Categories
Hat

gillar inte enkla lösningar och floskler kan användas bara de inte används när du tilltalar mig

Jag plockar upp redskapet, förbereder, när hunden bredvid mig börjar slicka sig runt munnen och jag vet att det inte är på grund av en osynlig ostbåge som jag håller i handen; det är ett tecken på stress. Det har min syster lärt mig. Jag tackar honom för hans tydlighet och omtanke. Vi tar en promenad på den 11 kilometer långa strandremsan som är grötig av regn och han rullar flera varv så hans sele hamnar snett.

Jag målar med akryl och kol och när ångesten eskalerar vet jag att det kvittar vad som kommer på pappret och kladdet jag får känna på fingertopparna. Eller kolets avtryck ända upp till armbågen på vänster arm. Jag ser en fet duva på balkongen bredvid lägenheten jag är i. Hen sitter där hela dagen (ärligt talat, är inte alla duvor en hon?). Upptagen i sitt burrande. Jag vänder mig om i det lilla vardagsrummet och när jag tänker på duvan och tv-serien jag valt att chromecasta på tvn tänker jag igen på ångesten och dess ursprung. Varför det gör så ont i varseblivningen eller tillblivandet just i att jag faktiskt MÅSTE existera i ögonblicket då jag vänder mig om, möter rutan och minns duvan och ser allt det här hända och tänker.

Det där skriver vi om lite senare. MEN SMÄRTAN DÅ! Den finns kvar och yttrar sig i åtta tio timmar (no skryt) av målande parallellt med att binge-kolla The Wire, golgotavandringar genom den spanska mataffären och fråga mig själv ja vad i helvete vill jag egentligen äta till middag och borde jag planera för den personen som äter popcorn och frukt eller den som vill äta ostbågar smaksatta med ketchup igen. Det blev en slags kompromiss som resulterade i mer, inte mindre. En typ av ärtig frasig halvmåne med smak av någon fårost, ett bubbligt choklad från Nestlé och en micropopcornförpackning. Thaimat.

Det spelar roll vad som hamnar på pappret på samma sätt som det spelar roll vad jag skriver och säger. Att ta kontroll över situationen. Skrivandet är ett självskadebeteende bland många. Det är inte särskilt kul att leva varje minut av varje dag när ångesten inte kan resultera i produktiv kreativitet. Undrar ibland när jag blir galen och varför det är så svårt att vila. Och vem är hon som faktiskt spatserar längs en strandpromenad och tittar på de fula föremål som ställs ut till försäljning i var och varannan mini market eller supermercado. Det är vilan i böljan. Uttröttningsmetoden. Jag nöter mig själv ner till en pennstump varje dygn och när jag vaknar är jag trubbig för att peaka som en vass giftig spets för att ligga uppvärmd, snurrad och nyvässad (vet inte om jag vässas innan jag somnar, när jag sover eller när jag vaknar eller om det eskalerar under dagen för att brytas mot ett papper i en ful klump, en penna, i alla fall). Jag tycker inte om människor som föreslår enkla lösningar. Fråga mig om jag äter mina fem frukter eller gröna om dagen och om jag motionerar regelbundet samt får tillräckligt mycket sömn och dricker alkohol i måttliga mängder.

Det händer.

Har du rutiner?

Vi förutsätter att jag är kapabel till föreslagna handlingar och att jag lyckas upprätthålla dem under en längre period och att jag till följd av mina nyttiga vanor i alla fall inte går upp och ner i vikt eller blir full och säger saker jag ångrar.

Mardrömmarna då. Och tomheten. Den existentiella urångesten. Magierna som möts som trollstavarna mellan gott och ont som i Harry Potter de vita och svarta slöjorna som kämpar för att övervinna men de dör båda två. Frågan är vad som återuppstår eller om allt blandas i magen.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *