Categories
Hat

bloggprosa

Om det finns ett narrativ om mitt liv kan det finnas flera.

Kroppen är tredimensionell och tankens kraft bara begränsad av sin egen förmåga.

Jag tänker mig min kropp som en bruksvara, något man behöver vårda men något som också går att lappa.

Framförallt polera mellan transaktionerna.

Narrativet om min kropp kan med andra ord kallas “jojobantad”. Ibland är den tjockare, ibland smalare.

När jag träffar någon jag inte träffat på länge, eller rättare sagt

när jag föreställer mig ett möte med en person jag inte träffat på länge tänker jag att jag måste se annorlunda ut

(läs smalare, bättre).

Jag tar en promenad med min systers hund i den “krispiga” höstluften. Solen på väg ner, kylan i gräset får luften att se sval ut.

Om jag istället utgår från stillastående kontra ständig förändring kanske mitt liv blir lite enklare.

Det är kanske inga händelser eller personer som behöver flytta plattorna under mig.

Om marken skälver är det för att jag går där

(fee-fi-fo-fum)

Jag föreställer mig att jag avundas personer som inte behöver uppleva själv för att förstå.

Som inte är fångar i sitt eget kött och kan flytta fram pjäserna utan att själva följa med.

Nu för tiden ibland leker jag med tanken på att ingen på bussen ser mig.

Försöker slappna av i käkarna, inte punktmarkera varenda finne i ansiktet och definitivt inte fundera över dubbelhakan.

Att det finns ett alternativ att vara osynlig-

nej

inte existera i blicken hos andra.

Hösten är enkel på det sättet.

Färgerna som säljs i affären är som kamouflage, jordfärgade.

Jag tänker ärligt oftare på kläder än döden.

Hjärnan säger att man bara ska hitta en plats man känner att det är ok att dö på och sen inser jag det naiva i det.

Tittar på bajskorvarna (sniglarna) på stigen. Hunden ser hästar och vi står stilla en stund tillsammans och tittar på en hare.

Haren är ett läskigt djur. Kan inte vänja mig vid att de är en naturlig del av vår fauna.

Hararna är inte domesticerade.

Om kaninerna är livet så är hararna döden.

Min kropp är på uppgång igen och jag tänker att jag borde förlika mig med att vara kurvig.

Grejen är att vissa ord ser ut att vara uppåtmungipor.

Kurvig ett sådant.

Fet är bättre, men fet är jag inte.

Sen börjar jag undra var gränsen för fet går men jag vet var gränsen går för fet ungefär.

Min syster har börjat släktforska och hon säger vid vår helgfrukost

det här kan nog vara något som muntrar upp dig, det finns dödsböcker!

Vi sitter en stund och letar efter August Strindbergs födelse i kyrkoböckerna men ack nej.

Det jag försöker komma fram till, det fanns egentligen ett tilltal i den här texten som jag missade att skriva i början.

Brudar med kroppskomplex. Heterobrudar med kroppskomplex*. Heterobrudar med kroppskomplex som drar mer åt det överviktiga hållet*. Heterobrudar med kroppskomplex som drar mer åt det överviktiga hållet och kanske har lätt att hitta män*. Se till att gå ner mellan gångerna. När du väl har honom på kroken kan du bli fet igen. När ert förhållande börjar dö dör fettcellerna med det. Du blir olycklig och dina gamla ätstörningar vaknar och VIPS så är du fit för marknaden igen. Du är nu några år äldre och kanske tittar du ibland på bilder av ditt unga jag och avundas den personen. Du kommer aldrig vara lika vacker.

Vis är bara ett paraplyord för cynisk och beräknande.

Sitter mittemot en vän en lördagkväll (igår) och dricker rödvin och spelar yatzy.

Struntar i fortsatta planer om “utgång” och skriver till två olika vänner

man är ju inte tjugo längre.

Om jag hade haft ett ansikte var det nu jag hade försökt rädda det.

 

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *