Om jag börjar ta livet för givet kanske ingenting skulle ha blivit som det blivit.
Ligger under bolltäcket 22.12 med Propavan, Theralen, Stesolid och Zopiklon all in the name of anxiety and sleep so sweet. På en avdelning finns det ingen anledning att vara vaken. Jaja, ute där – inne här, skitsamma, jag orkar inte tänka i längder.
Lyssnar på låten Iris med Goo Goo Dolls. Fast den tog slut nu. Vi är ett gäng här som delar på askar med cigaretter. Den gamle mannen med cancer och di himmelsblå tröjorna, mössorna, halsdukarna och kalsongerna. Tvåbarnsmamman.
Det finns en orytm i mig och jag önskar att den var ny istället för en negation men nope. Skrivandet är i tänkandet. När jag ligger och preppas inför ECT och hör hur läkarstudenten inte behöver känna sig tvungen att bevittna en till eftersom det ser så obehagligt ut. Narkosen, eller sömnmedlet, känns som aceton som smeker insidan. Tänker jag nu, tänkte jag inte innan jag somnade, jag var för upptagen med förnimmelsen.
Snart har jag tagit slut på den förbannade boken Livet en bruksanvisning av Georges Perec. Den är och har varit fantastisk men en fantastisk förpliktelse. Ett gigantisk inventarie med parenteser som innehåller karaktärer, ting, bakgrundshistorierna till tingen, lösa associationskedjor till berättelser som skrivs ner utan ett tydligt syfte. Och just det är då syftet. Undrar om kanske Knausgård låtit sig inspireras av det här verket.
På tur står Solzjenityn, Leif Holmstrand, Anna Kavan m.fl.
För en separat dagbok för den här inläggningen. Jag har kommit fram till att jag aldrig förstått dagboksskrivandet: jag behöver ju inte berätta saker jag vet om mig själv för mig. Jag låter mig göra det, åtminstone i några rader. Nu skriver jag inte mer här ikväll. Underväldigande måhända, det är livet också.
tschüss