Categories
Hat

en kan säga att jag deffar mening med mitt liv och att den här raden som rubrik kan läsas som en dikt

Vissa drömmar drar skam över dagen. I mardrömmens fall jämför den det vakna lidandet med det sovande och storslagna. I det vakna en låda full med godis, en ljudbok om Trump, sen om Adolf Hitler. En molande värk i ländryggen, till höger om svanskotan. Inatt drömde jag att jag flög över havet och grävde upp skelett i sand. Jag bodde i ett spökhus, jag tyckte om det. Min psykolog var en lärare, och när jag flugit och kommit tillbaka för att berätta det för honom och klassen, trodde ingen mig. Det var en sån dröm som ville innefatta allt. Sluka hela medvetandet. När jag vaknat bestämde jag mig för att ligga kvar i sängen hela dagen och låta någon annan berätta för mig om Adolf Hitlers ungdomsår och drömmarna han bar på. Sen somnade jag om.

Språket hos en deprimerad är i motsats till vad alla säger lätt, inte tungt. Från dig tas rätten att veta bäst. Du kanske är tung i atmosfären, med en kropp som väger för mycket. Språket du använder slukas och lämnas tillbaka renplockat. Ett kadaver. Håll käften till du börjar leva igen.

Jag har inte skrivit här för jag har inte vetat vad jag skulle säga. Jag har inget att säga för jag är JU deprimerad. Allt är hål som väntas på att fyllas. Ibland lyssnar jag, skulle till och med vilja påstå att det är allt jag gör, på andra. Det är helt klart det egna ansvaret som premieras. Någon som ligger kvar i sängen hela dagen och grottar ner sig i historiska och moderna tyranner och äter socker och fett blir ju knappast bättre. Också har vi målen, självaste livet, som man helst inte ska prata om utan bara göra. En deprimerad som vill hoppa av snubblar bara och fastnar i tröjan och hasar efter. Det ENDA som botar livet är döden.

Jag försöker (jag kräker i min mun när ordet används men det är dessvärre det enda gångbara i det här sammanhanget) vara en duktig deprimerad. Bra dygnsrytm och minst en promenad om dagen. Persiennerna i mitt rum ger en skev bild av verkligheten. Allt som rör sig rör sig som om verkligheten hackade. Men ut ska man! Nya perspektiv. Det är det den deprimerade behöver: nya perspektiv. Självklart har den deprimerade inte rätt. Argumenterar den för sin sak, som att det fula är större än det fina, låter de en hållas. Paus. Sen börjar det om med nya perspektiv, frisk luft, en sysselsättning. Målen förstås. Vad en vill göra med sitt liv.

Hör människor runt mig och hur de använder ord. De kanske inte reflekterar lika mycket över vad de säger för de har inte tid, de lever ju. Märk väl, deras ord är inte mindre viktiga, de är som jag försöker argumentera viktigare, pumpade fulla med dagens erfarenheter bakom sig. Vissa saker kan inte sägas utan att attackeras med associationer och värderingar. Att tycka synd om sig själv är inte en sysselsättning värdig en människa. Skitsnack och fart, ett fyllt schema. En känsla av tillfredsställelse. Det är viktigt att känna att man åstadkommer grejer. Eller åtminstone låter arbetsdagen trötta ut en tillräckligt så man inte har energi eller tid att ligga och hata världen och människorna i den. Mina ord betyder väldigt lite. Lika betydelsefulla som en dröm jag haft om att flyga. Ett lidande kräver sitt cv. En dröm om att flyga ratas i första utgallringen.

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *