Categories
Hat

för att vara helt ärlig:

Är rädd att mitt hjärta blivit för hårt för att ta emot ett mjukt. Det är inte livsinsikt som är att skylla på. Äckel inför kroppen. Äckel inför sårbarheten människor vågar visa mig. Jag är bäst på att vara bäst en kort stund. Ett lidande sköljer över mig. Respekt och hänsyn. Tolerans. Om lidandena inte vore lika stora som mina. Om jag inte såg ner på det med magens fulla kraft. Är spänd i hela kroppen. Märks. Man ska inte stöta bort en kärleksfull famn. Jag behöver sådana. Helst flera.

På ett fönsterbleck i Bremen ligger mina använda prillor på ett lock och torkar för de färska är snart slut och jag åker inte hem förrän imorgon kväll och i Sverige är jag först lördag morgon.

Något har hänt och om man vill kan man säga att något har vänt. Min familj pustar fram andetag och lägger ner telefonen. Det jag är passar olika bra i olika situationer, men när jag blir erbjuden kärlek så tänker jag att kärleken är så. Den passar olika bra i olika situationer. Försöker hitta ord som beskriver humören jag är på. För att kommunicera så bra jag kan; varför jag inte klarar av spontana glädjeuttryck när vi dricker kaffe eller när du lagar mat. Kato-hjärtat. Mekanisk. Avstängd. Intolerant eller kall. ”Klarar inte av det där just nu.” Att känna sig hatisk passar också olika bra i olika situationer. Ser hinder och varför jag behöver berätta om dem.

I ett tak i Bremen över en bjälke finns det ett tjockt spindelnät över en drömfångare. Vissa saker berättar man, vissa beskriver man. Har dålig koll på när man ska göra vad.

Fakta: jag försökte döda mig själv i år och konsekvensen uteblev. Man kan säga det. Försökt skriva dikter på temat. Nog sagt med det tills vidare. Skriver många punkter nu men det där ohysteriska flödet som funnits i de sista inläggen här har krånglat. Det har inte gått att läsa högt utan att tappa andan på vägen.

På en nattbuss från Hamburg i ultraviolett ljus sätter jag mina hörlurar över hans huvud. Bjudit på en av mina sömnisar, köat musik som avslutas i Brian Eno, Reflection och music for airports.

Den här typen av styckesindelning är inte kreativ eller tankeväckande. Läste igenom mitt senaste inlägg som jag dömt dåligt och det var inte dåligt. Det bästa med den här platsen är att inget är off limits. Den utgår från självupptagenhet. Det är skönt att ha en plats i solen där man får lov att kasta sin egen skugga. Jag är så bra med nya människor. Det är svårare att upprätthålla en intim relation på ett ärligt sätt. Här vet jag bara på ett ungefär vilka som är och inte är så det är som en rolig sak typ ett sudoku som vissa använder för att massera hjärnan på morgnarna eller i ett flygplan.

En biosalong i Bremen: Min hatt, röda stolar, en flint, mannen mot en grön bakgrund. Bredvid står en kvinna med ett besläktat utseende till mig. Hår och ögon matchar.

Jag tror inte jag ska ”gå tillbaka” till det första såret. Har självskadat sen jag var 13. Hur skulle jag kunna hålla reda på vad jag själv eller andra gjort? Inte ens sexuella övergrepp är så enkelt. Eller. Jag vet inte. Me too-rörelsen bygger som jag förstått det att inget övergrepp är för litet. Och de sexuella övergrepp jag blivit utsatt för är tydliga. Definierande sådana? Har jag inte senare gett samtycke? Är min hjärna inte porrskadad? Jag är ett offer. Vad jag gör med den kunskapen är inte er sak såvida jag inte skriver här såklart! Det är skönt att prata (ibland). Ännu skönare att få berätta själv och komma till pinsamma/plågsamma/för andra uppenbara insikter ensam. Med publik.

En morgon i Lund. Lyssnar på budskapen i Asta Kasks låtar, utan öl, texten i Jag mot allt förstår jag igen att de sjunger för sådana som mig.

Vid viktnedgång upplever jag min nakna kropp som mer vacker. Det andra är alltid up for debate. I bokform skulle jag nog hata Hatet. Framåt: marsch.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *