Jag gjorde slut
med mina drömmar
inatt
chockuppbrottet
står inte att läsa om
någonstans
jag är en delfin
jag slickar dig i ansiktet
med min
knottriga sjötunga
jag är helt vilse
simmar ut på ett hav av
facebookblå vågor
arrenderad mark i mitt inre
där bara vackra missfoster
som nästanrimmet
och like for like
som poetiskt koncept
får plats
jag är blek av längtan
blåblek som juver
och mina nariga läppar
viskar inåt:
tiden lägger allt
tillrätta
men diktsamlingar
är konkreta
föremål
i min kropp
värker det alltid någonstans
ibland är det skönt
att låta begrepp sjösättas
flyta omkring i våglandskapet
och idissla de höga frekvenser
som neuroserna bebor
jag tillhör tydligen en generation
jag är en strid ström av ord
jag är en generationen omedelbar bekräftelse
bekräftelse och generation
två ord som kunde tabubeläggas
i all poesi
två ord som ändå sammanfattar
våra tomma försök till begriplig
analys
jag vet verkligen inte när alla började bry sig så jävla mycket
eller när alla började kunna läsa danska och norska
skriv om något du vet Frida
jag består av ca 80 procent vatten
vi börjar där
i det böljande blå