HOR

Hatet

Home / Uncategorized / jajajulkalenderngickåthelveteiårigenvipratarinteomdet

jajajulkalenderngickåthelveteiårigenvipratarinteomdet

Snön ligger fortfarande kvar. Någon här i rummet har satt igång Miles Davis (Some kind of blue, såklart). Jag överträffar mig själv i oboystyrka och stretchar ut. Ställer mig över vasken och slevar i mig det mörkt bruna i botten (rädd för att bli påkommen). Det finns antaganden jag gjort om världen. Saker som ska sägas men tiden är inte mogen. När jag drar linjer längs pappret förstår jag, intentionen ist egal, intentionen är allt.

Texten skulle landa i att tankar om stil är tankarna som stänger ute bruset (sus och dus). Ett språk som lösgör en från verkligheten. I det som är upptaget av sig själv (Ourobouros biter sig i svansen) kan inget av det klibbiga, mänskliga och ofullkomliga slingra sig in. Men så kom något, en situation som utlöser

Känslor. Och huggen i hjärnans nervbanor parerar lusten att få skallar att bukta inåt. Konkava kluster, svarta små jävla pissmyrehögar som jag riktar min nytända cigg mot och kokar till döds. Ilskan, vreden, käftarna, våldsamma smekningar av tändernas ovansidor mot tändernas undersidor. Golgatavandringen du gör när huvudet måste luta sig mot axeln men du måste resa dig upp. Hur många gånger kan jag likna mig själv vid Jesus under ett år?

Ingen bryr sig om Jesus längre så vad spelar det för jävla roll. Kanske det varit idag som jag skrivit en text utan svordomar. Människorna, jag är Guds son om det fanns någon. Nå. Jag har kommit fram till att ilska inte kan vara en stil, om så ett motiv. Jag är inte en tillräckligt duktig författare för att veta hur man förmedlar den känslan utan att svära eller pysa i passivaggressiva pustar. Och kanske är ilskan det, pendlingen mellan de här två polerna. Ilskan är inte en särskilt lukrativ känsla när man vill författa något utanför sig själv.

Jag är fast i människornas känslohelvete. Alla bilder av en som ska få plats och räcka till, presentera progressiv människa (INGENTING STÅR FUCKING STILL) det är bättre nu, det var bättre då, det blir bättre sen. Jag kanske driver med mig själv när jag skriver att det är en självhjälpsblogg men ärligt talat hittar jag ingen bättre förklaring. En snuttefilt jag plockar ur munnen ibland för att spy galla över världen.

Min kropp är kalejdoskopisk, fingertarmar. Det enda agentskap du faktiskt kan komma nära är att säga det var meningen. Avsiktligt alltså, inte inneboende mening. Om det är meningen och det är meningen, vi själva då alltså? Läpparna rör sig bakåt som ett grimascherande utslätande mänskliggörande.  Stil är förvissningen om att det inte bara rör sig om lyckträffar. Omvänd psykologi, jag tror inte du vågar. Stil är skedmatandet och är den inte gjord av silver vill ni inte ha den.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

wahlbergfrida89@gmail.com

>> <<