Categories
Hat

Förstår inte postmodernism för att jag är en personifikation av den

Tror inte jag söker svåra saker. Försöker få mitt liv att likna Over the hills and far away med Gary

Moore. Och Meatloaf ibland.

Stod vid jordgubbar på Ica och pratade med min psykolog. Jag vandrade mellan att titta på den nedsatta mozzarellan (ekologisk) och jordgubbarna. För nära brödet så kunde han inte höra mig. Jag ringde honom på tåget hem efter en natt inte hemma och han höll mig via telefon sällskap på tåget, bussen och i affären. Jag delade med mig av att jag stört mig på att han återanvänt anekdoter eftersom det avslöjar det vi egentligen har, eller, inte har. Samtalskonst sade jag för en vecka sen att jag uppskattar. Igår på Metro fick jag höra följande: bra kommunikation handlar inte om att alla ska börja kommunicera som du Frida. Det handlar om att kunna lyssna och förstå att den personen inte är jag. Min psykolog funderade över om det kunde ha att göra med att jag varit rädd för att säga fel för att fel gjort ont. Min psykolog är smartare i verkligheten.

I veckan drömde jag att jag blev sparkad som hans klient. När jag frågade varför så föreslog jag är det överföring? Min läkare och psykolog svarade: överföring. Jag fick sen fenor och simmade efter honom i kalla kanaler i vad jag antar var Malmö. Kastade upp ett egengjort halsband på ”stranden” (betong var det, jag skapar inte smycken heller), han log och förstod att det var från mig. Sen simmade vi bredvid varandra. Jag följde honom hem. Han tyckte tydligen om att simma efter jobbet. Och mitt sällskap. Han gillar inte Jung for the record.

Jag pratade inte med min psykolog för att det var brådskande att berätta att han återanvänt anekdoter utan för att jag behövde prata med någon. Man kan ringa till kontoret och har man tur ringer den upp. Det är ok att gråta lite bakom solglasögon. Får för många obekväma samtal så som från Försäkringskassan i tid och otid att jag inte kan hänvisa till ett mer passande tillfälle. Dessutom hade jag min psykolog på kroken och jag behövde hjälp. Vi blir bättre och bättre på att komma fram till det egentliga, som det egentliga presenterar sig nu. Jag möblerar inuti. Behandlar mitt rum i kollektivet jag bor (kollektiv kommer med massa lol konnotationer: ingen av oss röker gräs på daglig basis eller har dreadlocks) som jag behandlade mitt tonårsrum. Avstjälpa – fylla på. Rummet det en gång skapades en maskodling på pocketutgåvan av I väntan på Godot, på grund av att jag vid ett tidigare tillfälle såg mögel i juicen och tänkte att det är bäst att lägga locket på (mögel är ju inte bra att andas in.)

Att jag är besatt av hur man uttrycker sig är inte ett bevis för att jag är intelligent. Jag använder bara ganska många ord. Och det är klart att min fåfänga och emellanåt nyfikenhet vill att jag ska bli bättre på språk, men det är självframställningen som blir viktig. Om du är bra på att förmedla ett budskap till mig så tänker jag att du nog är bra på det. Givetvis subjektivt bla bla bla bla. Nu är vi ju här för att jag skriver och inte du.

Det är svårt att vara med mig. Både för andra och för mig. I min hjärna ligger det fyra ljudspår. Den som lyssnar på det du försöker säga, det du säger, hur du säger det, hur du säger det. Misstänksam, störig och oerhört självupptagen. Världen är en enda stor konspiration och den har i uppgift att med små medel bryta ner mig: vart jag mig i världen vänder?

Min föreställning om din pondus eller person påverkar min uppfattning om hur du pratar såklart. Jag är ofta snabb med att lägga märke till när du tabbar dig även om jag inte alltid kommenterar. Jag tabbar mig för övrigt hela tiden. Min psykolog tycker att det vore bra om vi kunde hjälpas åt att lösa upp mina tankar lite, dikotomierna. Stark/svag, vinna/förlora osv. Hur vill du leva ditt liv? Död, svarade jag. Eller fri. Kanske finns det andra tankar där emellan.

Förankrad i verkligheten inte riktigt. Jag lever som en svennelodis när jag inte är ute och koketterar kring Möllan.

Om du är stark eller svag beroende på vem du är sitter jag bredvid dig eller så tar jag dig i handen med ett uppmuntrande leende. Jag är på min vakt mot mig själv när jag är eftertänksam och leende. Att prata eller vara eller gå upp i någon annans varande eller pratande är ibland ett självändamål. Så länge du inte tråkar ut mig.

Jag känner mig jävligt banal (JA, banal,) när jag ser hur Borderline-symptomen träder fram som en flicka i prinsessklänning. Det finns tillfällen då förlust av kontroll är sexigt. Under ett performance, en konsert, ett knull eller när människorna som du omger dig med tar ett beslut om att det är det som händer, nu kommer vi överens om att vi är delar av en varelse och att det vore jävligt destruktivt att börja äta av sig själv dagen efter. Bergsgatan kl 01 missat sista tåget påtagligt påverkad i jeansjacka och jeansbyxor som har tur att två vänner öppnar dörren för en är inte särskilt sexigt. En vän bekräftade mig på sms och sade att alla gör dumma saker ibland. Visst gör vi det. Jag undrar bara var man hittar sin person.

Sak jag behöver nu: stabilitet. Jag behöver städa mitt rum. Min hemläxa är att ta reda på om att sova på dagen för att slippa dagen resulterar i att jag är mer självmordsbenägen på kvällen. Om fallet är så borde jag sitta upp. Helst ta en promenad (vi kringgår det där med vad man ska göra som människa, äta sova och motionera, arbeta eller åtminstone göra något man känner har mening som helst involverar båda hjärnhalvor samt inte helt ensam.)

Jag dricker mig också tom. Trots kvaliteten på naturvinet och input av vad man skulle kunna kategorisera under ”mina intressen”. Jag vet ju egentligen att jag behöver mer. Så därför jagar jag eller flyr, varvar upp, (men hur varvar du ner?) Jag är bakfull. Riktigt så enkelt är det inte. Jag har försökt hitta en normal vecka från i år. Jag vet inte vad ett normalt liv är, skriver inte så för att låta dryg. Jag förstår. Inte det jag menar. Jag saknar: sysselsättning. Jag får: sjukpenning. Jag saknar rutiner. Jag vet att det är besten jag måste tygla för att kunna rida mig. Som i Gary Moores låt. Över kullar. Gräs i skymningen och ett mål. Men framförallt vara uppfylld av det där: målet. Att säga att den ena dagen inte är den andra lik är kanske inte helt uppriktigt. Så känns det i alla fall. Med samma monotona lunkande om inte galopp och liv! Har fortfarande svårt att acceptera att det är ett N i mitten av monotona. Även om det är enklare att säga så än om det vore ett M.

Sitter och kollar igenom anteckningar från veckan. Finns analoga också, från förra veckan. Som på sina platser är riktigt bra. Det där med upprepningar och vad jag söker i språket i mig och andra: genuinitet. Jag känner att det är fult att efterkonstruera. Klistra ihop. Men varför inte, jag gör ett försök! Jag försöker och gör rätt ofta men känner mig alltid lite smutsig efter. Om ni kommit såhär långt tänker jag att det blir en trevlig avslutning. Att jag skriver.

Saker som konstaterats som egentligen inte är nyheter men ni vet när någonting blir mer aktuellt? Jag är självutlämnande. Att vara sårbar är farligt. I manligt sällskap är det nästan som de vore instinkter. Jag letar efter svagheter i ansiktsuttryck och gester. Varför behovet att berätta något för mig finns där. Under lupp som jag känner mig projicerar jag på män som snubblar över mig. En kompis nämnde i förbifarten att en psykolog en gång sagt att man kan intellektualisera sina känslor. Det där smakade bra och jag har lyssnat jävligt mycket på andra människor på sista tiden. Jag presenterar inte alltid något för min psykolog utan ställer frågan när jag är bakfull på Ica vid jordgubbarna torsdag morgon och frågar vad fan jag ska göra.

Jag är född den sjunde i sjunde sju minuter över sju. Sju är ett magiskt tal och jag har alltid varit rätt snabb på att snappa upp saker som gör mig speciell. Hybris är ett återkommande ord. Det är inte det att jag tror jag är bäst i världen utan snarare att det finns ett roligt/intressant/intelligent/välformulerat svar på frågor som ställs alternativt bara en mening som: bränner broar innan jag byggt dem. Det där är ju inte överväldigande. Enkelt. Väldigt kopplat till den persona som byggts här och raserats och ja ni vet, jag är inte konsekvent. Exempel två: Jag är den bräckliga muren och murbräckan. Lol liksom. Men ändå inte.

Ett skrivande är kanske för att imponera på mig själv. Eller helt enkelt glädja mig. Som en kompis man tar med sig in på toaletten och plockar upp, pratar med. Här på Hatet är jag ju bara i konflikt med mig själv. Skrivandet som sådant tror jag inte har målet att visa ALLA DELAR AV MIG OAVSETT OM DE ÄR VACKRA ELLER FULA, det är bara fint/roligt om jag lyckas formulera exakt hur marken jag står på känns. För jag flyger ju inte. Har gråtit ganska mycket på sista tiden. Mer än vanligt. Jag säger att jag inte tycker om när någon försöker berätta något för mig som uttryck för vem den är. Ironiskt med tanke på att jag är helt inkapabel att skilja på de två. Efterkonstruktioner, skrivande, och var går gränsen för konstruktion och efter, ger ett cringe:igt intryck om man inte lyckas övertyga. Tänker att litteratur eller skrivande oavsett tidsrymd för bearbetning måste ge en känsla av omedelbarhet: omedelbarhet kan vara i en evighet. Jag tänkte i alla fall berätta att jag var tvungen att googla om ordet ”olidligt” verkligen användes på det sätt jag tänkt använda det när jag grät. Klart jag lägger märke till pausen i ögonblicket: det är bara svårt att prioritera.

(Den melankoliska katten Misty började sin jamande klagosång, nej, det är inte pga löptider, hon är traumatiserad från sina första fem veckor i livet, när låten You don’t come around here no more av Tom Petty dök upp i spellistan.)

Var var du igår? Jag vet inte. Jag behöver ett alibi för mitt liv. Beroende på aktivitet är den som dömer mer eller mindre närvarande eller frånvarande på natten eller dagen. Det kostar mycket att träffa människor. Den deprimerade har bara sitt liv att förlora. Jag är fåfäng så det anseende jag föreställer mig att jag har eller de intryck jag gör, om de går lite utanför det jag vill, jag vill ju alltid vara fel på rätt sätt, det är inte en pose så mycket som att jag alltid pratat med mig själv i åtanke. Jag vet att jag kan ställa frågor. Ibland är jag bara för mycket. Det är svårt att göra saker framför andra människor. Jag vet inte om ”suga på orden” är något man också gör när man inte vet vad man ska skriva. Såklart söker man ord och googlar. Men när man ser ut att suga på orden får man försöka koppla bort att man sitter och ser ut att man suger på orden. Sen måste man också koppla bort att man efter bästa förmåga gjort sig vacker. Vet inte hur jag ska hantera min person. Om någon öppnar ridån är jag där. Rött sammetstyg makar på sig för nu är jag här.

Jag jonglerar med självutlämnande självupptagenhet och självförnedring. Fler än en som tycker det är dags att släppa sånt och gå in i eller vidare eller släppa taget: bli fri. Jag känner mig inte mindre sexig när jag ser min bikinilinje och tänker (skriver) att min bikinilinje ser ut som Fittstim. Varför berättar jag? Ja det är jävligt frustrerande om man likt jag försöker förstå varför en människa tar så mycket plats och inte gör det ”bästa” av det. Jag måste ju inte berätta att jag är sårbar. Det märks ju. Jag lägger mig gärna till rätta och om du överraskar mig så hoppas jag att jag är där. När jag går på poesiuppläsningar önskar jag att det var poeterna som var prosaister. Det är mycket som inte funkar nu. Alla behöver redigera eller spy ut mera. Det är ju mina preferenser, givetvis.

Scen: vännen som hade för avsikt att lyssna på poesiläsningarna med mig förra veckan var tvungen att åka hem. Jag satt kvar ensam. Vi valde mittenbordet, vi var tidiga, det var bara att ta. Hon åt ett äpple och lämnade en skrutt. Jag drack öl och väntade på att det försenade evenemanget skulle börja. Rummet fylldes på och runt om satte sig två plus tre plus fyra osv. Jag satt kvar. Det var inget svårt beslut. Men det var ett beslut. Och där emellan besluten och borden svävade jag runt och fokuserade ibland blicken på äppelskrutten, skrev då och då. Lyssnade på det jag förstod (danska är så svårt).

Var ärlig: lägger du inte märke till mig då?

2 replies on “Förstår inte postmodernism för att jag är en personifikation av den”

Så himla svårt är det väl inte att känna sig ensam på MText. Fast det kan va skönt att vara själv lite, kolla, lyssna, ta in navelluddet … Emmy Swanström Borenberg var bäst!

Nä, det tror jag är väldigt enkelt! Jag tycker om att gå själv på såna där saker även om det är gött med en kompis ibland. Jag minns inte Emmy. Mitt minne är i uselt skick för närvarande. Jag minns den skallige dansken som pratade om Gud. Det tyckte jag om.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *