Categories
Hat

många liknelser såhär i kölvattnet några dagar efter valet

Oaserna är plaskdammar. Oasernas plaskdammar. Plaskdammarnas oaser. Jag nöjer mig inte med enkla svar men är inte begåvad eller ihärdig nog för att söka upp de svåra. Beskrivande ord som lidande, smärta och ångest är som våta filtar runt kroppen. Jag stannar i det landskap där frågorna lämnas obesvarade. Eller så nöjer jag mig helt enkelt inte. Jag måste föranledas av en gåta som jag vill att någon annan kommer på.

En man i kassan på Hemköp sitter, (utan ljug), i femton sekunder och gräver i sitt öra med pekfingret. Flaskan med handsprit står bredvid flaskan med vatten och när jag tror att han sträcker sig efter hygienen släcker han törsten. Jag öppnar munnen. För vrakig för att påpeka att han hanterar människors mat, vardag, ja en del av deras grundförutsättningar till liv, och om jag är omtänksam nog att vända streckkoden åt rätt håll kan jag väl slippa se på när hans öronvax smeker varje flaskhals. Pepsi Max.

Det luktar piss överallt. Jag kastar en nyfriterad pommes frites till en duva på min gata. Den går sin väg när pommesen kommer flygande och jag frågar den varför den inte fattar att jag aktivt matar den. En förmån stadsduvor sällan får. Antar jag. I rösterna runt mig hör jag, (min hörsel kan vara påverkad av öronvax eller så kallade föreställningar om mig och resten), resignation eller förnekelse. Jag hör trösterika fördomar och jag hör prognoser. De är goda.

Jag måste vandra genom dalen av klichéer och imorgon på gruppterapin måste jag möta dem personifierade. Det är lätt att föreställa sig mig tillbakalutad med en inbyggd automatisk cynisk knyck på nacken varje gång någon delar med sig men så är det inte. Om jag inte är för trött tittar jag medkännande. Jag står inte ut med psykisk sjukdom beskriven som en resa. Jag står inte ut med sammanfattningar, redogörelser och jag ställer frågor om jag undrar något. Jag presenterar inte mig som ett färdigt paket eller det är exakt det jag gör. Jag hatar bekännelser som vilar på en grund av självbedrägeri. Intentionerna är grumliga tror du kanske. Ibland kommer jag på mig själv med att göra det samma. Förljugenheten syns som botten i ett kristallklart blått vatten.

Alternativ för Sverige jag reflekterar mest över alternativ för mig. Det är riktigt anser jag att blockpolitiken borde dö som Steffe sade men ansvaret som de flesta refererar till är bara deras ursäkt för sin äganderätt. Magiskt tänkande. Säger du det tillräckligt många gånger så kanske det händer. Vi är beredda att ta ansvar för Sverige. Or else kan man ju fråga sig. Såg skräckfilm igår. Bästa på länge. Mitt sällskap sade Hastur två gånger. Inte en tredje, då kommer han tydligen. Jag sade att jag skulle testa ensam i min lägenhet imorgon och nu sitter jag efter tolvslaget och tänker tillbaka på det som ett då.

Sjukskrivningen som gör sömnen i stora doser möjlig skär sönder min dag i delar som jag kan tugga och svälja, beroende på vad man jämför med. Den svenska vården låter en sån som jag fortfarande öppna romanen, hetsläsa och somna tidig eftermiddag. Jag vaknar till oftast, besöker toaletten. Kanske fyller på energiförrådet med ett litet mellanmål men sedan hasar jag tillbaka till skeppet. Rutinmässigt som ett arbete. I zombiehasandet tillbaka från toaletten och jag börjar somna innan jag ens nått madrassen känner jag mig lycklig.

Om sängen är skeppet så är människorna havet och klipporna. Jag tappar det. Ansiktet. Kroppen. Pulsen. Andningen. Mina saker. Mina tårar. Förlusterna och de sårande orden som kommer ur min mun betalar jag med kredit och skulden är skulden. Jag skadar andra människor. Det finns en röd tråd i samtalen. Ingen kan som jag väcka vreden. Ingen vill att jag ska släcka bränderna med skammen. Så jag gör det tyst. Ibland bekänner jag. Det orimliga, den otröstliga visar sig. Vad ska orden göra med mig? De ska förstå, trösta och knuffa mig framåt. Promenaden är ett återkommande samtalsämne. När jag sitter mitt emot min psykolog i det slutna rummet bara han och jag är det jag säger inte kuvat, censurerat eller tillrättalagt. Det jag vill få sagt. Han vill att mitt liv ska följa med in i rummet.

Jag vill att ni ska dämpa er. En slö silverfisk går omkring på golvet nedanför sängen. Torkfläkten har stått på i över två veckor nu. Jag är ledsen att jag gör ditt habitat mer ogästvänligt lilla vän. Jag tror inte på tankens kraft, makt eller att ord spelar roll; om syftet är att prata eller skriva om saker som rör att prata eller skriva alternativt kommunicera något som inte direkt översätts till spädbarnets skita, äta sover, så tror jag. Fast och fullt. Men ord är lek. Relationer är svek. En behöver hitta en gemensam faktor för att hitta vad som länkar ihop en sak med en annan. Jag gör människor upprörda. Ibland skriker de. Ingen går någon på nerverna som jag gör. Dämpa er. Om det sista jag säger innan jag dör så är det antagligen om det sista jag säger.

Jag förstår. Har ingen vilja att tillämpa metoder. Orden mellan mig och andra som jag inte förbränner tänder gnista i mig. Jag sprakar och i mina bärnstensfärgade ögon skymtar det skönhet. Bergfast för att sedan vittra sönder. En teori jag har när jag skriver om mig själv är att jag inte kan undvika klichéer. Så ibland omfamnar jag dem. Jag biter mig själv i svansen. Det är inte alla som klarar av att skada sig själv. Det är grundt och strömt. Det är vattendrag, eld, skepp, hav, dalar m.m.

Förlåtelse erbjuds. Att helt slopa krediten. Vill inte ha den förrän någon formulerat mig.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *