HOR

Hatet

Home / Uncategorized / KSMB – Sex Noll Två

KSMB – Sex Noll Två

Jag ligger hemma i min säng en helt vanlig dag. Runtomkring är tusentals människor här finns bara jag. Kroppen skriker efter sömn men hjärnan säger nej. Jag tänker att jag aldrig mer ska träffa nån som dig. Du visade mig nånting som jag inte trodde fanns. Någonting som gjorde att det obehagliga försvann. Du skakade om mitt huvud och förstorade min pupill, och tog mig till ett ställe där man gör vad fan man vill.*

Quetiapin och ett ösande ett ösande ett ösande ur kroppen ur energin ut i världen i ett litet pentry där kranen är felmonterad så alla diskberg som skapas är ett diskberg för högt. Separationer och ett obehagligt mönster i taket. Som transparent sprickbildning. Det svarta kaffet som gul galla och de gula fläckarna i taket går att tvätta bort, en i taget. Och risken att de skulle droppa på mig är väl visserligen inte trolig men eftersom de går att tvätta bort antar jag att taket om det börjar andas eller svettas kan täcka mig i det där gula som fläckvis spridit sig i taket.

Du ska leva i enlighet med dina värderingar även om du förlorar. Det är gengångaren JOB som spökar i all modern psykologi som de tror är så förbannat banbrytande. Vi är experter på att förklara och systematisera saker vi redan vet, vi behöver uppfinna hjulet för att veta att vi har uppfunnit det. Jag hatar alla poetiska förebilder. Jag hatar språket på samma sätt som jag ser det sviktande förtroendet i alla relationer. Emotionell instabilitet är ett eko som följer mig. Läs inte dina journaler särskilt inte i ett sårbart läge.

Jag bär en katt som heter Sigge tillsammans med min vän den blonda skönheten. Han hade precis varit hos veterinären och fått en termometer uppkörd i röven. När vi gick såg han sig omkring som han inte visste hur han skulle ta in allt det rörliga (vackra i en katts ögon?). Knäpptyst som i förundran. Sigge mådde bra men hade kräkt hela natten. Han kanske bara ville skolka från kattlivet en dag och tyckte det var skönt att någon ojade sig över honom. Vara en liten kattunge igen.

Du ska leva i enlighet med dina värderingar även om du förlorar allt (jag påstår inte att jag förlorat allt men för uttryckets skull, ja men tänk själva om det hade stått: Du ska leva i enlighet med dina värderingar även om du förlorar proportioneligt mycket i förhållande till uppoffringen: det jag menar, kom inte hit och säg att man kan skriva om smärta på ett sunt sätt. Det är fucking weltschmerz om det är schmerz och är det inte i nivå med smärta så kanske du kan beskriva det som tja, jag vet inte, då kan du ju faktiskt hålla käften. Skriv inte. Håll käften. Jag menar det.) och du ska sonas för dina synder men om portalerna sluts på ett sätt där någon säger du är du och du ska ut ur mitt liv så ligger det till slut på en själv att förlåta sig sina synder.

Jag ser en kvinna i framtiden som inte är rädd för ensamheten tvärtemot trivs i den. Som aldrig underkastar sig sina impulser och drifter på bekostnad av hennes värdighet. Sårbarhet är ett fruktansvärt vapen om du inte är perfekt. Antar det är därför så många man träffar ler rätt och försöker tysta ner sina mindre smickrande drag och sen å andra sidan vad fan vet jag. Jag föreställer mig samma kvinna som en onåbar staty i marmor som stirrar tillbaka med döda ögon som tiden och tystnaden stelnat. Jag vill inte vara en medelålders kvinna som skrattar för högt på café. Värdighet är en konstruktion och det är också en egen sanning. Men du får bara gilla läget och skapa dig en sådan. Ofrihet är den sämsta känslan jag vet.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

wahlbergfrida89@gmail.com

>> <<