Categories
Hat

fantomen på operan

Grannen ovanför oss spelar piano morgon till sen eftermiddag så om du någonsin undrat hur det känns att ha ett soundtrack till din deprimerade tillvaro kan jag bara säga att det är helt okej. I motsats till det ett soundtrack brukar ha för funktion så tjänar det snarare syftet att förminska en.

Min hjärna har kokat för länge. Jag skadar mina självskador som är en tautologi om man tycker om att följa regler. Jag vill kräkas ut en golem och överge den till att förstöra och så småningom söka upp mig och förgöra. Jag betalar mig själv för att hålla mig med gråterska över min grav. Jag använder mina gamla självmordsbrev som bokmärken. Ett självmordsbrev är ett självmordsbrev. Spelar det någon roll om det kom till när jag var fjorton, 21 eller 29?

Tar en kvällspromenad med min systers hund. Går förbi hus som byggdes till arbetarfamiljer på 1800-talet. Nu sinnebilden för en borgerlig öppenhet. Genom fönstren bokhyllor; i fönstren lampor i art deco-stil; ett vardagsrum inte enbart för tv-tittande. Jag glömmer bort mig själv när hunden står och luktar på något nedanför fönstren på marken. Funderar. Vill jag bo i ett vackert hus? Ser ovansidan av en tunnvithårig skalle och glasögonen på tippen och rör mig och den vackre besten vidare. This is not my beautiful house.

Minnen massakrerar mig. Skär mig på nymånen. Stjärnorna i kall klar luft. Hunden och jag promenerar igenom en av stadens små parker. Jag blir till hela tiden och känner mig som en gäst hos verkligheten. Jag borde skriva ett brev. Tilltala henne direkt. Göra upp. Fantiserar om att bli överfallen och hota personen att jag kommer bli en gast och hemsöka honom. Fantiserar om att röra vid elstängslet som skyddar en tråkig industri. Arbetsplatser med byggmaterial är vanliga stilleben.

Är jag inte en fantom? Det finns kanske en ospecificerad avvikelse i min funktionsutveckling. Vet inte om det är rätt formulerat men meningen bjuder in till att inte vara specifik. För den delen kanske jag inte ens är förmögen till det. Skoja bara. Det rör visuella saker. Ord håller mig uppe i nackskinnet och de har tänder.

För att läsa på poesikvällar måste jag likt en trojansk häst kalla det poesi för att få som jag vill. Tillträde. Den enögda ormvråken i mitt rum tittar på mig och ibland lyssnar jag på låten Heil Odin av Burzum fast jag vet vad han är och vad han gjorde.

Varför i helvete pryglar ni inte er själva? Vad är egentligen poängen med att skilja på hat och självhat. En kille på en fest i studion han hyrde var noga med att påpeka att alla är vänner här när jag berättade om Hatet.

Dammet ska samlas i de öppna såren och bli infekterade. Om det varit en man ovanför mig som satt på sin kammare och spelade melodier i moll och vi hade bott i ett gammalt hyreshus och hans spensliga fingrar stack fram ur tröjärmar med vitt krås och klädseln i övrigt inte skulle vara svart men mörk eftersom rummet är mörkt. Det är en kvinna och jag vet inte hur hon ser ut.

Krevera. Dagarna jag slipper krevera är bra. När man får så pass bra koll på sina olika sinnesstämningar så vet man inte om ångest eller depression är att föredra. Sömnen är vän till båda. När det inte går på naturlig väg kan man ta hjälp av ofarliga tabletter som låter en åka räkmacka igenom dagen slippa den. Hjärnan är så kreativ när man är vaken. Kroppen så svag.

In-, och utgång genom mig själv. Sjukhusinläggning är en form av självbedrägeri. Frasen jag är självmordsbenägen mittemot en läkare som då ska avgöra om man är tillräckligt självmordsbenägen är en konstlad och skuggig situation. På den förra avdelningen jag låg inne på var det upp till mig att lämna in mina potentiellt självförgörande saker. Nu de ligger utspridda i mitt rum. I mina lådor. Antar att sjukhuset kan fungera som en påminnelse om att man ska leva. Det serveras frukost klockan åtta och så fortsätter det. När ett sjukhus inte ens lyckas ge sken av att vara där så känner man sig smutsig. Varför i helvete är jag här?

Ute i världen så tillfogar jag mig skada och jag vet att det kommer samlas damm i dem. Såja Såja kan jag i desperata ögonblick trösta mig själv. En mamma som ber om ursäkt när hon äter sig själv. Det hon fött som hon sliter i som den där Goya-bilden. Om du tycker mina referenser är allmängods som tyvärr inte är bra när man skriver såvida man inte skriver antiintellektuell litteratur så kan jag bara be om ursäkt. Det är bara vissa saker som fastnar och helst då när såren är färska. Sår gör en mindre kräsen.

Sluta säg att ni inte tycker synd om. Varför tycker vi inte synd om? Varför är det nedlåtande? Som om den som tycker synd om ser ner på den som det påstått är synd om. Att tycka synd om är inte likställt med passivitet. JAG TYCKER SÅ SYND OM DIG VAD KAN JAG GÖRA är fint och sällsynt. Jag är en uppsättning pantomime. De välkända melodierna ovanför mitt huvud. Gycklaren hycklaren maskbyten bananskalsräckmackamänniska. En trästubbe jag ligger där och jag hugger

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *