Categories
Hat

löss och människor

När jag blir inspirerad blir jag äcklad av mig själv.

När jag blir medveten om att jag blivit inspirerad, det är DÅ jag blir äcklad av mig själv.

Inspirationen infaller oftast någon gång då dag gått över till kväll, under det man brukar kalla skymning.

Jag glömmer bort att jag bor i Malmö tills jag ser en tjej omfamna ett stort paket toapapper på en busshållsplats på Bergsgatan.

Åker tåg på morgonen och följer rörelserna i ansiktet och kroppen på en aktiv lyssnare av arten blond man, självförtroende som en student som vet var alla salar ligger och antagligen är på en “tjena, läget?”-nivå med de som arbetar i skolkafeterian.

När en man jag träffar frågar mig vad jag tycker mest om med hans hem så säger jag att det är trädet utanför hans balkong-

han påminner mig en dag om trädet och att det sjunger för mig.

Varje gång jag sätter igång musik känns det som att jag sviker mitt riktiga jag.

Min psykolog ser ner i mitt liv som en luskam rör sig i en infesterad hårbotten.

Jag vet inte varför eller hur man får och behåller kärlek.

Blir inbjuden i ett kollektiv, blir bjuden på en öl, blir klättrad på av en nakenkatt som heter Frankie.

Det går förbi en rom och vill ha saker av mig jag ger honom en cigg och han ber om en femma till ciggen och jag säger något i stil med take it or leave it man det är  alltid intressant när man med så specifika uttryck parafraserar sig själv.

Jag säger till en blond skönhet att jag knappt vet skillnad på sympati och tycka synd om.

Efter en kort kväll ihop förstår jag att jag behöver bli bättre på att ta hand om mina pengar.

Min psykolog vill låna mitt uttryck problem har fått vingar och jag förstår att jag inte erbjuder er något utan kontext.

Så jag låter saker stå, klichéerna får liv.

Det är oroväckande att bli bekräftad i sin egocentriska världsbild.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *