Categories
Hat

Här är det jag som har ordet så håll käften

När jag står böjd över vasken i badrummet och spottar ut det rödfärgade tandkrämsskummet bakar jag rader. Funderar på hur jag ska inleda och kommer fram till att sätta scenen är en bra början. Nu ligger jag för övrigt i sängen.

Till Hatet kommer du bara om du vill. Ingen har tvingat dig. Jag behöver varken roa eller uppmuntra, eller för den delen respektera dig. Om du svikit mig kan du vara säker på att jag fantiserar om att plåga dig. Det är lättare att skriva än att leva. Här blir jag taggig om allt går som det ska. Om jag är tråkig märker jag det. Språket blir tillrättalagt. Det är inte alltid bra att försöka berätta något.

Under min hud har det alltid funnits ett hönsnät som sett till att hålla mig. Men också för att visa mig. Ibland står jag fortfarande och skiftar perspektiv när microvågsugnen är igång, försöker få syn på den bubblande osten på min Billys. Vill ni att jag ska förklara bilden för er eller ska vi gå vidare?

Jag är så jävla trött på att vara tråkig och deprimerad. Mitt utåtriktade jag lider ofta konsekvenser. Jag är ett biktbås. Ur de snidade hålen släpper jag ut min andedräkt. Munnen blir torr för andens dräkt vill inte släppa taget. Det är benådningen jag är ute efter. Som den där knähunden till Lord Voldemort som blir människa igen efter år som råtta eller mus. Minns inte.

Några gånger om året, speciella tillfällen, de blir speciella efter, inte under pågåendet, frågar jag de döda om de kan säga mig något. Jag vet inte om de svarat någon gång. Ett blad ur min antecknings/skiss-bok lossnade idag på tåget hem från min syster. Jag skrev i natt. Det var en sån blandning, ibland med, ibland utan, adressat. Det finns logiska anledningar bakom skissblockets sårbarheter men när en sitter där på tåget och försöker värja sig från solen kan en börja undra, är det meningen att jag ska ge det till någon?

Skrev ett inlägg förra veckan och det var i den så kallade stundens hetta eller i eftersvallet men jag publicerade det inte för jag märkte att det inte var jag som talade. Ordet nykterhet är intressant. Så nyanserat. kidnappat. Varför säger man att man ser klart efter att man gråtit? Tagit ett beslut, upptäckt ett svek? Var man lurad innan? Jag försöker ibland resonera med mig själv att jag är som buskar som måste kantklippas. Helst buskarna utanför hotellet i The Shining. Rensa ut ogräset i min hjärna.

Ibland skriver jag om träsk och sumpmark. Om ett fuktskadat land. Min lägenhet är fuktskadad igen och nu lyssnar jag på maskinen som ska torka upp det. Ett rör av plast slingrar sig från fläcken, in i badrummet, in i maskinen och ut genom ventilationen. Jag tänker inte stanna här. Det finns bruna garderobsdörrar, ett grävlingskinn, en säng som jag leker hela havet stormar i.

Min stödgrupp finns här ut i rymden. Skriva är enklare än att leva. I verkligheten försöker jag alltid kuva mig eller göra uppror mot er. Här är det jag som leker. Inga dialoger, ingen skam, inga ögon som blidkar. I verkligheten använder jag ofta ord som jag tror att jag nog har koll på. Oftast glider de förbi. Ibland får jag försöka förklara. Här skriver jag orden och googlar dem. Får bekräftelse. Ordet var rätt.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *