HOR

Hatet

Home / Uncategorized / en dåres försvarstal

en dåres försvarstal

Skriver listor, gör nedräkningar, reflekterar över livets osynliga knappar så som paus play och spola fram snabbt.

Inte bakåt, aldrig tillbaka.

Jag skulle hellre dö än erkänna att jag ångrar saker.

Träffar ett barn vars smärta på ett tydligt men omedvetet sätt blöder över de ramar och förväntningar jag har på barn i den åldern.

Jag vill hjälpa henne på samma sätt som jag gömmer mig för solen på övervåningen i ett gammalt café där jag äter läfsa och dricker lokalbryggd öl till lunch.

Jag har inga råd att ge henne. Hon är nog bättre rustad än jag att ta sig an livet i en rosa enhörningsdräkt.

Det syns på mig. Var jag leder mig själv i tankarna.

Om jag skulle skriva en manual i att vara jag skulle ledorden vara

självbedrägeri/självuppfyllande profetior/motbilder.

Kan inte balansera innehållet mot stilen, räknar stavelser samtidigt som jag underkänner berättandet.

Drömmer att jag får ett mejl från Google där de berättar för mig att jag har avancerat från att vara en kugge till att vara en del av de som skriver narrativet.

Jag går upp på morgonen och försöker ringa in kroppen,

är jag ett gapande kön eller är jag en blåklocka?

Självhat är att vara Dorian Gray och stanna framför spegeln.

Det finns så många led i den meningen att jag blir snurrig.

Har haft anledning att skriva att skräck är att göra det kända okända, vilket också är sagt om litteraturen på ett mer övergripande sätt.

Den värsta ångesten när marken försvinner under tecknade figurers fötter och de störtar.

Tre kvinnors viskningar när de matar elden med pizzakartonger och äppelskruttar.

Jag gör mitt liv omöjligt för mig själv för inget är rätt eller sant.

Är det tillräckligt att vara du när du sitter i en bil omgiven av mörker och skogar och lyssnar på Bob Dylans låtar.

På rymmen från mig själv sen alltid.

Uttrycket är tätt sammanbundet med saker jag vill vara.

Ett neurotiskt hamrande mot tinningarna, kom igen nu då, vakna!

Jag äter mediciner som gör mig sjukare och går i terapi som sätter skräck i mig.

Min vän talar om att ben som vuxit ihop fel måste brytas igen.

Sammanhanget ett annat, men det kan ju kvitta.

Vi vet vad vi menar.

Att landa, vila, äga ett uttryck, sitt liv.

Sätta sig ned på knä och bara svälja regnet som strilar över en

du vet inte om det är sperma, skit eller urin.

Igår hittade jag en ny sort ostbågar på en mack i Filipstad.

Större och ostigare.

Min vän och jag avnjuter vars en deep fried schnitzel med bea på ett tomt hak som stinker gammal olja och manssvett.

Snöiga vinterlandskap och folkrock från USA.

Mina kläder luktar rök och jag skriver mig fram till vad jag hoppas är en brytpunkt.

Fantiserar om lobotomi, identitetsbyte och att försvinna.

Det är viktigt för mig att berätta vad ni ska tycka om mig.

Så länge jag har första och sista ordet skiter jag i vad som händer där emellan.

Människor och känslor som bruset överröstar mig, har ingen röst att sälja till den fula häxan.

Livet är ute efter att slita mig i stycken.

Som Franks grimasch när köttkrokarna drar hans lånade ansikte i olika riktningar

Jesus wept innan han bara är delar.

Min vän ligger och läser en illustrerad version av Nya Testamentet.

Det absurda i att vara en beslutsfattare.

Min vän föreslår att det är det här jag behöver, att skita i allt, att gå in i undvikandet.

Nackdelen med att skriva är att man ger sig själv tillfredsställelsen av att ha gjort någonting.

Idag t.ex. skulle jag skrivit en blogg om ett föremål som för mig symboliserar i runda slängar några tusen år runt Medelhavet eller Mellanöstern.

Tittar ut över den tysta vita världen och säger inte

men sätter ordet stumt framför

kruka.

Jag sliter av bitar av kall kyckling från i fredags och blandar med creme fraiche smaksatt med fetaost och soltorkad tomat och häver i mig.

Äcklet i sin renaste form, ett kycklingskrov, det är inte kycklingens fel, det är mitt.

Jag vill inte vidareutbilda mig jag vill kasta pengar på kläder och dyr sushi.

Vill äta ostbågar och nöja mig.

Ändå sitter jag här och späker mig.

Skit i moralen, dra till socialen

rappar Simon G.

Mina ideal förflyktigas i former jag inte vill erkänna som betydelsefulla.

Krånglig fel och hungrig.

Att bli tjock den ultimata segern över mig själv.

Att sätta punkt som att stirra tillbaka mot era lyktor till ögon.

En kapprustning.

En svart snäcka i ett hav av bläckfiskar.

Ni:et är mina fiender och det här är mitt försvar.

2 thoughts on “en dåres försvarstal”
  1. J November 23, 2017 on 8:52 pm Reply

    Suger i mig hatet

    • Frida November 23, 2017 on 9:07 pm Reply

      Alla typer av avsugningar är välkomna här.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

wahlbergfrida89@gmail.com

>> <<