Categories
Hat

Det är inte lätt att vara ödmjuk när man alltid har rätt

När jag behöver visdom vänder jag mig till den numera bortgångna duon (så vitt jag vet) Simon Gärdefors och Calle Thörns fantastiska Las Palmas. Meningen i rubriken är plockade från låten Partytrix. Låttexten består helt av texter som man kan hitta på t-shirts på stadsfestivaler. Ett SKÅNING FÖR FAN omgjort till poesi. Las Palmas är undantaget som bekräftar regeln. Därmed anser jag detta ärende avslutat.

Jag drack rökig whiskey hos en man som bor i en av de skånska obygderna med en ny bekant och jag berättade om mitt fd sadistiska förhållande till mina krukväxter (döda nu) och berättade för honom att det inte var äkta eftersom det har blivit en av mina repliker.

Jag frågade honom hur hans ego får mat när han bara håller på med välgörande projekt. Är det så enkelt som man ser i filmer att läkaren lider (obs han är inte läkare) men i slutändan förstår att det är hans kall som att man skriver? Han sa inte det. Jag föreslog inte det heller. Han sa (föreställ er ett talstreck här; jag vet inte hur man får till ett i WordPress.) man är sitt ego.

Verkar som att både han och jag är konfunderade. Två av oss skålade med whiskey och den tredje med juice. Igår uttalade jag ordet tragikomiskt fel och det var nog ett järtecken. Om man tror på sånt.

Funderar över tacksamheten och kärleken. Hur en biblisk föreställning skulle kunna vara sann om man plockar russinen. En av de nya i mitt liv säger att jag är sjuk i adjektiv. Hoppas jag reder ut det.

Så länge du är glad är vi glada. Är det enda sättet att uttrycka tacksamhet privat? Genom min kropp far både tacktal och ryck i diverse kroppsdelar. När jag läser vad jag redan berättat motvilligt och berättar motvilligt igen i min dagbok så vet jag att inte mycket förändrats.

Jag skriver anteckningar som inte får plats och kaffet urholkar platsen under ögonen. Jag vill inte berätta saker men jag gör det. Fråga aldrig en människa varför. Det är huret inte omet som är relevant men viss grundinformation behövs skulle vi inte kunna göra ett system som typ Tinder fast inte med längd och stora muskler utan snarare som när man väljer egenskaper till sin sim i spelet The Sims och kanske är dyster, ambivalent, politiskt intresserad, kreativ, driven eller varför inte det ännu äckligare ordet passionerad som en idiot i HBG gjorde en hel tidsskrift om och döpte till Passionaire.

Man ska hoppa. Det är bra om du kan hoppa för det är en bra indikator på om dina knän mår bra din hälsa är ok osv. Men du kan ju inte hoppa om du brutit båda benen. Det är svårt att kasta sig ut när man är beroende av systemet. Jag vill veta vad som händer när jag börjar springa ifrån och inte i blindo som det stora äventyret om man väljer “optimistisk” i The Sims och en optimistisk sim då skulle se döden som det stora äventyret. Jag vet att saker händer.

Varför? Hörsägen. Det är inte personligt det är systematiskt. Det är ingen ny tanke att ensamheten är den som förser en med liv: det är liksom grundvillkoret. I Sverige är det svårt att vara ensam om man har en problematik av arten psykisk ohälsa. Det låter kanske fånigt men handlingar får konsekvenser och en eskalerande glädje kommer kosta dig något. Och oavsett varför eller hur så kommer jag aldrig få förklarat mysteriet om varför systemet gör som det gör. Du kanske söker svar. Jag är för tillfället vid strandkanten med en paraplydrink. Vi behöver inte konstla till bilden mer än så.

Jag har behov av pragmatisk information från en oberoende källa och hur jag ska leva mitt liv, inte om jag ska leva mitt liv. Det är tur att gränserna mellan konsumtion och konst nästan är borta för det driver mig till att förstå det ingen kan ta ifrån mig: beslutet att hoppa.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *