Categories
Hat

Britney bitch

Idag är det ett år sen jag försökte ta livet av mig.Tänker på lappen jag skrev och lade ut i hallen för att uppmana den första personen som skulle stiga in att inte ta ett steg längre och istället ringa 112. Min mamma och styvpappa körde mig till sjukhuset. Tänker på den svarta sopsäcken jag hade krupit ner i för att underlätta städningen efter. Jag förlorade medvetandet när läkaren undersökte mig på akuten. Nästa gång jag vaknade låg jag i en sjukhussäng och tittade ut i en korridor. Jag gick in och ut ur tung sömn. I min mun hade det bildats vallar av stelnat saliv. Jag kunde inte prata eller röra mig. Jag kunde inte be om min medicin, den som kommer med biverkningen självmordsbenägen när man missar en dos och en påtaglig känsla av att vara sjuk (somatiskt.) Till slut vaknade jag och blev tvångsinlagd på en avdelning i Helsingborg. Där rakade jag av resterna (testarna) av håret på mitt huvud som jag några dagar tidigare hade börjat göra mig av med igen.

Jag har lidit av psykisk ohälsa sen min mamma började att bland annat självmordshota mig och göra mig till medberoende alkoholist. När jag var 13 hade hon 6 städjobb och jag hjälpte henne med de flesta av dem efter skolan. Innan hösten 2016 var det ca 8 år sedan jag var inlagd på en slutenvårdsavdelning senast. Jag började klippa av mig mitt hår hösten 2016 då jag fick en akut stressreaktion. Min farmor dog. Min partners farmor som var en god vän till mig gick också bort. Vega, min katt, gick också bort. Någon månad tidigare trodde jag och min partner att hon ätit vindruvor som kan vara livsfarligt för katter. Jag ringde djursjukhuset och en taxi och gick ut i hallen där jag möttes av mitt ex och min katt i hans famn. Han skrek, det är ditt fel om Vega dör. Hennes död hade inget med vindruvor eller mig att göra när den väl inträffade en månad senare. Jag kunde inte äta eller sova efter den gången jag satt naken i ett badkar och han stod ovanför mig och sade att jag inte strävade efter något längre och att jag var äcklig. Jag kunde inte fortsätta arbeta mer än heltid, träna tre gånger i veckan, laga nyttig mat och upprätthålla en känsla av normalitet. Så jag hamnade på psykakuten. Jag tröstar mig såhär i efterhand med att det som utlöste hans vidriga beteende var mindervärdeskomplex av, och svartsjuka på, en människa han hatar.

Efter det besöket på psyket har ingenting varit sig likt. Jag upplevde hypnagoga hallucinationer för första gången i mitt liv. De kommer fortfarande när jag är stressad och lider av sömnbrist.

Det blev lite rörigt kronologiskt precis. Fyra år av psykisk ohälsa har en tendens att fucka upp ens huvud lite. I alla fall. Jag rakade skallen på psyket. Min pappa och styvmamma var tre dagar efter självmordsförsöket i min lägenhet och hämtade saker till mig. På min brevlåda hittade de en plastpåse från Systembolaget med tre böcker jag lånat ut till en vän. Det regnade utomhus. Strindberg, Warhol och Barthes. Förstnämnda hade min syster hjälpt mig sprätta något år tidigare. Jag minns inte vilken utgåva men den är gammal och den viktigaste boken jag äger. Ur den ockulta dagboken. De tog med sig böckerna till sjukhuset och påpekade vilken enorm tur det var att de just den dagen bestämde sig för att åka dit och hämta saker.

Jag skrevs ut några dagar efter. Jag kände på det där klassiska sättet ny energi och visste att jag inte skulle göra fler försök. Jag trodde verkligen på det då. En månad eller två senare insåg jag att ord är viktiga men att de bara är ord. Sluttningar. Det har funnits ett stort värde i att min familj ska kunna sova gott om natten. Med undantag för Göringhäxan. Jag ångrar att jag gjorde mig av med mina bandtröjor i 20årsåldern. Jag ångrar att jag tog på mig rollen som antagonist efter den där stressreaktionen och lät mig jagas ut ur byn som Frankensteins monster.

De tre senaste åren har jag varit i klorna på en man som sållar sig till klustret antisocial personlighetsstörning. Jag har själv fått återupptäcka olika former av misshandel jag blivit utsatt för i boken jag skrivit, Runkpapper. Man förtränger grejer. ECT ger en också minnesstörningar. Mitt ordförråd har inte varit detsamma sen dess heller. Jag skrev boken på ett halvår. Den skildrar i detalj övergrepp. Skildrar också insidan av min skalle, så nära man kommer de där pingpong-bollarna som studsar med ljusets hastighet i ett rum utanför rumtiden.

Har i drygt ett års tid odlat paranoida drag. När jag skriver odlat insinuerar det att jag haft kontroll. Det har jag inte. Men det är bra att hålla koll på förtal. Och vad man får spela in och inte. Screenshots är guld. Sen har jag nog vaggat in vissa i en falsk känsla av trygghet när jag bett om samtycke för att skildra dem i text. Jag behöver inte ert samtycke. Många författare ger av rimliga anledningar ut böcker om sin familj den är död. Man har lite mer rörelsefrihet då.

Jag har redan dödförklarat så många av er så jag behöver inte vänta. Ve och fasa att jag själv hinner gå och dö innan jag hinner karaktärsmörda en majoritet av de som figurerat i mitt liv. Tänk er automatvapen. Tänk er kalashnikov. Jag har så mycket skit på er. Och då syftar jag inte på era privata hemligheter. Skiter fullständigt i dem. Jag syftar på karaktärsdrag. Usel moral, usla konstnärsskap och kategorin ni nästan alla sållar er till: de fega och människofientliga. Att skriva eller inte skriva en samtidsskildring, och kan man ens bestämma om man skriver en sådan själv?

Vi ska inte gegga in oss i att diskutera vad som är en samtidsskildring. Jag vet att autofiktion är ett superanvändbart ord när man ska skriva en: allt som är viktigt är sant och det som är påhittat är oviktigt. Tänkte göra det. Skildra er. Skildra era parodiska drag. Jag ska inte skildra er som får. Det vore att göra er en tjänst och mig själv en otjänst. En sämre författare kan ju skriva en sådan. Jag minns era ansikten och hur ni pratar. Om jag inte minns vad ni säger så har jag text som ni lämnat efter er. Spår överallt. Jag har alltid skrivit och har fört anteckningar om ditten och datten. Kreti och pleti.

Att vända andra kinden till, gå vidare, vara den större personen, inte bry sig om vad andra tänker, inte bry sig om vad andra tycker, inte be om ursäkt för sig själv, inte hata, inte ge för många komplimanger, inte försöka passa in, inte vara dryg. Jag vet inte riktigt hur jag står i förhållande till alla de påståenden numera. Jag vet att jag är riktigt trött på att dummare människor än jag har makt över mig. Att läsa Hatet kan nog vara lite tjatigt. Jag återkommer ofta till samma teman. Jag skriver ju till er och ofta om er. Vilka ni än är. Jag hoppas att gamla läsare hittar tillbaka. Och eftersom jag vet att många av mina gamla läsare är snåla med bekräftelse så kastar jag ett öga mot er som är nya, *wink*. Dela gärna Hatet.org om ni vill. Jag vill ha läsare. Hatet är inte bäst. Men det är kul.

Hade jag inte träffat Peter, min pojkvän, vet jag inte om jag pallat övertyga mig själv om att fortsätta leva. Med undantag för några få undantag har mitt liv bara accelererat hårdare mot känslan outhärdligt. Det största undantaget har varit min psykolog. Han är yngre än jag och smartare än du. Han läser UKON och lyssnar på The Keffat Liv. Jag har skrivit Kärleksbrev till honom sen i våras. Apropå skrivprojekt, hur går det med dina treradingar som ska förändra världen? Jag känner mig tvungen att nämna att jag har vänner också. Som jag älskar och som älskar mig. Men merparten har som vanligt varit svekfulla kryp som jag haft ont av. Så många det är som har lätt att göra ont.

Peter är medskribent på Hatet. Han har kreativ frihet under ansvar. Dvs. Han kommer inte få publicera skit här. Jag behöver inte dalta med hans skrivande och behöver inte vara rädd för att hans känslor ska bli sårade när jag kritiserar honom. Jag behöver inte väga mina ord på guldvåg och gud vad skönt det är för ett begåvat dampbarn som jag. Jag ska flytta till Stockholm. Lustig sak. Det gick omkring en person som var lik mig och som också drömde om att skapa ett nytt The Factory. Så vi har startat Rymdfabriken.

Jag tänkte hoppa över hela det där steget att ha “en utbildning att falla tillbaka på”. Jag har aldrig tvivlat på min begåvning. Det var inte heller känslan av meningslöshet som låg bakom mitt förra självmordsförsök. Jag kände (och känner fortfarande) att jag inte har något mer att bevisa. Jag är så trött på att ha ont. Det var inget rop på hjälp, den 28:e november 2019, det var ett försök att avsluta ett liv som gör så förbannat jävla ont. Dagen efter fyllde min syster år. Det gör hon idag också, fyller år imorgon alltså. Jag är på väg hem till henne nu. Jag har glömt köpa present.

Alla kan kalla sig författare. Det enda som skiljer oss åt är om man är en bra en. Det var på tiden att någon tog mig till Stockholm. Det är på tiden att någon skriver en Stockholmsskildring som inte är ironisk.

Ps. Ska som vanligt försöka mig på att ha en julkalender här på Hatet. Dvs ett inlägg om dagen fram till jul. Jag misslyckas alltid. Tur att Hatet är förlåtande och älskar mig villkorslöst även när ingen annan gör det. Ds.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *