ÖMHETEN &

Hatet

Home / Uncategorized / bark

bark

 

Idag följde jag efter två britter som skulle leta efter ett hostel med bra excursions, de drar ut i öknen imorgon. Jag undrar om de hellre skulle låtit bli att svara på min fråga om de hellre sightseeat själva än att ta mig med. Om de så att säga hellre gått en dag obekväma som kvinnan jag såg i en fejk läderkjol i lördags när jag var ute på en tur med vattenfall och apor än fått frågan.

Guiden pratade om en marockan som åkte till England och förväxlade uttrycken “today” med “to die”. Kanske bara en kröna men det resonerade. Ni förstår varför.

Ikväll har jag pratat med ett polskt par, en chilenare, en tysk man som verkade kanske lite tappad bakom en vagn eller bara för full och vi har pratat om politik och relationer. Allting kondenseras till det.

Tog med mig blocken upp, beredd på att “chilla ner” själv med vin och mina ritblock. Men ikväll ville alla prata. Fayssal som jobbar på hostelet låter mig gå in och ut ur köket, han vet att jag vet hur saker och ting ska se ut när vi släcker ner.

Jag besökte museer, trädgårdar och ett av museerna behandlade modedesignern YSL, orka skriva hela hans namn. De visste verkligen hur man var turister. Vi promenerade genom dagen och åt linser, bönor och kyckling med bröd i ett litet plastigt hak med en grill och locals och sen gick vi och tittade på haute coutore. Maten kostade 37 dirham.

Intrusive thoughts. Påträngande tankar har inte samma klang (hur briljant egentligen att döpa två poliser till Kling och Klang?), men jag har velat hugga något hela dagen.

Jag ställer påträngande frågor och de flesta är benägna att svara och jag hatar att jag reser för att hitta hem och jag har mantran i huvudet, repeat and repeat again.

Nä vet ni vad, är man sjuk så söker man sjukdomen. Jag äter men vill inte. Jag vill äta så pass mycket att jag klarar mig igenom dagen och nu när de brittiska personerna har visat mig the sights så kan jag slappa.

Vissa, kanske till och med många, vad vet jag, ställer frågor. Men jag väntar på rätt frågor. Jag vet inte hur de ska formuleras.

Ikväll fick jag kyssa Hibas kind. De skrattar åt mig varje dag och mina underliga rutiner. De märker att jag är här för något annat än att se palatset osv. Inte för att det är något fel i det, eller, vad fan vet jag. Frågade britterna om de kände sig självsäkra. De visste inte riktigt, drack upp sitt vin (22 år) och sade godnatt. De åker till öknen imorgon så det är väl rimligt ellerhur.

Huggen. Huggen. Huggen.

Jag ber människor ställa frågor för jag gör det. Men ställer jag frågor jag redan vet svaret på? Är det ett uttryck för dominans? En exhibitionist. Jag vet inte i vilket paket jag ska packa in mig själv men det är lätt att uttrycka de fraser som är viktiga för mig. Jag väntar fortfarande på tyngden eller förlösningen av mina val.

Jag har varit ärlig mot de som betyder något. Jag har fått genuina inviter till Istanbul, Gdansk, Bologna och Chile. Jag kan åka. Att vara en resande är alltid att söka gemensamma referenspunkter, Jag vet bara inte vad jag representerar än. Marina sa igår: maybe you’re not trying your hardest. Vi bytte tampax mot mina lagliga droger och jag saknar skönheten.

Att vara tydlig, att vara klar. På väg är jag någonting, ingenting. Jag fotograferar det fula för att jag har en föreställning om att det är det jag ska göra.

Småorden har alltid varit mitt största problem. Det tog lång tid för mig att förstå att vara öppen kan vara lika med något någon inte vill höra. Och vill jag ens lyssna?

Tom skrev L.I.V.E. not E.V.I.L. Jag kanske kunde svarat att det bara är ett palindrom men vi hade redan öppnat dörren för mening, och vem är jag att förneka honom den? Det är inte ett fucking palindrom men mitt wifi är för dåligt för att hitta det rätta ordet. DET ÄR INTE ETT FUCKING ANAGRAM HELLER. Inte Ambigram heller med Wikis snurrande och hånande exempel. Så fuck u Wiki.

Motorvägen till livet och det är fan i mig Autobahn.

Lyssnar alltid på Iris med Goo Goo Dolls när jag erkänner smärtan. Lyssnar alltid på låten Hurt med Nine Inch Nails när jag vill utföra den.

Svårt att förklara för människor för människor vad det betyder att praktisera smärta. Det är systematiskt men också en tavla av Goya när ett monster sliter av ett stycke kött från ett barn.

In- och utvändandet.

Oroa sig för mig?

Jag vill hugga er. Skada er. Få er att ta in mig som ett påkört djur och mata mig med buljong och sen gräva mig ut ur era kroppar, era hem.

Jag försöker avslöja monstrositeten i små doser men det finns inget annat än jag här och jag kan promenera som alla andra, kommentera en välskött trädgård och riad och äta linser och säga this was so good. När jag går ut med ciggen tänker jag på de osynliga huggen, som våldet som ligger som ett pansar under huden.

Jag köar tre låtar nu. Ni uppskattar när jag skriver om döden, men vi ska helst inte prata om det. Skrivandet är bra så. Jag fungerar bättre med de namnlösa. En samhörighet med de okända? Hybris eller kliché nu? Har inga problem med att passa in några timmar åt gången. Sen spricker det.

Allt som ter sig okänsligt har människor åsikter om. Jag har ställt de viktiga frågorna nu. Jag önskar att min mor var Kristina Lugn. Skulle helst inte varit hennes dotter. Jag önskar att Ingmar Bergman varit min far, men jag skulle helst inte varit hans dotter.

Powerplay. Kärlek. Ingen har någon jävla aning. Jag researchar. När jag kommer tillbaka till Sverige kommer jag säga att det är dags att dra in det tunga artilleriet. Eller inte.

Hur villig är du att leva med smärta, ditt as? Och kan du rangordna den? 1 till 10. Försök. Tröst när man är cynisk är en paradox och då är lösningen eremit, falskhet eller döden.

Botad? Gud eller Satan, hur ska ni ha det?

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

wahlbergfrida89@gmail.com

>> <<