Categories
Hat

fredagshygge med hatet

ag drömmer att jag blir bortvald av alla jag älskar och beundrar.

Kan se dem skymta fram i fönster och dörrar.

Deras kläder är perfekta.

Jag drömmer att jag härjar fram i min mammas trädgård som en uppstånden från de döda i jakt på rostiga rakblad och vassa stickföremål.

Jag springer hela tiden i mina vita Reebook (undrar om jag ligger och sparkar som en valp som drömmer).

Jag vaknar av att jag måttar ett knytnävsslag i bröstet och tre i magen.

Jag upprepar processen en gång till innan jag stiger upp för dagen.

Värmer varm choklad.

Några timmar senare en tjeckisk lager i Rörsjöallén.

Löven skiftar färg framför mig.

Min vän beskriver min nya medicin som kemisk lobotomi.

Att alla som äter den blir personlighetsförändrade.

Beggar’s can’t be choosers och jag knaprar den två timmar innan sängliggande.

Det är ingen slump att jag sitter och läser på om hospitalens framväxt under de senaste hundra åren i Sverige.

Om de kedjor som fjättrade dem som inte kunde tas om hand om.

Jag går in i det högtravande nu.

Du är sjuk väser den osynliga mitt emot mig vid bordet.

En nyckelpiga utan lyster klättrar på min dator.

När den lyfter vingarna och flyger blottlägger den ännu mer av det kroppsliga fula.

Att hitta de ideal som är viktiga för en handlar om att synliggöra sitt självbedrägeri men också det som får blodet att koka i ådrorna.

Jag drömmer om en Malmöpoets releasefest.

I drömmen är det viktigt att förläggaren erkänner hans status som poet intet existerande, en klåpare, inget mer!

I nya Bladerunner heter Goslings karaktär K.

Jag tror inte regissören har läst Ingeborg Bachmanns tal om namn och logiskt sett är det inget nytt Bachmann talade om när hon talade om vikten av ett namn.

Jag tror mig veta att jag alltid älskat att ägna mig åt det onyttiga (litteratur).

Kommer emellanåt på mig själv med att önska att jag bar kläder i fladdrigt material, inte siden (något billigare), och gick på afterwork med mina kollegor.

I våras skrev jag en rad

om det inte hade funnits några arbeten hade det inte heller funnits någon afterwork.

En annan nyckelpiga klättrar nu över min telefon, i stark kontrast mot den förra har den här en svart rygg med djupt röda fläckar.

Jag har en mening i mig, en rytm.

Like sands through the hour glass, so are the days of our lives

Tror inte seriens skapare hade för avsikt att fånga ledan i aktiviteten eftermiddagstv-tittande, eller finns den där för att rättfärdiga just det?

Så kommer vi till att ibland inte veta vad som är världens fulhet eller skönhet.

Jag undrar hur långt gången hösten i Berlin är.

Den gula höstsolen får mig att tvivla på stunderna av att känna att allt är möjligt och det för mig vidare till frågan om vad som är möjligt.

Vad innebär det egentligen att utvecklas till sin fulla potential?

Hur skulle livet se ut om jag vågade släppa föreställningen om en människas potential?

Något säger mig att jag skulle varit en lyckligare människa om valet redan gjorts åt mig.

Det är de dumma som lider frihetens kval.

Resten når medelåldern och berättar om sig själva eller inte.

Försöker påminna mig själv om stunderna då livet ger mig en dags respit eller två.

Räkna dina välsignelser, namnge dem en och en.

Ölen tog slut nu.

En vän är på väg.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *