Categories
Hat

Idisslar

Jag har ett ideal som består av att inte berätta något. På många sätt är jag lik Den blinde Argus-Andreas som stannat kvar i sin konflikt där de stridande är plattpoesin och de ”djupa”. Det finns en rationaliserad bitterhet som försöker skyla över den stora sorg han bär på för att hans poesi inte gjort sig hemmastadd i svenska hjärtan, likt vår Tranströmer. Jag har från och till låtit Andreas vara modell för mig själv eller en metafor för självbedrägeriet. I min värld pågår det ständigt konflikter för i grund och botten ser jag de flesta som bedragare. Vissa bara mer övertygande. Vem är jag eller ni att bedöma hans betydelse? Jag förstorar upp honom för att han är genomskinlig eller så är han genomskinlig för att jag förstorar upp honom.

Min vän skickar en beskrivning av Mårran ur en bok hon läser. Det är väldigt skönt att en del av människorna runt om kring en kommer överens om en figur som liknar en. Eller jag henne. Det får mig att känna mig mindre ensam. Min psykolog ska skissa upp en hypotes om mina problem till nästa gång vi ses. Utredningen är pausad. Jag har ingen spatial funktionsnedsättning. Jag har borderline. Det är sen gammalt. 

Vi bollar ord mellan varandra. Intolerant föreslog jag, han använde överkänslig. Jag tror att jag föredrar mitt förslag. Det gör jag nästan alltid. För att avbryta, jag undrar, vem fan det är som pratar genom mig? Svordomen lade jag till för att bryta rytmen, gunget jag känner, att det finns noll dissonans mellan det min hjärna säger och det mina fingrar skriver. Munnen är tillsluten, men nöjd. Rytmen är förrädisk för den anammas så lätt från något jag hört någon annan säga.

Jag var på ett möte med min läkare. Under beskrivningen av min tillvaro tog hon ett papper och illustrerade det som pågår: ring efter ring runt en ledsen gubbe i mitten. Av någon anledning kände hon ett behov av att fylla i gubbens ögon och mun. Svart och neråt. Ringarna runt är inte ringar på vattnet. Ringarna symboliserar barriärerna, varför använder man ens det ordet, det är smutsigt, bättre ord: tainted, jag satt upp mellan mig och världen.

Det skulle vara lätt att skriva en bok om hur benso inte tar bort smärtan och att Alvedon bara är tillfälligt uppehåll från den värkande ryggen. Jag nedlåter mig inte. En ska helst föra sig med värdighet men aldrig någonsin bli stucken med en nål i sidan och pysa. Förminskas. Det är jävligt ovärdigt att skriva om psykisk sjukdom. Det finns inget mittemellan. Du kör antingen rakt in i trädet eller backar undan från ämnet. Jag fittar runt det som vanligt.

När jag lyssnade på boken om Trump respektive Adolf Hitler kände jag igen mig. OBS, ännu ett jävligt osexigt sätt att förhålla sig till litteraturen/världen. I biografierna lyfts det i båda fall fram att herrarna med nävarna läste och lyssnade på annat/andra men kom bara ihåg eller valde ut det som bekräftade deras världsbild. Jag tänker att jag nog är så. Båda förlitade, (förlitar i T:s fall), sig på intuition. En känsla av att veta rätt kommer en ganska långt på.

Så vad i helvete är skrivandet?

ETT SÖKANDE. EN AVLASTNING. EN DAGBOK. ETT ROP PÅ HJÄLP. EN HOBBY. EN DRÖM. ETT BEDRÄGERI. ETT SJÄLVHAT. ETT SVEK. ETT HOPP. RINGAR PÅ VATTNET. PLÅSTER PÅ SÅREN. EN LUGNANDE. ETT SÄTT ATT ORDNA VÄRLDEN. EN KRONOLOGI SÅ MAN STÅR UT MED SMÄRTAN. ORD FÖR ATT KOMPRIMERA UPPLEVELSER. EN LEKFULLHET. EN ELD. ETT HELVETE. SKITSNACK. ETT BERÄTTANDE. EN EXKLUDERING AV ALLT SOM INTE SKRIVS. MEGALOMANI. EN AVGRÄNSNING. EN DIALOG. EN MONOLOG. EN RING MED SVAMPAR I GRÄSMATTAN. EN BESTÄMD FORM.

Hatar det.

Jag tittar ner på mina nästan förstörda läderskor. Sulorna har börjat lossna och sömmarna är fulla med damm från gips och tegel. Jag vill att det ska finnas noll distans mellan det jag menar och det jag säger. Berättandet har inte övertygat mig om att det är så jag uppnår det.

Jag gömmer mig från min ensamhet genom att vara hos min syster och hennes familj. Tillfälligheten i rutinen bädda soffan skapar större trygghet än att ligga i min säng och tänka att det är där jag finns. Det är skönt att få inackorderas i ett liv som rör på sig. Ett växande barn. Ett byggprojekt. Min syster som älskar julen och gjorde knäck ikväll .Det är skönt att få ta en paus från den dödsdömdes steg och bara gå och hämta något ur kylen.

Skam och skuld, skald och skum. Det finns mycket jag berövar mig själv. Det självklara i att jag skriver och är duktig på det. Att dela säng med depressionen skapar en främmandegörande effekt. Handlingar förvandlas till abstraktioner som jag därmed kan välja bort. Det är tillfredsställande att skala livet, tacka nej, bli perifer. Jag hatar att det är genom mig orden måste passera för att hamna här. Inte så intresserad av dialoger. Vill vara ärten under prinsessan. Försöker göra mig helt borta men jag lever.

Idag lyssnade jag, min syster, min svåger och deras sex månader gamla dotter på Philemon Arthur and the Dung. Om jag sjunger Du är min enda vän/ jag tänker på dig varje dag/ du kommer aldrig igen/ men jag tänker på dig varje dag/ Du är min enda vän men du kommer aldrig igen talar bevisen mot mig. Det är livet när jag skapar rörelser med min systerdotters knubbiga armar till In kommer Gösta. När ni kommer på mig med att leva så håller ni käften. När jag skriver utgår vi ifrån att det fortgår till det inte gör det.

Jag kan inte skriva utan att skriva om det. En fåfäng hudvårdsprocess.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *