekant med
blod väller
fram över fotografierna
det uppenbara behöver inte sägas
extatisk prygel
din rymd börjar rämna
du är i ett annat rum nu
kvinnor som skjutsas ut och in
på bårar
de är täckta av ett skirt tyg
du lyfter
de var inget annat än
skirheten själva
för de är borta
och han säger att de är där enbart
för att plåga honom
så det är därför han sänt efter dig
fick du inte hans meddelande?
Mellan dig och honom
en skir mantel
i hans rum
du överlämnar
läppar som glipar lätt
och tänder eld på hans ord
hans hud skalas av igen
han är det stora köttsåret
bakgrunden flammor
i rött
ornamenten i skirt tyg
lustens hägring
come to daddy
men orden
stelnar i en pose
den sexuella besvärjelsen
förnimmelsen av
återuppståndelse
du duckar möjligheten
att låta föreviga dig
det är egentligen inte här
berättelsen borde ta slut
det är när
du märker
att ondskans cirkel inte är
rund
utan kvadratisk
Jag hatar män och jag hatar arbetarklassen. Jag hatar män från arbetarklassen i blå arbetsbyxor som tar upp plats på macken vid kaffeautomaten.
Jag hatar män från arbetarklassen och jag hatar arbetarklassen för att den tror att den är medelklassen. Vita möbler kostar inte så mycket och art prints är så strama nu att de nästan smälter in i väggen. Arbetarklassen hatar när det ser rörigt ut.
Jag hatar arbetarklassen för att de tror de är medelklass och väljer att mysa på helgerna. De har döda blommor i höga glasvaser som de inte torkat själva.
Jag hatar arbetarklassen för att de putsar upp de tomma ytorna på borden och i bokhyllorna och sen lutar sig tillbaka i soffan, i mörkret, med blicken vänd mot en stor TV.
Jag hatar människor ur arbetarklassen för att de inte märker att de låtit barnens nöjen, fredagsmys och mello, inte bara diktera helgens aktiviteter men också språkets. Hjärndött.
Jag hatar när jag ser en välbäddad säng i ett rum med klickgolv som ska likna parkett där det enda föremålet i färg är en prydnadskudde i mörklila sammet.
Jag hatar Ullared för att alla människor är där av fel anledningar. Köp filten för guds skull, inte stilen.
Jag hatar att alla arbetare nöjer sig, de tycker att de har det bra. Jag hatar att det snart inte finns en samlad socialistisk kunskapsbank och att människor inte skulle bry sig oavsett. Möblerna i tv:rutan liknar de möbler som står i deras hem och har de inte råd med bilen som kör ut ur bilden kan de leasa den.
Jag hatar arbetarklassen och deras besatthet av lukten ny. Det som aldrig levde för vem fan vill ha furu längre.
(rött, rea-lappen)
Klass är viktigt. Har du någonsin undrat om det du köpte som var billigt får dig att se billig ut? Det är alltid för varmt i dessa nybyggda hus. Nästa steg på drömmen som är livet: en öppen planlösning och en resa till valfritt land kring Medelhavet. Hotellet är ju viktigast. Och att berätta att man inte behöver solskyddscremé.
Jag hatar att gå på samma gata som arbetarklassen. De strosar och tittar in genom de stora butiksfönstren. Aldrig att en av dem lyfter blicken och ser att det är rätt trevliga hus på den här gågatan. Tänker inte på takpannor eller tegel. Och sakta går de.
Jag hatar arbetarklassen. Individualister som alla andra. Tänker inte tycka synd om er mer. Ni har haft lång tid på er att komma över era genanta konsumtionsvanor och mobilisera er. Det ni gör istället är att ni slutar vara sossar och blir moderater. Tror att deras skattepolitik gynnar er (småföretagare). Klassisk kapitalism ju?, att tänka på den lilla människan framförallt. I alla fall. Moderaterna har tråkat ut er vid det här laget och ni börjar rösta SD. Och om de är lite fel ute ibland så löser det sig ändå för de tycker ju också det är viktigt att det finns småföretagare. Och trygghet!
När ni sover har Kina klivit över de sju haven med charterplan som solglasögon och nu har ni hittat en lyckosam orange idiot. Vilket värdigt slut vi är på väg mot. Ostbågar och en vinbox, ett gymkort och nya träningstights. Hålla vikten, gå i pension några år tidigare. Det är längesen de lade av med cigaretter.
Godnatt hälsar de från lakan i ett svartvitt mönster, ingen har riktigt orkat se efter om det föreställer något. Och det är ändå mörkt nu. Jag hatar arbetarklassen. Nu sover de. Det är Natt. Nu ringer klockan, den nya dagen är här.
Innan de förstått att det är för sent har de hunnit klaga på vädret, ser ut som det blir skitväder.
Fötterna får inte fäste när de sträcker sig mot mattan nedanför sängen. Tror inte ens de hinner frysa innan de försvinner in i atomvintervilan. En trösterik tanke för dem kan ju vara att ingenting kommer se annorlunda ut från förr. Ett vitt hus/grått/soffa/svart/borta/grått/Något vitt, något svart. Industrisemestern är över.
Kände en lättnad när jag bestämde mig för att lägga texten jag försökt förklä som bok på is. Tänkte på Hatet, nu kanske jag skulle börja skriva igen. Är i en relation sen 6 månader tillbaka. Skrivandet har gått inåt i min kropp och blivit mitt privata, för privat för att ens skrivas ner (så kan jag tolka det.) Jag har gått och väntat på när det känns möjligt och nödvändigt igen. Att skriva bra är ett självändamål, är det inte det? Är det inte det enda som faktiskt är viktigt när man skriver?
Jag satt på toaletten här i Fabriken nyss* och tvättade mina penslar. Stelnad akrylfärg i den grova borsten som jag nöp av med fingrarna. Målandet går bra (bra?) Jag utvecklas. Vågat närma mig konkreta motiv. Ibland när jag ska sova ligger jag med en muspekare bakom ögonen och rör mig över mina tavlor och tänker t.ex. skuggor varma. Tänker är kanske inte rätt ord här förresten. Orden upprepas gång på gång, men de utvecklas inte och ord enbart är inte idéer. Sen somnar jag och drömmer mardrömmar om många av er. Peter undrar vem det är jag skriver till här. Till er ju, som alltid, mina fans och fiender.
Snygg rubrik på inlägget, meningen ovan. Den tar vi. En allitteration blev det. Runkpapper heter boken jag skrev 2017. Texten som blandar aforismer, med en dagboksliknande skildring av en mestadels ensam tillvaro i Malmö, med många krogbesök och personliga trauman, håller inte. Stoffet, som vi kan kalla det, är tilldragande och jag höll mig kvar vid det fram tills bara för en stund sen.
R.I.P.
Runkpapper
det blev inte mer
Aforismen är en litterär form jag respekterar och älskar. Horace Engdahls aforismer är ett bra exempel på vad det innebär att nöja sig. Horace Engdahl är så vitt jag vet bra på en sak: förord. Om några år har jag kanske kommit fram till att han suger på det med. Han är trots sitt självutnämnda snobberi väldigt lättillgänglig. Ett lättillgängligt förord är en bra början på en bok. Ordet läsupplevelse dammade förbi och jag snarkar högt (jag menar bildligt.) Det här inlägget blir en rörig text för er att läsa. Ingen tvingar er. Det är kul att skriva. Jag kanske är jättefeg som inte vågar släppa taget om sidorna jag skriver men jag tänker fan inte publicera något och tänka att det är mediokert. Jag litar till min förmåga att avgöra det och misstror välvilja. Därför det är så svårt att stå ut med snälla människor.
Var på besök i Stockholms skärgård förra helgen för första gången. Jag kallbadade, tittade på båtar och drack vitt vin, rött vin, dessertvin, champagne, öl och Smirnoff Ice. Skulle skicka flaskpost, skulle titta på havet och öva på att teckna vågor. Horisontlinjen. Ljuset och mörkret Gud vad allt är rörigt och sen kommer båtarna och svallvågorna. Inget av det blev av. Har en gravyrpenna som jag tänkte använda till flaskorna tänkta för post, testade den på huden istället. Inget blod, väldigt ytligt vibrerar spetsen genom det yttersta hudlagret och ärrbildningen skyndar sig, det hann knappt bli sår.
Aldrig tidigare varit tillsammans med någon som också skriver. Det är fint, bitvis väldigt trubbigt. När våra ord sammanblandas. Jag tycker det är svårt att andas i ett normalt tempo i förhållanden. Som när man går på gatan och ser en främling komma gåendes mot en och man börjar hacka i sin gång. Förlorar sin balans. Det är inte längre självklart hur man ska röra sig och det enda som betyder något då är att hitta fotfästet och sin egen takt igen. Ofrånkomligen blir perspektivet lite snävare då. Däremot: jag vet vilket klockslag solen gick ner första gången vi träffades hemma hos mig och snart, om 1 timme, har solen stannat uppe längre än den tidigare gjort. Det händer inte idag. Men snart är vi ikapp ljuset i september och efter det är allt också nytt.
Det finns en bok alla pratar om nu, Litteraturens slut. Jag tänkte besöka bokrean. Jag vill ha den. Sven Anders Johansson heter han som skrivit den. Efter 10 minuter av förvirrade sökningar på Google inser jag nu att jag sen ett tag tillbaka blandat ihop honom med Anders Olsson. Båda är litteraturvetare och sett till titlar och tematik verkar de ha en del gemensamt. Håller på med Läsningar av Intet, författad av den sistnämnda. Läser också Kierkegaards Upprepningen. Den är förvirrande och väldigt sexistisk. Sexism är sen gammalt för ett fan av Strindberg men Strindberg är ju en så jävla bra författare. Kierkegaards bok är en skildring av en kärlekshistoria men också ett försök i experimentell psykologi. Följande fras prövas: endast i upprepningen kan man vara lycklig. Jag köpte den förra året, en av flera böcker köpta i syftet att utforska olycklig kärlek, brev och psykologi. Kan inte uttala mig om hur det går med experimentet i boken, annat än att det verkar svårt. En balanserad individ det som krävs och inget mindre för att klara den typen av vidgat tunnelseende. Är ingen litteraturkritiker eller filosof. Tänk på det här stycket som avstjälpning. Ett berättande vars syfte inte kan göra sig större än budskapet, och vice versa.
Nu ska jag röka en cigg och läsa gamla inlägg. Det här publiceras inte riktigt än. Men idag. För jag behöver släppa taget om grejer. Sen måste jag läsa igenom det jag skrivit och se om det är begripligt. Så mycket vet jag att jag vill vara, begriplig. Bildningsluckor hos mig eller er kan inte hjälpas. Det här är en blogg: ta den för vad den är. Det är frustrerande att gå tillbaka och läsa inläggen som är ett par månader gamla. Vad fan gör alla kommatecken där? Meningarna är redan korta och innehållsligt skiljer sig den ena knappt från den andra. Det är pirrigt att skriva på Hatet. Jag kan gå tillbaka och läsa och veta att bristerna funnits där hela tiden och troligtvis tydliga från början för dig. Det blev ingen cigg. Ingenting att tända med. Ingenting mer att säga heller. Ska ta en snus och hålla käften.
*nyss, en tidsangivelse som inte längre är korrekt mvh Frida två timmar in i framtiden
Idag har jag räfsat löv utanför Rymdfabriken. Den ligger i Stockholm. Min pojkvän Peter är inte här just nu. Han är det enda som är nytt på Hatet.
Allt gott!
Frida
Jag heter Frida och jag vill lyfta på de svarta slöjor som fördunklat mitt estetiska uttryck. Här vill jag vyssja, vagga och släppa lös det fula, ovårdade och i högsta grad ovälkomna. Jag vill banna självcensuren och jag vill skriva mitt onda manifest. Jag vill skalla mig fram i det öppna, istället mot en vägg. Jag vill klä av skrivande-positioner och jag vill kantklippa identiteter. Människan är mångfacetterad och det vill jag ingalunda förminska, men människan är småaktig och skrivandets villkor förgörs av det.
Poesins institutionella svaghet har aldrig varit tydligare. Det är min utgångspunkt. Det är min poetik. Det är min fasta övertygelse och det är därför den här bloggen måste bli. Människor suger på att vara poeter. Så, nu är det är sagt.
Välkomna.
Vad är jag. Borderlinebrud med blogg. Jag är vad? En tungtvistare.
Jag måste blunda när jag blundar igen.
Det är inte mer sökt än jag försöker att det inte ska vara.
Tycker det är okej att skrubba sig.
Vi är nyfikna. Varför släpper inte du loss och visar ditt hue? Du har säkert en god anledning. Nu har jag redan slutat lyssna.
Vad som är viktigare än allt är att jag får sätta ord på något även när det inte passar, är ofärdigt, orättvist eller alldeles alldeles underbart.
VÅGA VÄGRA VÅRDCENTRALEN
Undrar vad människor som tänker tänker på.
Jag orkar inte tänka på styckesindelning. Är alldeles för mycket att tänka på.
Vad tänker jag på? Ditt ansikte. Jo, det är säkert.
Ord jag inte vill höra mig själv använda någonsin igen:
Dopamin. Verfremdung.
Jag testar levande ljus och växter. Idag drack jag te två gånger. Det var gott.
Tror jag i allmänhet undviker saker som kräver min uppmärksamhet.
Försöker skapa små ekorrbon i min lägenhet.
Det behövs mest en förgrenare. Flera. I olika hörn. Jag har en sovsäck som kommit till pass två gånger.
Impuls att berätta något oattraktivt om mig själv.
Kväver den för att se vad som händer.
Något hände precis.
Jag är en spoiler.
Språket måste ligga steget före mig så jag kan jaga.
Önskar världen var mindre uttråkad och ville leka med mig.
Alltid ska man gå omkring och känna sig ensam.
Jag är din livscoach om du ber mig säkert.
Utsträckta armar av ingen anledning.
För du behöver komma i kontakt med rymden.
Kom febern och hatskrik. Kom kompensation för ärligheten.
Mina fingertoppar är inte bra tror jag i traditionell mening.
Det gör ont när jag rör dem.
Skönheten såklart. Men jag strör den om mig så jag unnar mig de fula delarna.
Ibland blir jag överväldigad av vissa fula saker jag ser på mig själv.
Försöker appropriera materiell fåfänga som lösningen för de flesta problem man grubblar över när man går och lägger sig.
Men det går aldrig. Därför ligger jag kvar i soffan och ska sova här.
Jag vill börja lyssna till sakerna som springer genom mitt huvud igen. Måste bara sakta ner och inte vara en sån jävla sprätt.
Tror det är bäst att jag flyttar in i sovrummet.
Jag vet ju inte vem som brukar sova här.
Syftar på spindlarna nu. Inte de ghouls jag skrämde mig själv med i en av få filmer jag har tillgängligt: “Carnival of Souls” (1962). A mental mindfuck på exakt samma sätt och med samma ton som Frank ‘n’ Furter säger i Rocky Horror Picture Show. Riktiga jävla hauntings.
Det ni. Det var läskigt
I sängen. Testade tune in, Radiohead.
Ett tungt, trubbigt föremål delar världarna i två.
Nu är allt som det brukar vara.
Motsatsparen står uppställda.
Jag söker efter en rad ur en psalm i huvudet och hittar en.
Men lamporna. Alla lampor som är i olika grader av frustrerande obrukbarhet.
Ordet neurotisk är i bruk nära mig. Jag vet, men jag vet inte, så det är dags att googla. Dags att skriva här med kanske. Jag vet vad som hänt men jag vet inte. Nu när jag skriver får jag ont i magen. Hur man botar det vet jag inte men jag kommer troligtvis testa mig fram och inte bestämma mig för att någon metod är tillfredsställande nog och således fortsätta lida samt uppleva korta stunder av lugn. Lugnet är duken och jag är bordet jag är repig m.m.
Så jag läser om zoofili. Tidelag. “Kvick i jord”, som vårt stolta land kallade att bli levande begravd.
Kvickt ner i jorden för stöld ålades fler kvinnor än män, (anno 1400-tal). Män kunde de hänga men eftersom kvinnor bar kjol fanns det risk att kvinnorna skulle dra upp kjolen och visa könet. Förstår. Jag hade gjort det. Jag hoppas att jag hade.
I det första bekräftade fallet hade pigan Margit stulit (något). Den sista som hamnade snabbt i jord var Gunilla som stulit en kittel och bränt ner en bondes hus. Gunilla berättade att hon skulle bränna ner hela Väsby om de släppte lös henne. Tror Gunilla visat könet om hon fått en chans. Vi kommenterar inte kitteln. Jaja, häxor, symboler, mystik, tragiskt sekulariserat samhälle, kvinnor mytologiska väsen OCH feminister, häxan har alltid varit en feministisk symbol, jag har i liberal anda rätt att kalla allt jag gör feministiskt eftersom handlingen gjord av en kvinna är feministisk.
Äh. Jag är ingen Gunilla inte.
Knulla mig Gud, bitte. Ge mig lite guldglittrande gudomlig säd så jag kan få en naturlig glow eller den där lystern som gravida kvinnor får. Jag har aldrig varit gravid och lyster kan man tydligen få av att le också.
Det finaste livet kan skänka en deprimerad är olyckliga omständigheter den melankoliska inte själv kan rå över. Jag vet inte vad jag ska säga. Du är i en tuff situation.
Vad har jag strävat efter? Är jag inte där jag vill vara? Irriterande och underdånig, tatuerad och självskadad, flyktig som en tyllkjol och saknad som en kärna i en frukt.
Skrev precis skitbra tycker jag och kände mig trygg och satte igång något album på Youtube som var piss och sen ett till som var piss.
Jag skriver det här mellan den tjugonde och tjugofemte januari hoppsan juli. Vem vet när jag släpper ut texten.
Kanske nu.
Jag tänker lägga upp en bild och text på Instagram. Motivet föreställer en “gammal grek som sodomerar en get”. (“Antik”, men jag sparade en “lista över svenska idiomatiska uttryck”. När man inte har nåt å säga själv kan andra göra det.
Jag mår skit förresten. Om ni undrade.
Vi återkommer. Jag skriver kass och spretigt. Men ni får ta del av min kropp och mitt blod.
Exhibitionist och masochist. Här har vi det mysigt.
Det makar på sig. Människor vill fatta tag om sorgen när jag tar mig i kragen och kastar kroppen som ett par tärningar över marken. Läser och minns alla vidriga ord som yttrats. Jag frotterar mig med och knyter knopar med minnen och människor. Klichéer finns för att de förklarar saker så bra. Känslors värde uppstår i jämförelsen med andra känslor. Att försöka försvåra saker som är banalt gör ingen människa god. Söndag blir måndag och hjärtat har inte gått någonstans.
Ibland tänker jag på ord som ornament. Språket vill skicka bud till mig: det är smyckat med rosor eller narig hud. Vad jag ödslar mycket tid på det här som ständigt sviker mig. Min svartsyn är präglad av min svartsyn. Jag har inte bytt sängkläder på snart två månader. Drömmer om en enkel plats att bo i. Som en muckla. Sen jag var tonåring har det oftast varit toaletten. Ingens persons plats.
Duschen/domen/döden. Är det blicken eller blåmärken som tittar tillbaka på mig från den nakna huden i badkaret? Skammen har börjat smälta. Skammen är till för andra. Jag är själv. Inte mer än någon annan. Jag tror att jag vill hitta hem. Är fastställt bortom rimligt tvivel att det är jag som står i vägen för det. Inte kan man väl förlora förmågan att känna vissa känslor? Bitterhet tryter men kärleken ligger och vilar försynt bakom den stängda dörren.
Om min kropp är ett tempel är jag/jaget/den jagande den segrande som välter statyer av tyrannen. Hjärta rimmar på smärta men det gör även fjärta. Har ni tänkt på det. Låter ångesten stegra för varför inte. Den är min. Jag är en hora född i en madonnas kropp. Dramatiker som uttrycker känslor; som killen som sade åt mig, när jag började sjunga Bellman på en fest i ett hus utan rinnande vatten, att han inte är välkommen här. Hans spöke.
Är i så stor mån som möjligt en ramblin’ man, drömmare eller en drucken. Drömmer gör jag när jag sover. De har börjat bli sorgkantade speglingar av verkligheten igen. Varför får jag så ont av människor. Det är deras språk. Det finns människor som inte vill ha mitt. Jag är bra på att vara till lags och bli tyst när situationen kräver det men oftast inte tillräckligt. Jag fantiserade om att vara en liten skör sparv när jag gick till psykologer i tonåren. Alla vill rädda den sköra sparven men inte den sårade vargen som ylar.
Det finns ingen mänsklig jävla nollpunkt. Eller så är det naivitet som talar. Min psykolog sade att han tror att jag fått den sämsta biverkningen av terapi: självmedvetenhet. Ärligt talat vill jag bara att någon ska krama mig utan att hata mig för att jag pratar. Empirisk data visar på att ju närmre du kommer min mun och min tunga så sväljer du dina egna tills de börjar rasa. Ger jag mig själv tillstånd att vara en melodramatisk melankoliker? Jag antar det. Retroaktivt.
Vissa ägnar sig åt självömkan. Känslornas proportioner står inte i relation till såret. Man kan skapa fler. Är ofta ganska bokstavlig när jag talar om sår. För hjärtat kan jag inte slita ut. Det är väldigt borderline att sabotera för sig själv. Spoiled food. Att sabotera enbart för sig själv är en önskedröm. Det finns människor runt självet.
Bara gör det Frida. Gör det. Släpp självisk. Med slutenheten kommer öppenheten. Svälj orden tills de tjänar ett syfte annat än att sko sig.