Categories
Hat

här händer det mycket eller ingenting

Det började med en dålig cover av Tenacious D låt Beelzeboss (The final showdown) ur filmen Pick of destiny. Det fortsatte med infantila pojkar som ritade på golvet i en ny dyr stor opersonlig lägenhet som min pappa ägde med mina pastellkritor. De flydde när jag hämtade diskmedel, till min frustration fanns det bara diskmedel. Jag blev frågad om jag försökte straffa dem och jag svarade ja om det innebar att låta dem clean up their own mess. Det fanns ett hörn i en trädgård där vänner satt och drack vin och ville gå ut på en trendig lunchrestaurang och det var ju inte mörkt. Min psykolog ifrågasatte nödvändigheten i att jag skulle använda hans tid. Jag hade ett akvarium som jag kunde fylla på och stänga av när jag ville. Det fanns en bälta, katter, ormar m.m. Det var en sån drömsekvens där man vaknar och somnar om igen. Varje gång jag vaknade försökte jag prata med min vän jag bor hos som jag trodde stod där med mig. Jag förklarade högt för mig själv att det inte var på riktigt. Sen somnade jag om. Mellan varven hörde jag mig själv säga hjälp. Det slutade med att vännen jag bor hos stoppade upp glödlampa efter glödlampa i min fitta och krossade dem på vägen ut. Till slut rullade jag ut ur sängen som om den försökte dra ner mig i djupet.

Har hicka. Och lyssnar givetvis på Tenacious D. Jag flämtar och skakar. Var är Freud när jag behöver honom. Svag. Inga påminnelser, inga råd. Självprygeln kommer tillbaka om jag inte ordnar den i vaket tillstånd. Och inga påminnelser. Jag vet att det här är ett känt sömnfenomen. Män i mitt liv. Väktare. Idoler. Viktiga. Kvinnor. Svek. Maskar har grävt tunnlar i min hjärna. Följer mig själv som en hemsökelse. Satt i badkaret och duschade av all smuts från det “enklare livet”. Lämnade till och med smuts kvar när jag ställt mig upp. Det var som att dammsuga, fast tvärtom. Jag satt och titulerade mig själv adjektiv efter adjektiv som jag upptäckte världen på nytt. Försökte sammanfatta händelsen i vad jag nu motvilligt måste erkänna är en dagbok. Olika världar innehåller olika personer och i de olika världarna med de tillhörande personerna kan man utifrån sig själv värdera och föreställa sig hur andra ser det. Jag felprioriterar ofta och det delar min kropp i bitar som till slut kryper ur en säng som försöker svälja mig hel. När jag och min blick och mitt språk får umgås i fred och med det sagt inte nödvändigtvis i ensamhet så tar jag steget ut i älven/viken/valfri sjö och nu lägger vi ingen extra vikt på exemplen för att hålla oss till ämnet och inte felprioritera och inte avbryta det som är framför mig och i mig och vad händer när jag står där ute då och inser att jag håller på att glida isär?

Det andra. Jag påpekar för min vän när vi dagen efter en fest promenerar i en närliggande stad vid lunchtid att det känns konstigt att se ut som mig själv. Kläder i en stad. Hur brukar du se ut annars då. Jag brukar förklä mig. Och inte vistas i stadskärnor och i sådana fall med sällskap där jag till det yttre inte känner ett behov av att representera mig själv. Så varför har jag inte en mönstrad ullkofta på mig hela tiden då. Ja du. Det är väl viktigt med en yttre representation som man kan stå för. Och jag tror att jag står för båda men jag tror jag att jag klättrar på attraktionsskalan när jag klär mig som om man var på väg någonstans. Det är skönt att känna sig åtrådd och det är mänskligt. Lånade en klänning av kompisen. Känner mig som en jävla slampa i en även om det bara är ännu ett lager med svart över det svarta som avslutas med två lager svart till.

En karaktär i serien Mad Men säger att hon tycker om att gå hem och vara god efter att ha varit borta och varit stygg. Idealmänniska. Skamlöshet. När jag reser är jag borta för att vara stygg och när jag kommer hem försöker jag behålla påfågelfjädrarna men oftast tar jag på mig en yllekofta.

Mitt system uppbyggt av belöningar bestraffningar undanflykter försök till självständighet strykrädd aggressiv impulsiv idiot otrevlig trevlig komplimanger manipulativ törstande sluten slut för att jag inte kan stanna i tryggheten i min blick. Röka cigg och ångra sig. Vila på förmiddagen och kanske det var sängen som försökte kasta mig ur den. Det gör tydligen ont att bli både kastad och dränkt.

Jag vill skriva om festen jag var på. Hur det känns att gå ut med min vän på lördag till ett ställe där det kommer spelas metal som förhoppningsvis ligger på den svarta delen av skalan (fonterna gav det intrycket så), där det säljs öl för 30 kr hela kvällen eller “stor stark” och att en annan vän jag inte sett på två år också kommer dit. Hur jag för mig och hur jag rör mig. Vad jag ser i allt runt mig. Det är svårt att både vara själasökande och själasörjande (min tolkning av ordet, inte någon som sörjer för någon annans uppehälle eller själ, ser till att de hålls i bruk, en som lider och försöker hitta rätt och kanske tycker synd om sig själv). Något har hänt. Inget har egentligen hänt.

Botten har grumlats igen bara. Klarhet kanske inte är vad jag vill ha. Adjektiven pendlade mellan omtänksam- narcissistisk. Kan man vara båda? Jag vet inte. Vi vill verkligen sätta ord på alla. Det är roligt att iaktta, tolka och sätta ord på vad en människa gör. Uppfyller de rollen är det triumf. Att döma människor är kul. Jag tänker att jag får döma mig själv därefter. Ni kan se ner på eller tycka synd om mig. Jag bryr mig. Men jag har god hjälp till att försöka lösgöra mig från det där, att bry sig. Kanske slutar jag döma andra människor då. Eller bara beskriva dem. Det är svårt att beskriva människor utan att lägga in någon värdering i beskrivningen. Jag skriver. Det känns som en omöjlig och inte önskvärd egenskap att låta bli att värdera. Kommer man undan med mycket om man är övertygande? Kommer man undan med mer om man dessutom agerar i enlighet med känslornas diktatur i interpersonella relationer? Tror inte det. Det finns säkert något här emellan men Frodo behövde bära ringen ända in i djupet av Mordor.

Undrar hur jag ska fortsätta på det här skärseldstemat utan att erkänna katharsis. Den som lever får kanske se. Eller så nonchar jag det och tar mig an nya teman. Jaja. En brinner upp och ibland lägger man in mer ved. Ibland öppnar andra luckan. Svårt att vara både fnösket och askan. Att vara björken verkar inte vara något alternativ än.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *