Categories
Hat

det är viktigt att häckarna är klippta enligt reglementet när du bor i en kolonistuga

En vän sa tidigt i somras att vi måste bli bättre på att ha tråkigt.

Jag minns ett barn som stod och följde Billypizzans tvåminuterspiruett i mikrovågsugnen.

Har blivit med psykolog som istället för att plocka ner min existentiella ångest skruvar upp den.

En vän går till honom också. Det känns förbjudet.

Jag skrev i slutet av förra året att mitt enda nyårslöfte var att Frida Wahlberg skulle hålla käften.

Jag saknar bilder så jag förklarar.

Zappar förbi ett tvprogram.

Två vuxna människor står och hackar upp en bläckfisk.

De gör äcklade miner och det ser onekligen äckligt ut.

Ett stort dött slem som inte uppskattas för sin skönhet.

Bakar en morotskaka och minns personen som kom hem från skolan och ställde sig och lagade mat i ett svart kök.

Eller jag minns inte.

Förnimmer kanske.

Att söka efter svar bakåt i tiden kanske det finns en poäng att göra i historieskrivning men när du låter narrativet om ditt liv förlöpa kanske det är bättre att låta saker bero.

Har träffat någon som hanterar obehagliga känslor genom att svälja dem.

Jag är ingen expert på känslohantering, bevisligen, eftersom min gruppterapi börjar imorgon bitti.

När jag följer min vän vägen ner till hennes hus i skogen rynkar hon på näsan

liksvamp.

Jag tatuerar in en snara på vaden.

Är det livet som förklär sig som döden i mitt liv?

Livet, inte döden, som gör mig barnsligt förtjust?

Jag har aldrig varit bra på att sortera bilder.

Trots att min psykolog alltid ursäktar sig innan han använder en metafor så kokar han ner mycket till

till-från

signaler-brus

Varje dag är förberedelser inför situationer och möten.

Om jag skulle vara helt ensam skulle jag ändå inte vara helt lycklig.

En vän har börjat använda uttrycket switched on mycket, nästan som en tic.

Även om jag vill slå henne över munnen så säger det något om henne som jag inte tänker argumentera med.

Hon söker, är öppen och försöker se andra människor.

Vad jag går och längtar efter…

Lösgodis jag inte testat i år och tv-serier jag fastnar för utan att behöva övertygas i nästan tre timmar.

Jag vill bli medtagen som Ponyo i vågor.

Jag vill njuta av att läsa böcker fria från pretentioner men min hjärna är korrupt.

Märker ord och tänker det här är så gjort.

Vid ett tillfälle uttryckte jag mig ganska kaxigt att det Rowling gjort egentligen är riktigt skräp.

Mitt ex utmanade mig och ifrågasatte om jag skulle kunna göra det bättre.

Det skulle jag inte, givetvis.

Jag försöker komma fram till något. Vet inte om ni märker det.

Är det roligt att få vara delaktig i personlig-offentlig utveckling?

Jag gömmer mig bakom pretentioner för att hindra mig själv från att försöka saker jag kanske inte förstår mig på.

Jag låter mina ambitioner dränka mig och avfärdar dem som pretentioner, det är ju bara löjligt ändå.

Om hjärnan tystnar och jag är nöjd med tio nya sorters lösgodis och ett hem utan fuktskador, en tv-serie som har för avsikt att aldrig svika mig, så kanske jag kan släppa taget och låta saker bero.

Du ska inte spara jeans i en storlek du hoppas komma i igen.

Låt jeansen flyta med i floden Lethe.

Var nöjd med dig själv, din kropp och din vikt.

Carpe diem.

 

 

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *