ÖMHETEN &

Hatet

Home / Uncategorized / MORSNING KORSNING IDAG TÄNKER JAG INTE BEKYMRA ER!

MORSNING KORSNING IDAG TÄNKER JAG INTE BEKYMRA ER!

Det kan vara att det är Satan som lockar mig.

KBT är som att tämja djur, positiv och negativ förstärkning, påminna den stygga hunden vad som händer när den pissar på mattan.

Det var något om vibrerande nerver. Läser Steve Sem-Sandbergs De utvalda och är det mitt fel att jag börjar tänka på människor som djur, att banorna i hjärnan är banorna i hjärnan, det har ingenting med Marocko att göra.

Myntatéet ska hällas upp i glaset tre gånger innan det är drickbart. “Första gången är för kärlek”, säger Moustafa och ler mot mig. Andra gången för hälsa. Han rättar till servetten runt den ormanterande, silvefärgade kannan. Tredje upphällningen är för tur (och pengar). Han bjuder ut mig på middag. Jag ljuger och säger att jag har en pojkvän. Man måste välja sina fighter, men jag antar att mina specialpriser på utflykter gått upp en aning.

Tänker på Bilbo och Fylke. Han åkte hem men insåg att det var något annat nu. En artefakt. Tänker på min lägenhet. Får se när det blir there and back again. Jag vet inte om jag befinner mig i ett meditativt eller vegetativt tillstånd. Spelar det någon roll? Som Morrissey sjunger: Does the body rule the mind, or the mind rule the body? 

De flesta turister bär inte slöja och följer inte ordinationer som lyder att bära kläder som slutar nedanför axlarna och knäna. Kanske ville jag bara testa, för att se hur det skulle kännas. Det exotiska. Ytterligare ett sätt att få ge uttryck för min fåfänga.

Ser en åsna med vagn fastspänd på kroppen. Rädd när jag går förbi i den smala passagen men antar att den blivit slagen så den inte biter.

Skammen följer mig överallt. Skammen klättrar på mig som aporna i koppel. Hur många martyrer och varelser har jag jämfört mitt lidande med vid det här laget? Jesus osv.

Jag vill skriva om död, sex och litteratur. Här är några exempelmeningar:

Skräcken som snön som pulsar i mina ådror.

Mina armar är som sugkoppar för kukar.

De har ingen kontext nu så ni behöver inte bry er om dem.

Rädslan påminner mig om ensamhet trots de flyktiga vänskaper jag delvis ägnar mig åt på mitt hostel. Tom som försvarar muren, tror på Gud och nu har gått ut på sin hike i bergen ensam. Han är spirituell och försöker att leva sitt liv annorlunda. Han försvarar Trump och han säger till mig att Satan och Gud kämpar om min själ. Jag berättade att jag rådfrågat dem båda men att det hittills bara är Satan som hörsammat. Vi sitter kvar på takterassen där vi bor, halvliggande i de svartrosa, mönstrade sofforna och pratar om ångest och lidande. Han säger det alla säger, hang in there, life’s full of pain but it’s worth it. När vi säger godnatt kramar vi varandra och han säger att han ska be för mig och jag känner hans kropp och jag känner hans intention och om jag skulle vilja tacka någon så skulle jag vilja tacka Gud på omvägar för att du hjälper honom att bli en bättre människa på alla sätt hans förmåga räcker till.

Jag spenderar mycket tid inomhus. Jag studerar och ritar. Jag har hittat ett hörn där jag varje kväll lyfter upp alla ting jag behöver. Nesting everywhere. Fick frågan av en sydkoreansk tjej, “do you ever go out?”. Jag ursäktar mig på alla de sätt jag kan, men jag ville ju inte försvara mina val eller säga varför till henne. Hennes min var perplex och det är inte en god förutsättning för ett samtal. Marcel från Brasilien bjuder mig på mate-te och jag blir helt galen. Jag ser på honom att han har hemmet på insidan. Han dricker sitt te, arbetar, för anteckningar om hans resor och han har en släpig röst, som att han vet något vi andra inte vet. Frestad att kalla honom arrogant men han är generös, bjuder mig på frukter och choklad när jag glömt äta middag. Stefano från Italien slår sig ner efter en lång dag av utflykter. Han visar bilder på vattenfall, berberbyar och apor som springer fritt och en apmamma med ordet, han sökte efter det, a child that was, här hjälpte jag honom, clinging, YES, the mother. Han scrollar snabbt förbi bilderna på sina selfies men jag tröstar och säger att min telefon är full av dem (mig). Vi pratar om att lösgöra sig från andra människors förväntningar, livet som inte ska levas för andra. Jag berättar att jag reser inte för att sightseea utan för att hitta ett hem. Jag vet inte om det sitter på utsidan eller insidan än. Lagerkvist, hittade han någonsin hem?

Jag äter middag med två kinesiska tjejer och Tom, (det låter korkat som bara den men min tunga är inte van vid att rulla så, inte van vid rytmen ljuden). Jag och Tom driver ganska fort in samtalet på det tunga. Jag dricker en Gin fizz och Tom berättar om de defining moments när han stod med två ben på vardera sidan klyftan och gapet var redo att äta honom. Han satt på stranden och gav ett sms en chans. En vän kom till honom och slet åt sig honom i sin famn. En annan gång bad han Gud om ett tecken, att visa honom att det är värt det, då ringde Jehovas vittnen på dörren och påminde honom om att Gud älskar honom. Vem är jag att lägga mig i styrkan som driver en ensam, före detta självmordsbenägen missbrukare ut med ett tält på ryggen, i den arabiska öknen? Gud och Satan kommer i många former. Jag sa bara, Tom, jag söker tröst, ett sätt att stå ut, och om det är Satan som ska leda mig dit är jag villig att följa honom.

Mannen som sliter på hostel:et dagligen, putsar, målar och bär, sitter mittemot mig och äter frukost. Jag bjuder honom på en cigarett och han ler med en skev tandrad. Jag vet inte hur många gånger jag behöver googla hur ordet “cigarett” ska stavas. Jag minns fortfarande rättstavningsprovet i åttan i ett rum på Dalhemsskolan då Bengan med sin svettiga, vårtiga och tjocka, (nej, det här är inget skämt), övervakade mig. Han var självbedrägeriet personifierad. Han påstod att han hade en gul sportbil på lärarparkeringen. Dalhemsskolan i det lilla minigettot var inte stor och det spelade ingen roll hur många gånger de kaxiga eleverna konfronterade honom med sanningen. Bilen stod kvar där i alla fall. Nåväl, jag fick fel på stavningen av c-i-g-a-r-e-t-t och det har hemsökt mig sen dess. Bengans roll på skolan var oklar, men ibland försökte han prata med elever om deras problem och möttes bara av hån. Bengan behövde nog den gula sportbilen. Han såg aldrig nedslagen ut.

Jag väljer att ta Bruce Dickinsons ord på högsta allvar. När jag är nere och känner mig som en misslyckad person lyssnar jag på låten The Educated Fool och jag respekterar budskapet, INTENTIONEN. När jag behöver kraft och självacceptans lyssnar jag på låten Dream of Mirrors och när jag vill bekräfta att jag är på drift, på vift lyssnar jag på The Prowler. En nyfunnen vän visade mig bandet Darkthrone och till det albumet målade jag en bild som i högsta grad är black metal. Stefano, italienaren som fyller sina dagar med excursions och den röda näsan som jag gav mitt solstick till, gillade den bilden mest när han bläddrade. Jag berättade om min metod att alltid vända motiven upp och ner för att se vad som avslöjar sig och oftast vet riktningen upp och ner bättre än jag.

Jag berättar om mina vänner Emma och Joy för alla jag träffar. Att de inte finns i Malmö och att mitt hem är hos dem men att de måste leva sina egna liv. De drar mig upp ur avgrunden titt som tätt och när jag berättar att jag FUCKING VILL DÖ HATAR MITT LIV ALLA KAN DRA ÅT HELVETE JAG HATAR ALLT VILL BARA SKÄRA KRÄKA FÖRSVINNA så är de ärliga. Säger inte så mycket, säger vad de kan. Det går inte att trösta en synbart tröstlös individ.

Jag nestar på hostel:ets terass. Jag har lagt beslag på ett hörn. Jag är som ett litet lejon i min egen lilla salong och jag är oftast den enda som vet att det finns alkohol till salu här. Skyller på mitt vikingablod. Fayssal som driver mitt tillfälliga hem frågar varje dag var hans teckning av honom är. Människor förutsätter att man är konstnär när man ritar och målar. Jag berättar att jag suger på ansikten men imorgon när jag checkar ut kommer jag överlämna avbildningen. Hoppas han också är av inställningen att det är tanken som räknas.

Några saker till. Stefano, från Italien, vi pratade om att identifiera sig med “sin nation”. Tom kände starkt för det amerikanska, the pillar of democracy and freedom. Han försvarar the right to bear arms för att det står i the second commandment. Our founding fathers etc. Eric, också amerikan, mattsamlare konstnär pappa kär i sin fru och rödlätt krullig vacker bosatt i Amsterdam ligger självsäker i soffan mittemot och bränner av argument efter argument. Böneutropen som en ständig påminnelse om kärlek men också revision. Jag undrar hur frihet som begrepp kan tolkas så olika. Islam, en religion av kärlek. De äldre männen som möter mig på gatan, ser den tatuerade skallen på halsen och de fucking ler. Ler. Ler. Jag känner kärlek här och samhörighet. Varje gång jag känner ångesten krypa över min kropp så sätter jag igång en låt som grundar mig, påminner mig om att jag inte reser för att få bekräftelse. Den hittar en ändå.

Sist men inte minst när jag har mer tid ska jag skapa en “found poetry”-dikt av alla mina korkade Google-sökningar. I all min ödmjukhet vill jag avslöja mig som den människa jag är. Full av hål, ibland läcker jag som ett såll. Mina kinesiska vänner hade lämnat en lapp och en låda förkylningste innan de åkte. De tackade för min öppenhet och vår kväll ihop. De hade inte upplevt vare sig ångest eller självmordstankar. De sa: om vi någon gång hamnar där så har du planted a seed. Världen är liten, vi ses igen. Tack X och Y. Ibland strömmar det in frisk luft genom hålen.

Nu har jag druckit åtta koppar kaffe.

Tack och hej – leverpastej!

PS. Ni som skickat vackra mejl till mig. Svar kommer snart. DS.

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

wahlbergfrida89@gmail.com

>> <<