Categories
Hat

En text om ångest

Jag kan inte värja mig emot om någon skulle få intrycket av att jag är en mobbare. Jag kanske är det. Det enda sättet jag har fått det här stället att funka, rättare sagt, förutsättningen för att det funkar, är att jag hatar mig själv och lider av psykisk ohälsa. Jag bjuder på en öppenhet som jag oftast bara känner igen i (andra) människor med dålig impulskontroll och dåligt självförtroende. Ofta i kombination med alkohol. Jag har ägnat denna offentliga bakisbekännelse snart sex år av mitt liv. Jag vet att det uppskattas inte bara för att jag är arg och skriver om människor jag ogillar. Hatet har andra kvaliteter också. Hatet hjälper mig att fortsätta vara modig. Jag skrev att jag inte hade något att förlora längre. Det var inte sant.

Ångesten som jag berättar om den ångesten och jag vi umgicks hela gårdagen. Spelade gråtande in ett meddelande på min psykologs telefonsvarare och berättade. Jag berättade att jag inte vet hur jag ska hantera den och att jag blir fysiskt illamående när jag tittar bort mot sängen. Han ringde upp. Det är svårt att beskriva tempot under ett sånt samtal när fokus är att hjälpa mig reglera min ångest så den kan bli uthärdlig. Dialogen är tät, i mitt fall ofta fåordig och i ofullständiga satser. Ångesten rör sig så fort genom kroppen och tankarna. Helt plötsligt är man illamående och det känns som att någon trycker ner ens ögonlock, pulsökning, yrsel, inget av det, något helt annat, somnar nästan, man får en fråga, va, och sen börjar konsekvenserna av frågan fucka med en också går det runt så.

För det dömer jag mig själv. Att min ångest är så stor och bred och djup. Jag hade precis lagt mig i sängen när han ringde upp. När han berättade att det är extrema nivåer av ångest vi reglererar fick jag mer ångest. I hypotetiska situationer där jag ombeds sympatisera med mig själv får jag ångest. Jag hatar mig själv. Han sade förlåt, att det var dumt att trigga den på nytt innan vi lade på men att han är rörd och stolt över hur mycket jag kämpar. Jag är glad att han ser mig. Jag duschade och åt, som vi kom överens om skulle vara mina mål för dagen. Sen kom ångesten tillbaka. Och självhatet. Jag trotsade skiten och gick ut och handlade, det kändes bättre. Sen kom jag hem. Och skiten kom tillbaka igen. Det känns som att vara i en snöstorm. Ögonen behöver kisa, det tjuter i öronen och det finns inget du känner igen runtomkring dig för du ser inget. Och du vet inte var du är på väg.

Ångesten är utmattande men ett symptom för ångest är också trötthet. Och det är den jag försöker att sätta mig emot. Att titta bort mot sängen när ångesten börjar nagla fast mig i ett kallt nu känns som att någon försöker tvinga i mig en bitter medicin. Lägger jag mig där brukar jag fastna. Jag vill inte fastna i en levande död-existens. Att resa sig ur den tar tid och det är svårt att se vad som skulle kunna vara så viktigt att det är värt besväret när jag kan fortsätta sova.

Jag vaknade innan nio idag. Försöker att ta vara på tiden jag har nu innan klockslagen. Innan saker börjar bli diffusa. Innan lunch brukar det hända. Och när de börjar bli diffusa måste jag gå hemifrån för jag ska träffa min psykolog. Och dessförinnan vill jag sitta på mitt favoritcafé. Planerar första halvan av min dag för att försöka få den att förstå att det inte finns tid för den att välta omkull mig. Bitvis känns det förminskande att inför sig själv behöva ta så stor hänsyn inför de här krafterna. Att ta sömntabletter för att självskadetankarna funnits där en hel dag och jag vet att det blir svårare att stå emot ju längre de får existera oavbrutna. När jag förstod vad som utlöste den här stormen igår sade jag att det här ju borde vara ett ickeproblem.

Det finns en adrenalinkick i att skriva elaka saker som dessutom levereras på ett sätt så jag blir nöjd. Välformulerat, om man så vill, och det vill jag mena att det ofta är. Hatet lever i en relation framförallt med mig, inte er. Förr trodde jag (inte alls längesen), att allt jag gjorde kom till i relation till er. Att det som skrevs, tänktes och visades upp och som jag tillskrev värde bara fick värde för att jag tänkte på er när jag skrev och att det lästes av er. Har förstått att det inte är så enkelt.

Det är jätteskönt att inte sitta och ruva över texter som om de håller på att ta slut. Hatet är ett skrivande. Jag har flera olika. Länge var Hatet den enda plats där jag kände att det jag skrev var en faktisk representation av det jag tänkte att jag skriver, men inte lyckades med i övrigt. Jag har råd att vara generös med ord och öppen med mina fel och brister. Det finns många av dem! Jag orkar inte vänta på att bli en färdig författare. Påståendet faller på sin egen absurditet när man skriver ut det så. Jag är en författare även om jag inte övertygat någon tillräckligt viktig person inom litteraturbranschen att publicera det jag skriver. Jag är en författare även när jag skriver sämre. Jag orkar inte vänta på att någon ger mig tillåtelse eller bekräftelse för att få lov att berätta saker för er.

Jag har visst det saker att förlora. Jag ljög inte när jag skrev det, insikterna sjönk in efterhand. Jag stod och kramade vatten ur mina kläder i ull som inte kan tvättas i maskin. Stirrade ut i fjärran och kom på saker. Saker som kan skada mig och göra att jag förlorar något. Om jag skulle börja skriva som om jag hade något att förlora hade jag förlorat andra grejer, för att uttrycka mig lite klatschigt. Integritet t.ex. Jag har inte råd att förlora det enda jag har äganderätt över, mitt skrivande. Jag har inte råd att förlora mitt agentskap. Min dödsångest fick mig att tappa rösten i vintras (inte bildligt menat.)

när livet fittar sig
och posers får mitt blod att koka
då berget känns för högt
och vinden tjuter du är ensam
utdrag ur min svenska tolkning av I want to know what love is med Foreigner.

Hade jag inte haft roligt hade jag inte orkat leva. När jag inte haft roligt och varit ensam och rösten slocknade så skrev jag fortfarande. Jag har mycket att förlora, precis som ni. Jag vet bara vad jag inte kan förlora. Mina värderingar. Ångesten klänger sig fast och är ett obehagligt kallt svart som viskar i öronen. Skrivandet anpassar sig hela tiden efter den. Man kan gå omkring och tänka på interpunktion i flera år för att slippa skriva om den, ångesten. Den försvinner inte för att jag skriver om den. Det är krävande att gå omkring med den här extra tyngden. Undrar hur det skulle kännas att vara fri från den. Undrar hur lätta mina ben skulle kännas när jag reser reser mig från sängen.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *