Categories
Hat

Det är genant att erkänna att mitt morgonmantra är “Ångest, ångest är min arvedel” men min intuition säger mig att det är det pinsamma som ska sägas och jag vet inte om det är i mig eller er eller mellan oss som friktionen uppstår

Jag vill sträcka ut min kropp och forma den till en trumpet ljuda jag hatar världen genom dess krökningar.

Inte ett enda sandkorn i mina skor kommer nära tyngden av att ha sig själv ovanpå sig själv ovanpå allt det vanliga.

Sitter och skriker ner i ritblocket på stranden varför kan de inte bara hålla käften, provocerad av vågornas oregelbundenhet (att de inte kan hålla takten).

Ingen mänsklig tillvaro utan lidande.

Kanske kan avpersonifiera (heter det dehumanisera) mig själv genom distans och mediciner. Knapra piller och resa bort.

En eremitkrabba med salt kött som vandrar över det blottade landskapet när havet dragit sig tillbaka.

Googlar författares dödar som vanligt, borde fattat att det inte är ett bra samtal att föra med sig själv när man äter middag.

Så grädde och ris och sötman som inte är kväljande utan kväljer. En stesolid och den där känslan av att kroppen ska krypa ut ur sig själv och att det inte är döden men något vitt och vasst som ska födas ur alla porerna.

Det kanske blir ett självporträtt i svart och rött. Tänkte att världen behöver fler sådana.

Fel.

Det finns en anledning att människor gör det de tror sig behöva och ibland är det ett uttryck för något högre och viktigare.

Ibland får man bara erkänna sin kropp i en svart hoodie, grå mjukisbyxor, smutsig hy, HBO-serier och tänka att någon kanske kommer efterkonstruera.

Jag tröstar mig mycket med det.

Att göra våld på eller helt enkelt ta hand om.

Att skänka bort delar av sig, genomskuren som en hög tårta,

ni ser insidan på mig,

jag är skiktad.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *