Categories
Hat

Hej Bullen

Vad är det som driver besten inuti mig så hårt, jag tuggar fragda mot betslet. Jag tror att jag hittar något nytt i mig själv eller världen varje dag, sedan rusar besten igen. Det kan inte bara finnas ett jag i mig. Eller är det det här man brukar kalla ansvarslöshet. Slukhålen öppnar sig i marken. Maten vill inte fortsätta ätas, rullande band-principen fungerar inte. Jag trycker på stoppknappen som Charlie Chaplin. Mitt bröst är konkavt av saknad. Det är Dresden inuti mig. Jag orkar knappt gå på toaletten och det är nu jag försöker få er att tycka synd om mig? Jag vet inte om jag alltid varit så här osäker. Om vad som är sant och riktigt i mig. Jag mediterar nästan dagligen med hjälp av en app. En brittisk man med lugn och snäll röst beskriver tankarna som en motorväg och att man kan ställa sig i vägen, eller vid sidan av och bara betrakta dem. Brandbilar, små fula ryska bilar, Volvon min pappa körde som jag skämdes så mycket för när jag var liten, eller skåpbilen. Jag visste aldrig riktigt hur jag skulle förhålla mig till glädjen pappa kände över en ny begagnad bil. Egentligen sneglade jag avundsjukt på bilar med mjuka former. När han skaffade en sån dög inte det heller. Jävla skitunge. Jag undrar när man börjar bli sjuk i huvudet och om det bara är det här ändlösa ältandet som avslöjar en. Skam och skuld är mina vapenbröder. Jag önskar att jag kunde ringa in till Bullen, berätta om exakt allt som gör ont, och att de skulle komma med rådet. Råd får jag hela tiden. Det första människor lägger märke till i mitt rum på avdelningen är den falska spegeln.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *